Vaccindagen 2015

Vaccination är utan tvivel ett av de mest effektiva sätten att förebygga sjukdom. Vaccination mot smittkoppor infördes i Sverige redan under tidigt 1800- tal. Vaccinationer har tillsammans med antibiotika inneburit mer för människors hälsa än de flesta andra landvinningar inom det medicinska fältet. När poliovaccineringen infördes försvann polio från Sverige och på samma sätt har skett med mässling och röda hund. Det är fantastiskt!

I förra veckan deltog jag i en paneldiskussion hos Dagens Medicin gällande vacciner. Några av frågeställningarna var – vad styr utvecklingen av nya vacciner? Vilka utmaningar har sjukvården att hantera inför hotet om nya epidemier? Vilka vacciner kan bli aktuella i nya vaccinprogram? I panelen fanns representanter för nationell nivå med Agneta Karlsson, statssekreterare hos Gabriel Wikström, liksom landstingsnivå och läkemedelsföretag. Det blev ett bra samtal och en del kom att handla om den brist på vaccin som vi tyvärr ser just inom Stockholms landsting men även övriga. Under sommaren har 1000 barn i vårt län inte kunnat vaccineras mot tuberkulos till exempel. Situationen är allvarlig och jag kommer att agera för att försöka lösa frågan.

I Stockholms landsting har vi ett flertal vaccinprogram, barn- och skolhälsovården ansvarar för att alla barn i Sverige vaccination mot åtta olika sjukdomar (difteri, stelkramp, kikhosta, polio, Haemophilus influensa typ b-infektion, mässling, påssjuka och röda hund.)

Nationella vaccinationsprogram delas in i två grupper: 1. allmänna vaccinationsprogram (erbjuds alla kostnadsfritt) 2. särskilda vaccinationsprogram för personer som ingår i riskgrupper. Det är Socialstyrelsen som beslutar om det svenska vaccinationsprogrammet. Ur de särskilda programmen är det upp till landstingen själva att erbjuda dem. Vi i Stockholms län framhåller gärna att vi brukar vara snabba med att ta till oss nya råd och rekommendationer och genomföra dem i form av nya vaccinprogram. 2009 infördes allmän barnvaccination mot pneumokocksjukdom med konjugerat pneumokockvaccin. Vi införde HPV 2009, Hepatit B vaccin 2014 och rotavirus 2014.


Utan kvotering utgör kvinnorna startfältet i KD

En vecka har gått sedan vår partiordförande Göran Hägglund aviserade sin avgång – först på Twitter och sedan på en presskonferens där han som vanligt började med att fota fotograferna. Val brukar innebära brytpunkter men personligen trodde jag inte att hans avgång skulle komma så snart. Tiden är dock inte illa vald. Nu finns det gott om tid för en efterträdare att både väljas och växa i rollen inför valet 2018 och återkomsten av en borgerlig regeringen. 11 år är respekt. Göran har varit en fantastisk ledare, politiker och en stark ideolog. Hans humor och snabba repliker är omvittnade. Nu väntar vi på DVD utgåvan med ”best of Göran”.

Det är ganska kaxigt ändå att samma kväll uppträder tre kvinnor i Aktuellt som alla känner sig kallade att leda partiet in i framtiden. Partisekreterare Acko Ankarberg Johansson, Emma Henriksson gruppledare i riksdagen och oppositionsrådet Ebba Busch Thor från Uppsala. Se inslaget i Aktuellt här:

Per Gudmundsson skriver på ledarplats i Svenska Dagbladet den 29 januari ”Med Hägglund gick Alliansen alltid bra, men det gick desto knackigare för Kristdemokraterna. KD:s valresultat byggde under åren mycket på stödröster från moderater, och långa perioder har KD hängt och dinglat på fyraprocentsspärren”.

En ganska träffsäker analys. Kristdemokraterna har alltid varit lojala arbetare i Alliansen, knegat och strävat. Det har varit ett givande och tagande och visst har vi tvingats till kompromisser, vissa jobbigare än andra, men också många framgångar som ett lite mindre parti inte hade lyckats med utan samverkan.

Inte nödvändigtvis en kvinna

Jag har fått frågan om det inte är dags för en kvinna? Nej, det är dags för rätt person på rätt plats. Är det en kvinna – jättebra, en man lika bra. Men just nu känner jag en nyfikenhet kring vad Acko, Emma, Ebba eller Caroline kan föra partiet. Vi behöver förnyelse och inte minst ett opinionslyft. Må bäste hen vinna helt enkelt.

Hur vore det då med ett delat ordförandeskap? Två partiledare – nej det räcker med att säga Miljöpartiet för att bli tillräckligt avskräckt!

Hela partistyrelsen har nu ställt sina platser till förfogande. Den 25 arpil kommer det att arrangeras ett extra riksting för att välja en ny företrädare. Kristdemokraterna som parti kan beskrivas som en ”platt organisation”, vår partikultur prägals av samförstånd och konsensus men samtidigt gott om debatt och högt i tak med stort utrymme för många olika åsikter. Vi byter ju inte partiledare så ofta som bekant så detta bör vara ett tillfälle att göra ett öppet parti ännu öppnare. KDU vill ha en process där flera kandidater nomineras. Jag kan instämma i Sara Skyttedals resonemang i Dagens Samhälle den 29 januari 2015 att Centerpartiet visat hur en sådan process kan gå till på ett bra sätt. KDU förespråkare en form av primärvalsprocess där både medlemmar och distrikt tillåts delta.

Jag förespråkar en öppen process där medlemmarna ges största inflytande. En öppen process behöver dock inte vara motsats till ett bra arbete inom valberedningen, det går att kombinera. Socialdemokraterna är det sämsta exemplet där medlemmarna tillfrågades i sista hand. I januari 2012 valdes Stefan Löfven till partiordförande av partistyrelsen. Först fyra månader senare i april fick den socialdemokratiska partikongressen säga sitt. Vad var det för val överhuvudtaget??

Till sist – jag hoppas att arvet efter Göran inte slarvas bort. Inom sjukvårdspolitiken har han betytt enormt mycket. Den stora apoteksreformen (tack att vi slipper hamna i samma gäng som Albanien och Nordkorea), den nya patientlagen, alla förbättringar inom cancervården och ideér kring ökat statligt ansvar för sjukvården. Tack Göran!