• Samhället är större än staten

    I synen på samhället går en tydlig skiljelinje i svensk politik. I grunden är det en fråga om skillnad i synen på människan, hennes förutsättningar och behov. Å ena sidan finns den kollektivism som ser en stark stat som lösningen på nästan varje samhällsproblem. Det stora kommunistiska misslyckandet till trots lever det kvar en tro att endast det offentliga är garant för det goda. I den tron har det civila samhället (den del av samhället där människor hjälper varandra utan inblandning av staten) en mycket underordnad betydelse från välfärdssynpunkt. I Sverige lever även hos vissa villfarelsen att man via skattsedeln kan köpa sig fri från beroendet av andra människor. Inte heller där har civilsamhället eller de medmänskliga relationerna någon naturlig plats.

    För Kristdemokraterna finns å andra sidan den personalism som ser att små nära gemenskaper och ett ömsesidigt beroende är en central del av det mänskliga. Att det bara är i samspelet med andra som människan utvecklas som person. Det är kanske bara i gemenskap med någon annan som vi finns till? Forskning har visat hur illa det kan gå utan mänskliga relationer. Från berättelsen om nyfödda på barnhem som dog i avsaknad av medmänsklig närhet till årets larmrapport om hur ensamma och utsatta de äldre i Sverige utan nära anhöriga är. Denna skillnad i människosyn får konsekvenser.

    Ibland kan det hos vissa låta som om civilsamhället bara är en fritidsaktivitet, ett litet sidospår till det som sker inom den offentliga sfären eller i den individuella. Vi menar att civilsamhället är något viktigare än så. Det är i våra gemenskaper, i familjen, i föreningar, i religiösa samfund som grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige. Kristdemokraternas politik strävar efter att stärka det civila samhället och därmed de mellanmänskliga kontakterna. Statens roll är att stödja, inte styra det som människor går ihop och arbetar för. Därför har vi bland annat sett till att införa avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar, stiftelser eller trossamfund.

    Vi ser varje dag hur det civila samhället gör stor nytta för samhället i stort, en nytta som det offentliga inte hade klarat av att göra på samma sätt. Se exempelvis på det integrationsarbete som dagligen sker i våra idrottsföreningar. För att hoppa högt eller springa snabbt behöver man inte vara bra på svenska, eller komma från ”rätt” bostadsområde. I föreningarna möts och umgås människor av olika härkomst, med olika utbildningsbakgrund och med olika ekonomisk ställning. Mötena mellan människor är vad som skapar ömsesidig tillit i ett samhälle.

    Vi ser också att i omsorg om de mest utsatta i samhället finns hos ideélla föreningar och sammanhang ett engagemang och en kraft i människors vilja att hjälpa varandra. Detta engagemang för sjuka anhöriga, ensamma, tiggare, hemlösa och missbrukare gör mer än vad det offentliga förmår. Denna kraft måste bekräftas, användas och uppmuntras.

    En politik vars konsekvens blir att de mellanmänskliga banden försvagas kan aldrig kompenseras med att man stärker banden till offentliga institutioner eller skjuter till ytterligare bidrag. Det offentliga kan från mänsklig synvinkel bara vara ett komplement – inte utgöra samhällets grund.

    Eller uttryckt med Viktor Frankls ord  ”Att söka lycka är kontraproduktivt. Sann lycka kan bara vinnas i hängivet arbete för något. Eller i kärlek och gemenskap med någon.

    Kristdemokraterna vill vara en motkraft i ett allt mer individualistiskt och materialistiskt samhälle där lösningen inte är att staten löser allt i välfärden.

    Hans Gustavsson
    Sara Degerman Carlsson
    Falco Güldenpfennig
    Ingela Hallgren
    Åke Ekvad

    Kristdemokraterna Borås