Flera sätt att se på klyftor

DN har idag ett stort reportage om ökade inkomstklyftor i Stockholms stad. Artikeln går att läsa på många olika sätt. Hursomhelst så är det en intressant läsning för mig som heltidspolitiker i staden.

Låt oss först konstatera att det är mycket glädjande att inkomsterna stiger i Stockholm. Mätt i fasta priser har inkomsterna stigit med cirka 40 procent på 20 år vilket är en mycket stor ökning till glädje för stockholmarna. Jag hoppas att den utvecklingen får fortsätta också framöver.

DN:s artikel tar dock fasta på inkomstskillnaderna mellan olika stadsdelar snarare än på ökningen av inkomster. Klyftorna har ökat oavsett majoritet i riksdag och kommun, Sverige är inte heller ensam om denna utveckling i världen. Klyftorna ökar också i både lågkonjunktur och högkonjunktur. Visserligen avtar ökningen under lågkonjunktur men inte för att de sämst ställda får det bättre utan för att arbetslösheten stiger och för att löneökningen avtar. Lägre klyftor kan alltså tyda på ökad fattigdom medan ökade klyftor inte alls behöver ha det sambandet.

Att klyftorna ökar i högkonjunktur är inte alls konstigt eftersom bland annat sjukförsäkringen höjs i takt med KPI medan lönerna ofta höjs mer än KPI, därmed ökar automatiskt klyftan mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar. Är det någon som vill ändra denna ordning undrar jag? Jag tror att de allra flesta politiker är överens om att arbete ska löna sig och att det inte är fel att sjuksköterskans eller lärarens lön ökar mer än KPI. Det är ju snarare så att många tycker att dessas löner ska öka mer, men då ökar också klyftorna gentemot dem som inte har arbete. Vad är rätt och fel i detta?

Det detta resonemang framförallt lär oss är att det är kampen mot arbetslösheten som är det centrala. Att fastna i långvarigt bidragsberoende är det absolut säkraste sättet att leva ett liv med mycket små marginaler. Därför måste arbetet rikta in sig på att minska arbetslösheten och sjukskrivningarna. Därför tycker jag att det är olyckligt att så stor del av diskussionen utgår från att det är ett problem att vissa delar i staden ökar sina inkomster mer än andra när problemet egentligen är ett helt annat.

En intressant notis i DN:s reportage är att inkomsterna mätt i fasta priser de senaste 20 åren har ökat i Stockholms samtliga stadsdelar – om än marginellt i Skärholmen och Rinkeby/Kista. Alla har alltså fått det materiellt bättre även om vissa stadsdelar drar iväg mer än andra. Det är något som är mycket positivt och som förtjänar att uppmärksammas. För mig är det mest intressanta hur de med lägst inkomster kan få höjd levnadsstandard, det är där politiken ska lägga sitt krut. I det sammanhanget blir de så kallade klyftorna relativt ointressanta.

Om fler i Skärholmen får arbete eller blir egenföretagare kommer också inkomsterna i Skärholmen att stiga och levnadsstandarden öka. Däremot är det ingen garanti att klyftorna minskar eftersom det är ett relativt begrepp och beror på hur andra stadsdelar utvecklas. Om däremot fler personer i Bromma blir arbetslösa kommer inkomsterna att sjunka i Bromma och – allt annat lika – klyftorna minska. Men utan att de i Skärholmen får det bättre. Minskade klyftor behöver alltså inte leda till ökad standard. Därför är det obegripligt varför diskussionen om just klyftor får ta en sådan stor plats.

Det jag vill få sagt med detta är att diskussionen måste gå vidare från att bara prata klyftor till att istället prata levnadsstandard. I det sammanhanget är jag djupt oroad över att Skärholmen och Rinkeby/Kista inte har högre inkomster och att inkomstökningen i Skärholmen endast är 0,1 procent sedan 1991 medan genomsnittet är cirka 40 procent. För att komma åt detta måste arbetslinjen med olika insatser stärkas. Den diskussionen är oändligt mycket viktigare än att lägga fokus på inkomstspridning.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,