Idag är den perfekta dagen

För 40 år sedan gjorde jag en av mina livs största resor. Tillsammans med fyra andra småländska ungdomar reste vi till Japan. Vi hade några år tidigare varit ute och tågluffat och hade planerat den stora finalen av vårt gemensamma tågresande, nämligen transsibiriska järnvägen. Vi var mycket ortodoxa och startade på järnvägsstationen i Växjö. Tåg till Stockholm, färja till Helsingfors och tåg till Moskva. Där klev vi sedan på den historiska järnvägen som skulle ta oss över en hel kontinent. Vi gjorde ett par stopp i det forna Sovjetunionen, men de städer vi besökte var lika gråa som den sibiriska tundran. På den tiden var Vladivostock, som egentligen är slutstation, stor rysk militärbas så därför klev vi av tåget i Nachodka, en liten rysk hamnstad. Färden fortsatte med båt i två dygn till Yokohama. Det regnade när vi lämnade Sovjet och solen sken från en klarblå himmel när vi kom till Japan. Det var någon på båten som sa att det också illustrerade de båda länderna. Och det var sant. Det gamla Sovjet var grått, grått och grått och när vi kom till Japan sprutade det av färg. Det gav oss några fantastiska veckor i Japan. Intressant, annorlunda, intelligent och vackert. Vackra människor och ett vackert land. Jag har längtat tillbaka ända sedan dess.
Naturligtvis köpte vi en hel del onödiga saker att ta med oss hem, men jag använder än de fina teburkarna. Jag köpte en liten fin och enkel kamera som sedan följde mig på otaliga resor och registrerade alla mina minnen. Så köpte vi flickor naturligtvis varsin kimono. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi köpte dem. Kanske att vi skulle ut och ha missionsmöten och klä upp oss i dessa komplicerade plagg. Hur som helst några inspirerande japanska informationsmöten blev det aldrig. Så där har den hängt, min fina kimono, utlånad några gånger som resemorgonrock och följt med i alla flyttar. Jag har varit så rädd om den.
Så i vår senaste flytt för något år sedan började jag fundera på vad jag skulle göra med min fina kimono. Min man föreslog att jag skulle använda den som morgonrock. Det kändes nästan som ett helgerån att använda den på ett så banalt sätt. Men det fanns ingen anledning att den skulle hänga ytterligare några år oanvänd. Och vem vill ärva en 60 års gammal kimono? Så den blev en underbart vacker och mycket behaglig morgonrock. Varje morgon tar jag den och undrar varför jag inte använt den tidigare.
Den senaste tiden har vi drabbats av sjukdom i vår egen familj och vänner som har gått bort i alldeles för tidig ålder och vi har på nytt blivit påminda om livets förgänglighet.
Tiden och livet går fort. Det är värt att fundera över vad vi sparar till. När hade jag egentligen tänkt att använda min kimono till? Det perfekta ögonblicket har inte dykt upp ännu, och kommer förmodligen inte. När skulle jag på ett seriöst sätt använda en japansk kimono. Men nu gläder jag mig varje morgon jag får använda och slita på den. Kanske varje morgon egentligen är det perfekta tillfället.
Ibland sparar vi på orden, vi ska säga dem vid det perfekta tillfället. Men den vanliga dagen är nog faktiskt det perfekta tillfället.
Så ta vara på varandra och ta vara på de det du har runt omkring dig. Använd det du har, även om det till och med är en 40 år gammal kimono.

Förhindra kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning är förbjuden enligt lag i Sverige sedan 1982. Lagen skärptes 1999 så att en person kan dömas i Sverige även om brott har skett utomlands. Om man misstänker att en flicka under 18 år blivit könsstympad i Sverige eller utomlands ska detta anmälas till sociala myndigheter för vidare utredning enligt § 14:1 i Sociallagen.

De flesta anser att könsstympning är en grym och torterande behandling av unga flickor och UNICEF skriver att det är en livsfarlig sedvänja som ger kvinnor men för livet. Det medför långsiktiga fysiska och känslomässiga konsekvenser. Svår smärta, stress, infektioner och psykisk ohälsa kan uppstå efter ingreppet, liksom kraftiga blödningar och död.

I vårt län behöver vi komma ut med så mycket information som möjligt att det är förbjudet men framför allt skadligt och farligt med könsstympning.

