Nationaldagsfirandet

Mitt namn är Janne Stefanson och jag är vice ordförande i kommunstyrelsen.
Jag flyttade hit 1977 första gången och 1984 andra gången.
Jag har alltså levt större delen av mitt liv här. Jag kan förstå dom människor som tycker det är konstigt att jag fortsätter att hålla på BIF och GIF. Men något märkligt infinner sig med relationen till min uppväxtbygd med början i stadsdelen Brynäs på femtiotalet. Med lagom dovt filter framstår dåtid i bättre dager. Det var mer snö förr och varmare badvatten och visst var det mesta väldigt mycket bättre. Bortgångne professorn Hans Rosling brukade dock beskriva sanningen på ett annat sätt och då blev det ofta tvärtom. Alla har vi nog hört honom berätta om vad som revolutionerat vår tillvaro mest. Från släp och slit till knapptryck. Tvättmaskinen.

När strömmen försvann för några dagar sedan avslöjades en del av våra svagheter. Mat blev förstörd i värmen, hissarna stod still och butiker tvingades hålla stängt. Tolv timmar! Sedan var allt som vanligt igen.
Men det var inte bara våra svagheter som avslöjades. För de äldre boende i servicehuset som inte kunde ta sig upp i byggnaden ryckte FRG, frivilliga resursgruppen in. Man hjälptes åt att bära upp till rätt våning för att nå sin lägenhet. FRG bildades när flykten från bl.a Syrien nådde vår kommun. Vi såg bilderna som kablades ut om många som fick sätta livet till i Medelhavet.  De som kom till vår kommun saknade allt. FRG gjorde en stor insats i mottagandet. Man samlade in förnödenheter och delade ut till de nödställda. Vi kommer att minnas det för alltid.

Det finns en inneboende kraft hos många att hjälpa den som är utsatt och det visas ofta när behoven är som störst. Upplands-Bro andan! Finns den? Jag fick frågan från en annan partiföreträdare för någon vecka sedan. Finns den och hur ser den ut? Kanske en sån här plats inte betyder lika mycket för alla människor, det där barndomslandskapet som etsar sig fast i minnet, oföränderligt, evigt, och jag tror nog att det till en del har att göra med hur man minns den här tiden i sitt liv, om man minns den med glädje eller om man kanske minns den med fasa.
Vi formas av mycket naturligtvis, vi människor, och under lång tid, men till mycket stor del formas vi av minnen och erfarenheter från just den där tiden i våra liv när vi upptäcker världen för första gången och så sakta försöker hitta vår plats i den.
Inte minst formas vi av dom människor vi möter och lär känna och som får betydelse för oss och som på något sätt blir en del av den värld som vi kan utveckla ett slags samhörighet med. Jag har funderat en hel del över vad det är som får oss att känna samhörighet med andra människor. Ja, med andra människor än dom som står oss nära. Med människor vi inte personligen känner, aldrig personligen har träffat, aldrig personligen kommer att träffa. Alltså samhörigheten med människorna i det samhälle vi lever i.
Inte samhörighet i bemärkelse att tycka lika som andra människor eller att vara lika eller se lika ut, utan det slags samhörighet med andra människor som innebär att man kan dela ett samhälle med varandra, känna sig delaktig i samhällets angelägenheter, respektera dess lagar och regler, vara beredd att göra en insats för samhället, att offra något för det, att känna förtroende för att det jag gör för samhället, det gör alla andra också. Det slags samhörighet som bygger på känslan och erfarenheten av att med dom här människorna har jag så pass mycket gemensamt att vi också kan vara oeniga, vara olika, ha olika värderingar om saker och ting, ha olika intressen, ha olika uppfattningar om hur vi ska möta samhällets utmaningar och problem, ja i sista hand om hur det samhälle vi delar ska se ut – och det utan att behöva vara rädda för varandra, utan att vilja vända ryggen åt varandra, utan att vilja bygga en mur mellan varandra, utan att vilja leva i ett samhälle där dom andra inte finns.
Dvs den samhörighet som krävs för att vi ska känna förtroende och respekt för dom uttalade och outtalade överenskommelser som idag ligger till grund för det svenska samhället, för demokratin, för rättvisan, för allas likhet inför lagen, för allas lika möjligheter att bli delaktiga i samhället och göra det till sitt.
Det slags samhörighet som i sista hand måste bygga på att samhället är öppet för dom som vill komma in i det – och att dom som vill komma in i det är öppna för det samhälle som dom vill komma in i – för dess historia, dess språk, dess traditioner, dess lagar och sedvänjor, dess berättelser och högtider.

