• Ännu bättre diabetesvård i Stockholm – anförande vid årsmöte

    I förra veckan var jag inbjuden som årsmötestalare hos Hufvudstadens Diabetesförening. Föreningen har drygt 1200 medlemmar och omfattar geografiskt Stockholms stad med kranskommuner och är medlem i Svenska Diabetesförbundet. Det blev en mycket trevlig kväll med bra samtal, diskussion och nya kontakter. Uppskattade särskilt dialogen med medlemmarna. När det kommer till hantering av praktiska insatser för att trygga en god kronikervård menar jag att ideologin är inte så närvarande. Alla goda krafter bidrar och om Allians, opposition, vården och patientföreningarna kan föra en dialog och uppnå samsyn kommer Stockholm och Sverige förbli i topp när det gäller vård till diabetespatienter i många år än.

    Jag höll ett anförande kring mina visioner för diabetsvården under mandatperioden som ansvarigt landstingsråd för området diabetes. Nedan har jag valt att publicera delar av talet:

    Diabetesvården i Sverige, och för den delen hela Europa gör framsteg, sedan 2006 har antalet dödsfall på grund av diabetes minskat med 10 000 per år, tack vare en kombination av hälsosammare livsstil, bättre patient- och läkarutbildning samt bättre tillgång till vård och nya redskap för behandling.

    Utmaningen som sjukvårdslandstingsråd i Stockholm är att jag vet att fler och fler i regionen i framtiden kommer att få en diabetesdiagnos, och för att hantera detta måste diabetesvården bli effektivare. Sverige intar idag tack och lov en topposition bland 30 europeiska länder, mycket tack vare vår överlägsna tillgången på folkhälso- och behandlingsuppgifter. Sverige är till exempel det enda land som kan redovisa data för samtliga indikatorer i internationella diabetesstudier. Svensk diabetesvård kan beskriva vad och hur som görs, och oftast även vilket resultatet blir, något som är unikt. Det nationella svenska diabetesregistret tillsammans med nationella riktlinjer ger bra verktyg för alla vårdgivare att kunna följa.

    Diabetesvården i Stockholm har jag på den korta tid jag varit i min roll sett kännetecknas också av en stark lednings- och behandlingsstruktur. Nästan alla diabeteskliniker har specialistläkare och, sköterskor, som tillsammans med andra slags specialister formar multi-disciplinära team. Inte minst diabetessköterskorna som är högutbildade och ett omistligt komplement till läkarna. Men, jag vet också, att i den decentraliserade vården vi har, även på regional nivå i Stockholm så tillämpas inte den här integrerade modellen överallt och delar av länet har också sämre resultat. Det oroar. För vi har en diabetesepidemi, där för närvarande 32 miljoner invånare i Europa har en diabetesdiagnos och många fler som ännu ej diagnosticerats. Behandlingskostnaden år 2013 såg jag nyss uppskattades till 100-150 miljarder euro och förväntas stiga ytterligare, och diabetes är fortfarande en av de främsta orsakerna till njursjukdom, synskador, amputation av fötter och ben samt hjärtsjukdom.

    I ljuset av detta får jag v ara självkritisk, det vi misslyckats med även i Sverige, det är de förebyggande insatserna, som inte varit nog framgångsrika, vilket är bekymmersamt för framtiden. Aliansen har under de gångna åren i Stockholm byggt en stark bas för screening, registrering av iakttagelser och uppföljning av diabetesfall, färre diabetiker riskerar falla mellan stolarna och drabbas av komplikationer. Procedurer och behandlingar är väldokumenterade, med tillförlitliga data. Inget av detta är oöverstigligt men förutsätter vardagsslit och samarbete för att fungera. Men det är omöjligt att med dessa metoder angripa ökningen av diabetes! I detta krävs framförallt folkhälsoinsatser.

    Vad behöver göras?

    1. Angripa bristen på regelbunden motion och felaktigt kosthåll i befolkningen, vilket vållar fetma – en viktig riskfaktor för vuxendiabetes. Motion på recept utökas därför i årets Alliansbudget. FAR för barn och unga!
    2. Leta efter möjligheten till en systematisk screening av högriskgrupper i befolkningen för att upptäcka odiagnostiserad diabetes, idag förekommer sådana undersökningar knappast i något landsting vad jag vet.
    3. Läkemedel och andra slags nya tekniska redskap för egenvård av diabetes måste göras brett tillgängliga. Den bästa ersättning vi kan ge till vårdgivare är ersättning för de uteblivna besöken. Ju mer vård som kan ges på distans desto bättre för patienten som slipper resor och komplikationer.
    4. I samarbete med patientföringar för diabetes titta på som kan utforma och införa en utformad utbildning även för anhöriga. Det är roligare att leva sunt om man är två som lägger om sin livsstil. Trygga en uppföljning av ögon-, fot- och njurkomplikationer.
    5. Fortbilda diabetsläkare och sjuksköterskor för att de förstå och använda ny utrustning och metoder, så att dessa får tillämpning.