Länsstyrelsen Värmland, Landstinget i Värmland och Karlstads kommun har presenterat en gemensam satsning till ett stort antal sammanhang där man kommer i kontakt med personer som kan ha utsatts för eller riskerar att bli könsstympade. Det riktas främst till personal inom hälso- och sjukvård, elevhälsa, socialtjänst och andra berörda myndigheter och ideella föreningar.
I samverkansprojektet har det tagits fram informationsmaterial om problematiken. På flera språk finns upplysningar om att könsstympning är olagligt i Sverige, var man kan vända sig vid problem samt en skrift om problematikens innebörd och utberedning.
Tanken är att informationsmaterialet ska fungera kunskapshöjande, bland annat inom mödra- och barnhälsovården samt för personal inom skolväsendet där omskurna flickor kan fångas upp.

Fler än två miljoner flickor könsstympas varje år. I Sverige kan totalt 38 000 könsstympade flickor och kvinnor finnas. Värmland räknar man med att det kan finnas 1000 flickor som är könsstympade eller riskerar att bli det, och siffran för vårt län är antagligen något liknande. Information är ett sätt att mota detta torterande av flickor, och där är det viktigt att vi som region är med.
Därför behöver Region Örebro län snarast sätta igång arbetet med ett liknande informationsmaterial angående könsstympning. Med goda kontakter med Värmland har de säkert inget emot att vi arbetar om deras material så att det stämmer med vårt län. Dessutom behöver personalgrupper i olika sammanhang få kunskap om att ställa rätt frågor och veta hur man går vidare med en orosanmälan.
Det viktigaste är naturligtvis att förebygga så att ingen riskerar att bli könsstympad. Därför måste det finnas tillgänglig information. I vissa sammanhang har det satts upp information på toaletter, vilket är en bra idé eftersom man är där ensam och kan läsa i lugn och ro. Men det behövs ytterligare åtgärder för att vi ska kunna försäkra oss om att flickor kan vara trygga i vårt land och att deras kön inte behöver stympas.

Nej till surrogatmödraskap

Det finns en utredningen kring surrogatmödraskap. Som kristdemokrat är jag glad över rekommendationerna att det inte blir tillåtet i Sverige. Jag har full förståelse för sorgen över en ofrivillig barnlöshet, men det kan inte överskugga alla andra problem.
Kristdemokraterna är noga med att betona att varje människa har ett unikt och absolut värde och är ett mål i sig själv. Ingen annan får äga henne eller på ett kränkande sätt använda henne som ett medel. Redan där säger vi nej.
Men om man då gör det för att vara snäll och gör det frivilligt så kallat altruistiskt, skulle det inte vara okej? Undersökningar från andra länder visar att där det är tillåtet med altruistiskt surrogatmödraskap så ökar även den kommersiella surrogatmödraskapet. Vi vet också att till exempel Indien har vad man brukar kalla barnfabriker, där fattiga kvinnor mot betalning föder andras barn.
Det finns en risk att surrogatmödraskap leder till exploatering av socialt och ekonomiskt utsatta kvinnor även i Sverige.
Dessutom är havandeskap och barnafödande inte riskfritt. Om till exempel en syster upplåter sin livmoder och det händer något med henne under havandeskapet eller om barnet har ett handikapp eller om de blivande föräldrarna under havandeskapet bestämmer sig för att skiljas. Vad händer då? Det finns skrämmande exempel där föräldrarna ångrar sig och ingen vill ha barnet.
Med hänsyn till försiktighetsprincipen och barnperspektivet och på grund av de övriga risker för exploatering som surrogatmödraskap för med sig är det helt riktigt att detta inte ska vara tillåtet.
Europaparlamentet har redan tagit ställning mot surrogatmödraskap med anledning just av att det är att utnyttja kvinnans kropp och göra kvinnan till medel för sina egna behov.
Som kristdemokrat ser jag alltför många risker med detta. Varken barn eller kvinnokroppar får bli handelsvaror.

Större regioner – ett steg i rätt riktning

Kristdemokraterna i Region Örebro län stödjer inrättandet av färre och större regioner i Sverige. På det sättet minskar vi antalet administrativa gränser som många gånger har spelat ut sin roll. Dessutom behövs det en kraftig regional samhällsorganisation som kan möta framtidens utmaningar när det gäller tillväxt, sysselsättning och hälso- och sjukvård.

