Vilsen debatt om amorteringar

En intensiv debatt pågår, bland annat i dagens DN, om ökade krav på amorteringar av bostadslån. Inte minst min partikamrat, bostadsminister Stefan Attefall, har varit ute och till och med pratat om eventuell lagstiftning på området. Personligen har jag mycket svårt för dessa tankar – särskilt de som förespråkar en lagstiftning.

Detta är en fråga för bankerna att själva reglera. Banker ska endast låna ut till kreditvärdiga människor. Att räntan är låg är i sig inget argument för just ökad amortering. Däremot kan inte någon räkna med för evigt låga räntor. Självklart måste varje låntagare kalkylera med högre räntor och ha en sådan buffert i sin ekonomi att det lån man tar också ska kunna betalas vid ett betydligt högre ränteläge. Alla bankkontakter jag själv har haft har också haft det som krav. Jag förutsätter att alla seriösa banker resonerar på samma sätt.

Argumentet om att en skuld alltid ska kunna betalas tillbaka och att det är något sjukt när låntagare inte ens kalkylerar med att kunna betala tillbaka sitt lån är inte ett seriöst argument. En sådan argumentation håller naturligtvis om det är ett lån till en vara där varans värde försämras som exempelvis ett sms-lån till ett par skor eller ett billån. Men med en fastighet är det ju helt tvärtom. Fastigheten är en investering som nästan alltid ökar i värde, särskilt över tid. Den dagen huset säljs löses lånen ut och det blir nästan alltid pengar över. Det går alltså inte att jämföra ett bostadslån med vilket annat lån som helst – tyvärr görs det i debatten ganska ofta vilket är missvisande.

Dessutom minskas ett lån varje år i relativa termer. Ett lån är konstant men i takt med inflation och reallöneökningar blir en summa pengar ett år en mindre belastning året efter. En miljon kronor är en lägre summa pengar idag än det var 1990. Så länge man tar höjd mot högre räntor så kan man säga att lånet egentligen minskar varje år utan att det amorteras.

För två småbarnsföräldrar som precis köpt ett hus kan det vara fullt förståligt att de inte vill amortera. Varför skulle de – när kostnaderna är som högst under deras livscykel – amortera på ett lån som rleativt sett blir lägre och lägre för att när barnen inte längre bo hemma få betydligt bättre ekonomi med både högre inkomster och lägre lån? De flesta resonerar nog att det är bättre att använda pengarna när kostnaderna är som högst istället för att amortera till en framtid då kostnaderna kan vara betydligt lägre.

Jag skriver inte detta inlägg för att uppmuntra människor att vara slarviga med sin ekonomi. Jag har alltid haft stenkoll på min egen ekonomi och sett till att inte överbelåna mig själv utan ta höjd mot högre räntor. Vid låga räntor är det naturligtvis bra med ett sparande eller passa på att konsumera sådant som inte ökar de löpande kostnaderna. Men kanske är inte just amortering det bästa sättet att spara på. Kanske är istället en kapitalförsäkring eller en investering som ökar värdet på fastigheten bättre. Låt de enskilda låntagarna, i samarbete med ansvarsfulla banker, ta dessa beslut. Lagstiftarna ska hålla sina fingrar borta.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,