Ännu bättre diabetesvård i Stockholm – anförande vid årsmöte

I förra veckan var jag inbjuden som årsmötestalare hos Hufvudstadens Diabetesförening. Föreningen har drygt 1200 medlemmar och omfattar geografiskt Stockholms stad med kranskommuner och är medlem i Svenska Diabetesförbundet. Det blev en mycket trevlig kväll med bra samtal, diskussion och nya kontakter. Uppskattade särskilt dialogen med medlemmarna. När det kommer till hantering av praktiska insatser för att trygga en god kronikervård menar jag att ideologin är inte så närvarande. Alla goda krafter bidrar och om Allians, opposition, vården och patientföreningarna kan föra en dialog och uppnå samsyn kommer Stockholm och Sverige förbli i topp när det gäller vård till diabetespatienter i många år än.

Jag höll ett anförande kring mina visioner för diabetsvården under mandatperioden som ansvarigt landstingsråd för området diabetes. Nedan har jag valt att publicera delar av talet:

Diabetesvården i Sverige, och för den delen hela Europa gör framsteg, sedan 2006 har antalet dödsfall på grund av diabetes minskat med 10 000 per år, tack vare en kombination av hälsosammare livsstil, bättre patient- och läkarutbildning samt bättre tillgång till vård och nya redskap för behandling.

Utmaningen som sjukvårdslandstingsråd i Stockholm är att jag vet att fler och fler i regionen i framtiden kommer att få en diabetesdiagnos, och för att hantera detta måste diabetesvården bli effektivare. Sverige intar idag tack och lov en topposition bland 30 europeiska länder, mycket tack vare vår överlägsna tillgången på folkhälso- och behandlingsuppgifter. Sverige är till exempel det enda land som kan redovisa data för samtliga indikatorer i internationella diabetesstudier. Svensk diabetesvård kan beskriva vad och hur som görs, och oftast även vilket resultatet blir, något som är unikt. Det nationella svenska diabetesregistret tillsammans med nationella riktlinjer ger bra verktyg för alla vårdgivare att kunna följa.

Diabetesvården i Stockholm har jag på den korta tid jag varit i min roll sett kännetecknas också av en stark lednings- och behandlingsstruktur. Nästan alla diabeteskliniker har specialistläkare och, sköterskor, som tillsammans med andra slags specialister formar multi-disciplinära team. Inte minst diabetessköterskorna som är högutbildade och ett omistligt komplement till läkarna. Men, jag vet också, att i den decentraliserade vården vi har, även på regional nivå i Stockholm så tillämpas inte den här integrerade modellen överallt och delar av länet har också sämre resultat. Det oroar. För vi har en diabetesepidemi, där för närvarande 32 miljoner invånare i Europa har en diabetesdiagnos och många fler som ännu ej diagnosticerats. Behandlingskostnaden år 2013 såg jag nyss uppskattades till 100-150 miljarder euro och förväntas stiga ytterligare, och diabetes är fortfarande en av de främsta orsakerna till njursjukdom, synskador, amputation av fötter och ben samt hjärtsjukdom.

I ljuset av detta får jag v ara självkritisk, det vi misslyckats med även i Sverige, det är de förebyggande insatserna, som inte varit nog framgångsrika, vilket är bekymmersamt för framtiden. Aliansen har under de gångna åren i Stockholm byggt en stark bas för screening, registrering av iakttagelser och uppföljning av diabetesfall, färre diabetiker riskerar falla mellan stolarna och drabbas av komplikationer. Procedurer och behandlingar är väldokumenterade, med tillförlitliga data. Inget av detta är oöverstigligt men förutsätter vardagsslit och samarbete för att fungera. Men det är omöjligt att med dessa metoder angripa ökningen av diabetes! I detta krävs framförallt folkhälsoinsatser.

Vad behöver göras?

  1. Angripa bristen på regelbunden motion och felaktigt kosthåll i befolkningen, vilket vållar fetma – en viktig riskfaktor för vuxendiabetes. Motion på recept utökas därför i årets Alliansbudget. FAR för barn och unga!
  2. Leta efter möjligheten till en systematisk screening av högriskgrupper i befolkningen för att upptäcka odiagnostiserad diabetes, idag förekommer sådana undersökningar knappast i något landsting vad jag vet.
  3. Läkemedel och andra slags nya tekniska redskap för egenvård av diabetes måste göras brett tillgängliga. Den bästa ersättning vi kan ge till vårdgivare är ersättning för de uteblivna besöken. Ju mer vård som kan ges på distans desto bättre för patienten som slipper resor och komplikationer.
  4. I samarbete med patientföringar för diabetes titta på som kan utforma och införa en utformad utbildning även för anhöriga. Det är roligare att leva sunt om man är två som lägger om sin livsstil. Trygga en uppföljning av ögon-, fot- och njurkomplikationer.
  5. Fortbilda diabetsläkare och sjuksköterskor för att de förstå och använda ny utrustning och metoder, så att dessa får tillämpning.