Inte nödvändigtvis för att göra allt detta till sitt, utan för att så småningom kunna göra samhället till sitt. Och med tiden känna igen sig i det, och känna sig någotsånär hemma i det, och kanske rentav känna en viss glädje över att få vara en del av det, och därmed känna en viss samhörighet med människorna som de delar det med.

Vad är det då som krävs för att en sån samhörighet ska kunna uppstå och bevaras? Och därmed, som jag ser det, också demokratin, som ju hur man än ser på den saken fortfarande har nationen som sin viktigaste bas.
Vad förnuftet och förståndet säger är uppenbart. Ju fler människor vi klarar av att känna samhörighet med desto bättre vi kan organisera vårt gemensamma beroende av varandra, desto bättre kan vi dela på ansvaret, desto större frihet för var och en av oss att förverkliga våra egna drömmar och ambitioner, desto öppnare samhälle med större möjligheter för var och en. Så enkelt är det.
Men kanske inte så enkelt ändå, eftersom jag inte tror att förnuftet och förståndet alltid räcker till. En nödvändig förutsättning möjligen, men inte tillräcklig. För jag tror vi behöver känslan också, den känsla som kommer av gemensamma erfarenheter av och med andra människor, och därmed gemensamma minnen, och därmed gemensamma berättelser. Allt det där som krävs för att vi inte ska bli främmande för varandra, och börja misstro varandra, och bli rädda för varandra och börja bygga murar mot varandra. Det är den här biten som gör det så svårt.  Idag är Upplands-Bro en snabbt växande, och betydligt större kommun än för trettio år sedan, dit många nya människor kommit på mycket kort tid, ofta från helt andra världar, med helt andra erfarenheter och minnen och språk, inte alltid så lätta att jämka samman med dom minnen och erfarenheter som format det samhälle de kommit till. I synnerhet inte som det av många skäl har blivit svårare att mötas över dom nya gränserna, att lära känna varandra, att upptäcka varandra, att upptäcka sitt beroende av varandra.
Jag har sett tillräckligt mycket i den här kommunen den senaste tiden för att ana vad det här riskerar att föra med sig i form av rädsla och misstro och främlingskap och av samhällen som vänder varandra ryggen, och därför har jag också börjat fundera över vad vi måste göra för att motverka det.

Jag tror att det första vi måste göra är att göra det möjligt för framförallt unga människor att överskrida dom många nya gränser och klyftor som drar igenom vårt samhälle, och därmed göra det möjligt för människor med olika bakgrund, ja ibland från helt olika världar, att möta varandra, nötas mot varandra, få gemensamma erfarenheter av och med varandra, få gemensamma minnen och gemensamma berättelser och därmed utveckla det slags samhörighet med varandra som jag tror varje samhälle kräver.
Jag vill se den här dagen, nationaldagen, inte som ett firande av den nation som en gång fanns utan av den nation som idag är möjlig – men som är möjlig bara om vi förstår att det är en annan nation än igår, byggd på en annan samhörighet, baserad på delvis andra erfarenheter och andra minnen och andra berättelser.
Inte istället för dom gamla berättelser som en gång formade Sverige, historien är alltid en viktig del av nuet, historieförnekelse är ingen god tradition, och vet vi inte varifrån vi kommer vet vi inte heller vart vi är på väg.
Men som en berättelse i ständig förändring, i ett ständigt pågående offentligt samtal om vilka vi är och vad som binder oss samman.
Och det är det jag till sist vill kunna fira, att vi kan samlas här idag, alla vi som lever i Sverige, samlas över alla dom gränser som alltmer tenderar att skilja oss åt, och upptäcka hur mycket det är som vi faktiskt har gemensamt och hur mycket vi har som är värt att gemensamt försvara och bevara, och hur mycket vi gemensamt har att förlora om vi misslyckas.
Att inte ge efter för dom krafter som vill sönderdela samhället.
Att om och om igen försöka bygga dom broar som krävs för att vi i år, och nästa år, och nästa år igen, ska kunna samlas här igen och kunna säga till oss själva att det vi tillsammans har gemensamt fortfarande är större än det som skiljer oss åt.

• Att vara svensk är ingen särskild hudfärg eller hårfärg.
• Att vara svensk är ingen speciell dialekt eller accent.
• Att vara svensk, det är att dela ett språk, det är dela en plats på jorden, och det är att dela en gemenskap

Tillsammans utbringar vi nu ett fyrfaldigt leve för Sverige!