Subsidiaritetsprincipen
Subsidiaritetsprincipen är en central del av den kristdemokratiska ideologin. Kristdemokraterna eftersträvar att beslut ska fattas på den mest ändamålsenliga nivån.

– Oftast innebär subsidiariteten decentralisering, men ibland att beslut flyttas till en högre nivå. Med större regioner kan vi mer ändamålsenligt klara finansiering av framtida infrastruktur, forskning och utveckling. Arbetsmarknad, integration och miljöinvesteringar kommer också att ställa krav på ökad samordning och regionalt ansvar, menar Ewa Sundkvist (KD), oppositionsråd.

Rätt utformat kan större regioner ge ett politiskt ledarskap med bred demokratisk förankring. Det kan även ge regionerna stark legitimitet att ta initiativ, samla regionala aktörer, och företräda regionen i överläggningar med staten och övriga myndigheter. Detta är av stor vikt för vårt ställningstagande.

Sjukhusvården måste förstatligas på sikt
Data från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) visar på oförsvarliga skillnader mellan olika landsting när det gäller medicinska resultat, tillgänglighet, följsamhet till nationella riktlinjer, läkemedelsanvändning, bemötande med mera.

Den snabba medicinska utvecklingen gör att behovet av specialisering ökar. Allt fler behandlingar och operationer kräver ökad kompetens och resurser. Att små enskilda landsting kan driva den höga nivå av specialisering som krävs är inte sannolikt.

– För att uppnå bättre kvalitet och en mer jämlik vård är Kristdemokraterna i Region Örebro län positiva till större och färre geografiska enheter. Men dessutom konstaterar vi att det inte är tillräckligt – på sikt måste sjukhusvården förstatligas, avslutar Sundkvist (KD).

Det är rörigt

Det är rörigt inom vården just nu, eller rättare sagt har varit under en ganska lång tid.
I torsdags, 1 september, fick vi veta, genom media, att psykiatriavdelningen i Karlskoga, Boängen, skulle stängas på grund av personalbrist. Jo, så klart, finns det inte personal kan man inte heller ha patienter. Men detta tycks ha kommit som en blixt från klar himmel, i varje fall för politiker och ledande tjänstemän.
Kanske var det nödvändigt, men det pekar på bristerna inom vården. Brist på personal, brist på framförhållning och brist på kommunikation.
Vad händer inom psykiatrin?
I lördags demonstrerade vårdpersonal för att visa sin upprördhet över ledningen av vården i Sverige och i Örebro. Jag var där en stund för att se och höra. Men jag gick inte med i demonstrationen, för det var ju en demonstration för att visa politikerna vad vårdpersonalen tycker. Det var deras talarstol, och ingen annan skulle ta deras uppmärksamhet. Döm om min förvåning när jag sedan får höra att högsta styrande politiker gick med i tåget. Alltså två av dem som bestämmer var själva med och demonstrerade mot sina egna beslut. Ja, det blir lite snurrigt. Vad demonstrerade de emot?
Men inte minst tog de uppmärksamheten från vårdpersonalen och deras frågor. Måndagens diskussion efter demonstrationen var om det var rätt av politikerna att gå med. Jag tror att vårdpersonalen som demonstrerade hellre hade velat att deras frågor diskuterades.
Men hur löser man då vårdens problem?
Problemen är många. Alltför många patienter hamnar på ”fel” vårdavdelning. Alltså det är fullt på den avdelning som patienten borde hamna på och kommer istället till en annan avdelning där personalen har en annan huvudsaklig kompetens. Tänk att vara ortopedsjuksköterska och få en svårt lungsjuk patient. Lägg därtill att det är en nyexaminerad sjuksköterska som ska ta han om denna lungsjuka patient. Det blir fruktansvärt stressande när patienten visar symptom som sjuksköterskan inte vet så mycket om. Sjuksköterskan kallar på läkaren som har jour som får svara på en mängd frågor som kanske faktiskt inte är så allvarliga, men som den nya sjuksköterskan inte vet. Den stressade jourläkaren blir ändå mer stressad osv. Att vårda patienter med åkommor man inte är van att ta hand om är både påfrestande och stressande. Många orkar inte och väljer att sluta.
Hur ser planeringen ut för att behålla personal? Vi talar ofta om att få in fler nya, det är bra, men det är lika viktigt att behålla personal.
Det handlar om förbättra arbetsmiljön, fortbildning, schemaläggning och stöd runt omkring. Och till ledande chefer, gå ned till personalen på golvet och lyssna. De sitter med problemen varje dag och har många gånger kloka idéer som kan förbättra. Utveckla ledarskapet och låt cheferna ägna sig åt sitt arbete. Vi behöver ta tillvara de goda exemplen, och de finns till och med inom vår egen sjukvårdsorganisation.