 

 

 

 

 

 

 


Utan kvotering utgör kvinnorna startfältet i KD

En vecka har gått sedan vår partiordförande Göran Hägglund aviserade sin avgång – först på Twitter och sedan på en presskonferens där han som vanligt började med att fota fotograferna. Val brukar innebära brytpunkter men personligen trodde jag inte att hans avgång skulle komma så snart. Tiden är dock inte illa vald. Nu finns det gott om tid för en efterträdare att både väljas och växa i rollen inför valet 2018 och återkomsten av en borgerlig regeringen. 11 år är respekt. Göran har varit en fantastisk ledare, politiker och en stark ideolog. Hans humor och snabba repliker är omvittnade. Nu väntar vi på DVD utgåvan med ”best of Göran”.

Det är ganska kaxigt ändå att samma kväll uppträder tre kvinnor i Aktuellt som alla känner sig kallade att leda partiet in i framtiden. Partisekreterare Acko Ankarberg Johansson, Emma Henriksson gruppledare i riksdagen och oppositionsrådet Ebba Busch Thor från Uppsala. Se inslaget i Aktuellt här:

Per Gudmundsson skriver på ledarplats i Svenska Dagbladet den 29 januari ”Med Hägglund gick Alliansen alltid bra, men det gick desto knackigare för Kristdemokraterna. KD:s valresultat byggde under åren mycket på stödröster från moderater, och långa perioder har KD hängt och dinglat på fyraprocentsspärren”.

En ganska träffsäker analys. Kristdemokraterna har alltid varit lojala arbetare i Alliansen, knegat och strävat. Det har varit ett givande och tagande och visst har vi tvingats till kompromisser, vissa jobbigare än andra, men också många framgångar som ett lite mindre parti inte hade lyckats med utan samverkan.

Inte nödvändigtvis en kvinna

Jag har fått frågan om det inte är dags för en kvinna? Nej, det är dags för rätt person på rätt plats. Är det en kvinna – jättebra, en man lika bra. Men just nu känner jag en nyfikenhet kring vad Acko, Emma, Ebba eller Caroline kan föra partiet. Vi behöver förnyelse och inte minst ett opinionslyft. Må bäste hen vinna helt enkelt.

Hur vore det då med ett delat ordförandeskap? Två partiledare – nej det räcker med att säga Miljöpartiet för att bli tillräckligt avskräckt!

Hela partistyrelsen har nu ställt sina platser till förfogande. Den 25 arpil kommer det att arrangeras ett extra riksting för att välja en ny företrädare. Kristdemokraterna som parti kan beskrivas som en ”platt organisation”, vår partikultur prägals av samförstånd och konsensus men samtidigt gott om debatt och högt i tak med stort utrymme för många olika åsikter. Vi byter ju inte partiledare så ofta som bekant så detta bör vara ett tillfälle att göra ett öppet parti ännu öppnare. KDU vill ha en process där flera kandidater nomineras. Jag kan instämma i Sara Skyttedals resonemang i Dagens Samhälle den 29 januari 2015 att Centerpartiet visat hur en sådan process kan gå till på ett bra sätt. KDU förespråkare en form av primärvalsprocess där både medlemmar och distrikt tillåts delta.

Jag förespråkar en öppen process där medlemmarna ges största inflytande. En öppen process behöver dock inte vara motsats till ett bra arbete inom valberedningen, det går att kombinera. Socialdemokraterna är det sämsta exemplet där medlemmarna tillfrågades i sista hand. I januari 2012 valdes Stefan Löfven till partiordförande av partistyrelsen. Först fyra månader senare i april fick den socialdemokratiska partikongressen säga sitt. Vad var det för val överhuvudtaget??

Till sist – jag hoppas att arvet efter Göran inte slarvas bort. Inom sjukvårdspolitiken har han betytt enormt mycket. Den stora apoteksreformen (tack att vi slipper hamna i samma gäng som Albanien och Nordkorea), den nya patientlagen, alla förbättringar inom cancervården och ideér kring ökat statligt ansvar för sjukvården. Tack Göran!