Höjd alkoholskatt ger bättre folkhälsa

Debattinlägget publicerat i Hemmets Vän den 19 maj 2011

Der är inte alls förvånade att alkoholindustrin varnar för de näringspolitiska konsekvenserna av den höjning av alkoholskatten som regeringen aviserat. De pekar på risken för ökad privatinförsel och smuggling från länder där dessa varor går att komma över till billigare pris, vilket skulle drabba de svenska sprit- och vinleverantörerna.

Självklart finns det ett samband mellan alkoholpriserna och den privata införseln. Men det finns också ett mycket starkt samband mellan alkoholpriserna och totalkonsumtionen av alkohol och därmed folkhälsan, oavsett var alkoholen kommer ifrån.
När regeringen föreslår höjd alkoholskatt gör man det för att stärka statskassan samtidigt som det motiveras av folkhälsoskäl.

För sex år sedan gick debattens vågor höga om alkoholskatterna i Sverige. Inspirerade av Finland som då hade sänkt skatten med 40 %, föreslog Kent Härstedt och Alkoholinförselutredningen att skatten i vårt land skulle sänkas med 40% på sprit och 15% på vin. Förslaget motiverades av att vi måste anpassa oss till skattenivåerna inom EU och på så vis minska privatinförseln av alkohol.

Det är möjligt att privatinförseln minskade i Finland men framförallt ökade alkoholkonsumtion och därmed ökade antalet våldsbrott kraftigt. Detta insåg man i Finland som tog sitt förnuft till fånga och höjde alkoholskatten igen.

Statens Folkhälsoinstitut redovisade beräkningar på vilka effekter de föreslagna skattesänkningar skulle få på folkhälsan i vårt land. De kom fram till att antalet sjukskrivningsdagar skulle öka med 1,9 miljoner, att vi skulle få 1.627 fler misshandelsfall och 289 fler dödsfall. Allt pga den sänkta skatten på vin och sprit. Dessa siffror talade sitt tydliga språk och den föreslagna sänkta skatten på alkohol placerades i papperskorgen.

Sedan dess har alkoholkonsumtionen successivt minskat i vårt land inte minst bland ungdomsgrupperna vilket är glädjande, även om den alltjämt ligger på en alldeles för hög nivå. Tyvärr verkar den dock öka i gruppen kvinnor över 50, där lådvinet anses ligga bakom ökningen.

Innan Sverige gick med i EU var det lättare att använda prisinstrumentet, eftersom våra gränser i princip var stängda för privatinförsel. Då fanns inte dagens extremt höga införselkvoter där varje person helt lagligt vid varje tillfälle får föra in 220 liter alkohol till Sverige (10 liter starksprit, 10 liter starkvin, 90 liter vin och 110 liter starköl) Den mängden motsvarar drygt 20 liter hundraprocentig alkohol, vilket är mer än dubbelt så mycket som svensken i genomsnitt dricker per år.

Förutom de 220 litrarna är det helt lagligt att för egen konsumtion inför t ex ett 50-års firande föra in i princip hur mycket alkohol som helst i landet. Egentligen är tullens enda möjlighet att stoppa sådana transporter ev övervikt av fordonet eller släpkärran. Mycket talar för att många av dessa transporter egentligen handlar om näringsverksamhet och inget annat.

Sverige har lyckats få EU att inte enbart betrakta alkoholen som en näringspolitisk fråga utan även som en folkhälsofråga. Nu är det hög tid att arbeta för höjda alkoholskatter bland EU:s länder och sänkta införselkvoter. En harmonisering av skattenivåerna vore bra för att göra privatinförseln ointressant men det får inte ske till priset av att vi sänker våra alkoholskatter.

Alkohol och andra droger är ofta boven i dramat när det gäller kvinnomisshandel, våldtäkter, gatuvåld mm. Vi vet att 80 procent av våldsbrotten är relaterade till alkohol och 99 procent av det grova ungdomsvåldet. Vi vet också att 385.000 barn växer upp i riskbruksmiljöer.

Mycket kan göras på kommunal nivå för att minska alkovåldet, bl a genom ökad tillsyn, restriktiv tillståndsgivning och tidigareläggning av stängningstiderna på krogen. Men utifrån totalkonsumtionsmodellen vet vi att statens prisinstrument är något av det mest effektiva för att sänka alkoholkonsumtionen. Därmed kan regeringens aviserade höjning av alkoholskatterna innebära minskade alkoholskador, en tryggare uppväxtmiljö för barnen och en förbättrad folkhälsa.

Lars-Axel Nordell, Örebro
Riksdagsledamot (KD)

Europeiskt teckenspråksinstitut till Örebro

Debattartikeln införd i Nerikes Allehanda 14 maj 2011
Idag är det 30 år sedan Sveriges riksdag, som första land i världen, fattade beslutet att erkänna teckenspråket som de dövas första språk. Teckenspråket är inte internationellt, som många felaktigt tror, utan varje land har sitt eget teckenspråk, som har utvecklats på samma sätt som det talade språket. Uppskattningsvis finns det 100 000 teckenspråksanvändare i vårt land och många av dem bor i Örebro.

