Grundtrygghet eller inkomstbortfall

Igår var jag på ett av SNS´ många seminarier. Denna gång avhandlades trygghetssystemen och den nya rapporten som visade att Sverige nu normaliserats gällande nivåerna i a-kassa och sjukförsäkring. Vad det gäller a-kassa har vi till och med hamnat under genomsnittet för OECD-länderna.

Det var ett väldigt intressant seminarium med mycket kunniga föreläsare som Joakim Palme och Anna Hedborg. Palme gick igenom olika typer av socialförsäkringssystem från ett teoretiskt perspektiv och presenterade internationella jämförelser. Anna Hedborg som utrett hela socialförsäkringssystemet kommenterade den senaste tidens utveckling och gav uttryck för en stor oro. Hedborg som är en stor försvarare av inkomstbortfallsprincipen hävdade – liksom många andra paneldeltagare – att Sverige i praktiken har infört ett grundtrygghetssystem. Bara tolv procent av dem med a-kassa har 80 procent av sin tidigare inkomst, resten ligger över taket på 18 700 kr/mån. Hedborg menade att arbetsgivaravgifterna har kommit att bli en skatt snarare än en avgift eftersom en stor del av avgifterna inte kopplas till sjukförsäkringen – som de är tänkta att göra. Detta leder till att många privata tilläggsförsäkringar tecknas vilket i sin tur skadar arbetslinjen menar Hedborg. Hon anser att taken bör höjas till ca 150 000 kr/mån.

Jag håller inte alls med Anna Hedborg. Jag anser att det är ett val man gör. Med så kraftigt höjda tak väljer man att höja ersättningen till personer med normala och höga inkomster istället för att exempelvis sänka skatten för människor med låga inkomster. Utifrån mitt synsätt är det en dålig prioritering. Exempelvis bör ytterligare jobbskatteavdrag gå före höjda tak i a-kassa och sjukförsäkring. Jag tycker att taken ska vara relativt låga även om a-kassetaket borde höjas i takt med KPI precis som sjukförsäkringen gör. Statens uppgift ska inte vara att skydda höga inkomster utan att ge alla en dräglig levnadsnivå. Vill personer ha ett bättre försäkringsskydd får privata försäkringar tecknas. Det kan inte vara rimligt att staten betalar upp till 120 000 kr i månaden till en person som inte arbetar samtidigt som en undersköterska som arbetar nästan 40 timmar per vecka får nöja sig med en lön under 20 000 kr/mån.

Det finns olika synsätt kring socialförsäkringar och statens ansvar. Mitt synsätt är tydligt och det skiljer sig från Anna Hedborgs och framför allt Socialdemokraternas, Folkpartiets och Vänsterpartiets syn. Statens uppgift kan aldrig vara att garantera lyxkonsumtion utan att skydda människor från fattigdom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,