Nu är det jul igen…

Vi för traditionen vidare! I år är det dags att inhandla julklappar och denna gång till tre nya barnbarn. Efter tre vändor samma dag på en klädesbutik frågade expediten hur många barnbarn vi har. När svaret blev tio så jämförde hon med sig själv och skillnaden var en nolla.

Visst är det kul att få ge men det finns där i bakhuvudet, tankarna om vi lär barnen något som inte bara är bra. Deras förväntningar stiger med åldern och vi gör vad vi kan och tycker är rimligt för att uppfylla dem. Men var går gränsen för ”för mycket”.

När rummet som granen står i fyllts med julklappar så är det knappt att granen syns. Klockan fem kommer tomten med lykta och skägg. Man kan se honom ute i den kolsvarta trädgården och barnen blir exalterade till en nivå som är tveksamt nyttig.

I år har sjuåringen börjat fråga om tomten finns med tyngdpunkt på att hon vet att han inte finns. De mindre barnen vill man ju inte ta ifrån hoppet att han finns. Men är den vita lögnen genomtänkt och bra. Och när är man mogen för sanningen? Det är ju bara på skoj! För oss absolut!

Julens budskap för de små är julklappar och tomte. Den traditionen är stark och den för vi vidare varje år.

Vår egen egen jultradition är julbord och skinka och frosseri. Förr var det Kalle Anka också men det har ju nästintill försvunnit med teknikens hjälp och ändrade lagar.

Berättelsen om stallet, jungfrufödseln och de tre vice männen har också nästintill försvunnit. Men visst är det svårare att sätta fingret på varför? Utan den berättelsen skulle vi varken ha julbord, tomte eller julklappar. Vad trist!