Het debatt om Nya Karolinska

Igår samlades landstingsfullmäktige. Det blev som väntat mycket debatt kring Nya Karolinska sjukhuset, vilket givetvis är bra. Nya Karolinska är ett mycket komplext och omfattande projekt och det är viktigt att det analyseras och diskuteras och att vi som politiker verkligen tar tid oss att göra detta. Men oppositionen bidrog inte till någon vidare nivå på debatten. Det är valår och jag förstår att det är jätteroligt att använda NKS som ett slagträ. Men jag tror tyvärr att denna svartmålning slår mot personalen som arbetar där, mot patienterna som vårdas där och den forskning och de framsteg som jag tror och hoppas att vi från alla partier vill ska ske inom sjukhuset väggar.

Jag hade själv gärna sett andra beslut i t ex frågan om vilken finansieringsmodell som borde ha valts, om jag hade suttit i landstingsfullmäktige då. Jag hoppas att jag hade ställt de kritiska frågorna. Jag hoppas att jag funderat över andra affärsmodeller.

Under debatten visade jag ett antal bilder inifrån Astrid Lindgrens barnsjukhus på NKS. Bland annat på lekrum, konsten, den fina uteplatsen och biblioteket. Tex skrev en viss kvällstidning att det saknas ett bibliotek på Nya Karolinska. Jag vet att många från oppositionen var snabba med att dela den artikeln på sociala medier, trots att jag vet att de har varit på studiebesök på Karolinska massa gånger och fått dragningar i utskott och beredningar om hur det ser ut.
Det finns ett bibliotek och jag har själv varit där. Jag tycker det är förbluffande vad som kan skrivas lögner av detta slag utan reaktioner.
Just nu driver socialdemokraterna en kampanj i tunnelbanan. Affischerna är helt tomma på budskap. Det är precis så socialdemokratisk oppositionspolitik fungerar, det saknas egna tankar och förslag kring hur vården ska utvecklas. I stället ligger allt fokus på att håna det arbete som görs.
Vi har sett hur den senaste medarbetarenkäten visar att mycket faktiskt blivit bättre på Karolinska, men en av de allra jobbigaste nyckeltalen är att medarbetarna inte vill berätta för vänner och bekanta att de jobbar på Karolinska. Undersökningen visar att fler och fler trivs på jobbet, tycker att arbetsuppgifterna är givande och att man lyckas ge en god vård till de som behöver det som mest. Det är nånting som stämmer väl överens med de vittnesmål jag hör om den vård som bedrivs på Nya Karolinska.

Personligen tycker jag nästan att det är ännu värre att våra allra mest utsatta patienter tror att de ska mötas av nån form av postapokalyptiska skräckscener när de får tid på NKS. Föräldrar till barn med leukemi eller förtidigt födda ska vara förvissade om att de ska få den bästa tänkbara vården. I ljuset av det, tycker jag att socialdemokraternas beteende faktiskt är skamligt.



Samling för bättre vård av lipödem

Idag träffade jag tillsammans med Anna Starbrink (L) Ing-Marie Bohmelin, med flera företrädare från Lymfödemförbundet kring lipödem. Lipödem är en sjukdom som framförallt drabbar kvinnor. Det är en kronisk störning i fettvävnaden där de ytliga lymfkärlen, blodkärlen och nerverna är påverkade. Fettcellerna ökar och blir bubbliga, framförallt kring lår, höfter och rumpa. Det är vanligt att den som drabbas snabbt går upp väldigt mycket i vikt trots att vanor kring kost och motion är de samma.

Många som lider av sjukdomen möts av skepsis i vården och blir missförstådda då det är vanligt att lipödem ofta förväxlas med fetma, vilket gör att många som söker behandling får rådet att gå ner i vikt. Men lipödem går inte att banta bort. I många landsting finns ingen behandling alls att få, i Stockholms landstingsting har vi nu tagit fram en fokusrapport för Lipödem. Vissa vårdinrättningar erbjuder lymfpress som kan verka lindrande. En del patienter söker hjälp utomlands genom fettsugning.

Fokusrapporten syftar till följande:

  • Göra vården uppmärksam på lipödem och se till att ICD-kod R60.0B används
  • Stödja det psykosociala omhändertagande
  • Initiera forskning på området

Idag finns en stor brist på kunskap för att kunna ställa diagnos. Därför är det så många som lider av lipödem som inte får hjälp. Utan diagnos – ingen behandling. Vidare finns det väldigt lite forskning kring lipödem vilket gör det ännu svårare att sätta in rätt behandling.

De drabbade lider ofta i det tysta, jag vill arbeta för att öka kunskapen om lipödem, att få igång forskning och stärka det psykosociala omhändertagandet. Det behövs också nationella riktlinjer för att ge rekommendationer kring ex. diagnostik och behandling. Jag vill uppmana regeringen att ta denna fråga på allvar, utan ett nationellt engagemang är det svår att få till en förändring, även om vi som landsting har ambitioner så behöver tex socialstyrelsen finnas med.