Angående värderingar

I somras skrev Nerikes Allehandas en ledare om ”svenska värderingar” och ansåg att det dyker upp som politiskt modeord och men inte säger något konkret vad politikerna menar. Jag försökte svara på vad Kristdemokraterna har för värderingar.
Kristdemokraterna är det parti som under hela sin historia har talat om värdet av värderingar och behovet av en gemensam etik. När Alf Svensson under sin första period i Riksdagen började tala om etik, avbröt talmannen honom med tillrättavisandet att etik och politik inte hörde ihop. Jag är tacksam till Alf Svensson att han inte gav upp utan ständigt förde upp behovet av etik, i alla sammanhang. Nu börjar även andra vakna.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch-Thor har länge talat om en värderingskris och så vitt jag vet inte talat om specifika svenska värderingar utan värderingar utifrån kristdemokratisk synpunkt. Kristdemokratin är en internationell rörelse och är värdeorienterat. Det betyder att det är en politik som drivs med människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.
Människan är ett mål i sig. Ingen annan människa får äga henne eller på ett kränkande sätt använda henne som medel. Varje människa är unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell identitet.
Det måste naturligtvis få politiska och praktiska konsekvenser hur vi vill att samhället ska formas på en mängd områden. Det ställer krav på den enskilda människan att ta ansvar för sig själv men också för andra. Det betyder att vi tillsammans arbetar för att skapa att samhälle för det gemensammas bästa. Men ingen kan skapa det samhället själv utan vi behöver gemenskaper av stora och små mått. Därför anser Kristdemokraterna att familjen är viktig. Där formas människan som senare ska vara med och bygga samhället. Därför är det viktigt att föräldrar får stöd att vara föräldrar, att barnen ser sina föräldrar gå till ett arbete, att de ser föräldrarnas stolthet när de bidrar till att bygga ett bättre samhälle.
Det betyder att vi inte kan splittra familjer därför att det skakar i människans grundvalar. Det betyder att vi inte kan lämna någon åt sitt öde.
Det betyder vidare att det ska råda jämställdhet mellan män och kvinnor, ingen får diskrimenars för sin tro eller för sin hudfärg eller etniska ursprung. Detta är ytterst allvarligt, börjar vi rucka på detta svajar hela samhällsbygget.
Det är viktigt att ett samhälle bygger på en gemensam värdegrund. Svensk lag är i många stycken byggd på urgamla kristna värderingar och etik. Etik förutsätter ömsesidighet. Om var en själv ska bestämma vad som är rätt och fel blir inget rätt eller fel och risk för anarki. Då finns det ingen gemensam måttstock att förhålla sig till, därför måste ett samhälle bygga på gemensamma värderingar.
När Kristdemokraterna talar om värderingskris så är det just dessa värderingar som håller på att gå förlorade. Det betyder att fusk, diskriminering, övergrepp, hat, sexuella trakasserier med mera, skapar ett nedåtsluttande plan för människovärdet.

Förslag från Alliansen: Mänskliga arbetstider i sjukvården

Det måste bli mänskligare arbetstider i sjukvården. Det säger Alliansens oppositionsråd i dag när de presenterar en motion om arbetstider, till Region Örebro län. Det måste bli lättare att kombinera jobb i sjukvården med ett familjeliv och även möjligheterna till återhämtning efter arbetsdagens slut.

– Länets sjukvård har problem som arbetsgivare, säger Ola Karlsson (M). Det finns många signaler som lyser rött i Region Örebro län.

Han nämner här hög och stigande sjukfrånvaro, svårigheter att rekrytera både läkare och sjuksköterskor, många väljer att sluta jobba i vården. Samt att många av de som utbildar sig till sjuksköterska väljer att inte börja i sjukvården.

– En avgörande faktor för patientsäkerheten är att medarbetarna inte är utarbetade, säger Ewa Sundkvist (Kd). Man måste kunna återhämta sig mellan arbetspassen.

– Ett av de problem som vi får höra om när vi träffar vårdens medarbetare handlar om arbetstiderna, säger Torbjörn Ahlin (C). Ett vanligt arbetsschema bygger på C-A-tur, kvällspass som dagen efter följs av ett pass som börjar på morgonen. Det innebär att du slutar jobba klockan 22 på kvällen för att dagen efter börja jobba klockan 07. På de nio timmarna mellan arbetspassen ska du åka hem, kanske äta något, varva ner, sova, äta frukost och sedan resa till jobbet.

– Det är viktigt att utveckla arbetsvillkoren inom sjukvården, säger Anna Ågerfalk, (L). Vi vill därför att det genomförs försök med olika typer av schemaläggning och skifttjänstgöring där man också prövar att växla skiften veckovis eller i längre intervaller. Självklart är det viktigt att enhetens medarbetare samt ledning tycker att ett försök vore intressant. Det är också viktigt att följa och utvärdera en sådan försöksverksamhet.

S tillbaka i sina gamla lösningar

Jag tycker det är en del i statsbudgeten för 2016 som är näst intill upprörande.
– 40 miljarder i skattehöjningar och 80 procent av dem är på jobb och företagande. Hur menar regeringen att det ska leda till fler företagare och mer arbete som finansierar vår välfärd?

– I dessa dagar då flyktingar kommer i stora skaror till vårt land och människor är generösa som aldrig förr så passar regeringen på att höja skatten på gåvor till ideella hjälporganisationer. Hur tänker regeringen att det ökar det ideella engagemanget?

– Under tio år gav den socialdemokratiska regeringen ut 46 miljarder för att minska köerna. De som hade längst köer fick mest pengar. Under Göran Hägglunds (KD) tid som socialminister sjönk köerna radikalt genom kömiljarden. Det lönade sig att korta köerna. Uppfyllde man vissa kriterier så fick man del av den så kallade kömiljarden. Tyvärr fick inte vårt landsting så mycket del av kömiljarden på grund av att vi har långa köer till vården. Det är fint att landstingen nu får en miljard, men det är pengar utan motprestation. Hur tror regeringen att det kommer att påverka köerna?

– Minskad valfrihet för familjer med ökad kvotering av föräldraförsäkringen och avskaffat vårdnadsbidrag. Vi är alltså inte ens kapabla att bestämma hur vi vill ha det hemma hos oss? Hur ser regeringen på människors rätt till självbestämmande?

– I socialdemokraternas valanalys sägs det att budskapet var otydligt i valet, och det saknades förmåga att formulera en politik för de utmaningar människor möter i dag. Det framgår tydligt att detsamma gäller dagens budgetmotion. Den svarar inte mot dagens eller framtidens behov. Det känns oroande.

Ingen svettas parfym

Vi har väl alla haft en sådan dag. En dag som börjar fel och som håller i sig till dagens slut. Man skållar sig på morgonkaffet, man tappar marmeladmackan och marmeladen hamnar alltid ner mot mattan. (Det finns undersökningar som visar att det är just så, att de flesta gångerna så hamnar smörgåsen upp och ned. Varför gör man sådan forskning?) Sedan hittar man inte cykelnyckeln och det börjar ösregna på vägen till jobbet och dyngsur ramlar man in och det visar sig att just den här dagen har företaget besök av några fina chefer. Ja, så kan dagen fortsätta med missat lunchmöte, punktering på cykeln och när dagen är slut så visar det sig att man egentligen skulle ha varit på ett helt annat ställe.
Sådana dagar, mer eller mindre, har vi alla. Jag tänkte på det när jag såg en del av de direktsända programmen från politikerveckan i Almedalen på Gotland, och när jag såg alla EU-toppar under Greklandskrisen. Jag tänker på det ibland när jag sett TV-debatter i nyhetsprogrammen och en del gör riktigt dåligt ifrån sig. Då undrar jag hur dagen har varit. Kanske barnen grät när de lämnades till dagis, kanske mannen eller frun hotade med skilsmässa på morgonen, kanske pappa har blivit hastigt sjuk, kanske ett hemskt migränanfall har pågått hela dagen. Men ändå ska de stå där i studion starka och energiska och föra debatt, men huvudet och tankarna är egentligen långt borta. Inte konstigt att de ger ett korkat intryck, eller kaxigt bara för orka stå upprätta.

Vi lever alla i olika sammanhang och vi drabbas av våra nära och kära och vi är lite sjuka ibland, så är det för alla. Men det märks mer när man ska uppträda i TV och varje ord mäts på längden och på tvären. Det går lätt och snabbt att kasta iväg några ord på de sociala medierna och anklaga och bespotta, och sedan går det ut igen och igen.
Det finns inga övermänniskor. Det finns inga människor som svettas parfym, vi är alla av kött och blod med själ och hjärta. Och ibland när vi ser någon frisk och fräsch politiker tveka och eller virra bort sig i samtalet vet vi inte om han eller hon är blåslagen inuti.
Det finns dagar då man bara vill krypa in under sängen och ligga där och vänta på att allt ska gå över. De dagarna har vi väl alla, ibland i alla fall?

Det är svårt att erkänna de där dagarna. Men de tillhör livet och ger livet en nyans av något mer. När allt är över, för det går över, gäller det att se livets goda sidor. Det gäller att se alla de dagar då solen skiner och cykelturen går i medvind och man är väl förberedd och livet leker. Det är kanske, med handen på hjärtat, de flesta dagarna. Nja, kanske inte att livet leker men att det är ganska ok. De dagarna försvinner lätt i vårt minne. Men det är så livet är, lite sol, lite regn, lite upp och lite ned Det är så det är att vara människa.
Så ikväll framför TV:n så kan vi väl ha lite förbarmande med de stackars människorna som ska ge svar i tid och otid. Kanske har de haft en dålig dag.

Publicerad i Hemmets Vän aug-15

Att förvalta makt

Efter politikerveckan i Almedalen på Gotland ebbade en del av de politiska debatterna ut. Det har förekommit en del tyckande om Kristdemokraterna men kanske med lite lägre röstläge. Det har droppat in lite mail i min brevlåda om makt, höger-vänster, bra och dåligt som händer i vårt parti just nu.
Det har varit bra med en sommar som varit ganska lugn, jag tror att vi alla ha behövt vila, tid till återhämtning och reflektion. På det sättet är vi rustade att ta itu med höstens politiska arbete.
Politik handlar om makt på olika nivåer och det gäller att ständigt vara vaksam över vad makten betyder, nämligen ett stort ansvar. Det pågår ständigt en diskussion om var makten ska ligga och risk för att den formella makten blir överkörd av den informella. Låt mig ta de tre nivåerna i vårt parti. Det är lokalavdelningen (såvida det inte finns en kommunorganisation) som har ansvar för den kommunpolitiska verksamheten. Den politiska gruppen till exempel fullmäktigeledamöter och nämndledamöter är underställd lokalavdelningen. Men naturligtvis måste det ständigt finnas en dialog och förhoppningsvis finns det även personunion på vissa ställen. Men det måste råda maktbalans mellan lokalavdelningens styrelse och kommunpolitikerna och den formella makten ligger hos lokalavdelningen.
Detsamma gäller på distriktsnivå. Där är distriktsstyrelsen ansvarig för den landstings/regionpolitiska verksamheten och den politiska gruppen är underställd distriktsstyrelsen. Och det är distriktsstämman som är distriktets högsta beslutande organ. Risken är alltid att regionpolitikerna fattar politiska beslut som inte är förankrade. På båda nivåerna kan man fundera över hur stor personunion det ska vara.
Det är självklart svårt att såväl på både den kommunala som på den regionala nivån hinna förankra alla politiska beslut som hastigt kan komma upp. Just därför är det så viktigt att ständigt påminnas om maktbalansen och veta var den formella makten och ansvaret ligger.
Slutligen, råder samma förhållande mellan partistyrelsen och riksdagsgruppen. Rikstinget är partiets högsta beslutandeorgan, därefter partifullmäktige och när det varken är riksting eller partifullmäktige är det partistyrelsen som har makt och ansvar. Den formella makten ligger på partistyrelsen och riksdagsgruppen arbetar på uppdrag.
Makt är alltid vanskligt att förvalta och Kristdemokraterna som är ett folkrörelseparti ska ha sin förankring i medlemmarna, eftersom medlemmarna utgör själva grunden till partiet, på alla nivåer.
Publicerat i tidningen Kristdemokraten juli 2015