I fjol utropade sig Örebro till Europas teckenspråkshuvudstad. Det kanske kan verka lite väl pretentiöst men Örebro är faktiskt unikt på detta område. Hela 25 procent av Sveriges alla döva bor i Örebro och därmed är teckenspråket det näst största språket efter talad svenska.

Riksgymnasiet för döva är sedan lång tid tillbaka placerat i Örebro och vår tolkcentral lär vara Europas största i sitt slag. Här finns också andra skolor och verksamheter som riktar sig till döva och hörselskadade.

Behovet av teckentolkar är särskilt stort i Örebro men statsbidraget för teckentolkning har sedan länge missgynnat oss eftersom det till stor del bygger på antal invånare och inte antal brukare. Statsbidraget skiljer faktiskt 1000 kr per tolkuppdrag mellan Gävleborg som får mest och Örebro län som får minst. Jag har både i SKL och i riksdagen jobbat för en förändring och i höstas startade en utredning som fått uppdraget att se över hur statsbidraget ska fördelas.

Det många inte känner till är att den ideella föreningen Europeiskt Teckenspråkscenter i Örebro idag förvaltar världens största internationella teckenspråkslexikon på Internet. Denna innovation, som har namnet Spread the Sign omfattar hittills 12 olika språk, har uppmärksammats internationellt. I Spanien vann de nyligen pris som bästa webbtjänst för medborgarna, i Tjeckien fick de 1: a pris i Language Award och av Europakommissionen har de blivit nominerade till”Best Practice in Europe 2010”.

I dagarna kommer dessutom detta hjälpmedel att finnas tillgängligt via en applikation till pekskärmsmobilerna iPhone.och Android. Därmed blir det möjligt för 10 länder i Europa att ladda ned sitt lands teckenspråk direkt till mobilen.

För att säkra ”Spread the signs” framtid och för att det ska kunna bli ett hjälpmedel för teckenspråkiga i hela Europa har jag i en motion till riksdagen, föreslagit att regeringen ska verka för att ett europeiskt teckenspråksinstitut för teckenspråkets dokumentation och tillgängliggörande etableras i Sverige och Örebro. Ett Sign Language Institute skulle därmed bli det andra EU-institutet i Sverige vid sidan om EU:s smittskyddsinstitut, European Centre for Disease Control (ECDC), som sedan 2005 är förlagt till Stockholm.

Ett sådant institut har stora utvecklingsmöjligheter och är viktigt för forskningen samt det fortsatta arbetet med att öka tillgängligheten för döva och hörselskadade i ett gränslöst Europa.

Lars-Axel Nordell (KD) Örebro
Riksdagsledamot

Hellre regional samverkan än en ny ”myndighetskoloss”

Debattinlägget publicerat på Politikerbloggen.se

Jonas Milton och Ulf Lindberg, från tjänsteföretagens organisation Almega, har det radikala förslaget (DN Debatt 9/5) att slå ihop Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen till en myndighet och att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. I det mesta delar vi Kristdemokrater deras utgångspunkter om den nya rörligheten på arbetsmarknaden mellan till exempel offentliga och privata arbetsgivare, och den demografiska utvecklingen, som ställer nya krav på myndigheternas ansvar för att hjälpa människor med omställning efter sjukdom eller arbetslöshet. Det krävs mod och politiskt nytänkande för att vi ska komma till rätta med problemen på den nya tidens arbetsmarknad.

Reformeringen av sjukförsäkringen 2006 och införandet av etableringsreformen 2010 har krävt att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen förändrat sina arbetssätt för gemensamma uppdrag. Efter förändringarna i lagstiftningen som dessa reformer inneburit, behöver vi nu säkerställa att den enskilde kan känna trygghet i att försörjningen fungerar vid omställning mellan sjukskrivning och arbetsmarknadsåtgärder. Människor ska kunna gå mellan olika ersättningar inom socialförsäkringen utan att behöva söka försörjningsstöd vid sjukdom eller arbetslöshet.

Redan idag finns lokala servicekontor där flera myndigheter samverkar och olika professioner är samlade under ett tak till gagn för individen. Att samordna insatser för försörjning och sysselsättning på detta sätt underlättar för medborgarna vid kontakt med myndigheterna, och är något som bör spridas och utvecklas till regional nivå. Den enskilde ska inte bli utlämnad mellan myndigheter som inte kommer överens.

Däremot ställer vi oss tveksamma till att gå så långt som att slå ihop två av landets största myndigheter, till den koloss av ”omställningsmyndighet” som Milton och Lindberg föreslår. Det krävs dock väldigt mycket mer av samverkan på regional nivå mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kommunerna för att minska byråkrati och krångel, och sätta den enskildes behov i centrum.
Erfarenheterna från den norska NAV-reformen (Ny arbeids- og velferdsforvaltning) 2006, vilken är en av de största satsningarna någonsin i offentlig sektor i Norge behöver studeras närmare. Ur ett medborgarperspektiv är det viktigaste i reformen det lokala och regionala samarbetet tillsammans med kommunernas socialkontor, med målet att få ut fler i arbete och minska bidragsberoendet. Tanken är att de som vänder sig till NAV-kontoren ska få snabbare svar och att myndigheten ska erbjuda hjälp ur ett mer allsidigt perspektiv.

Utgångspunkterna för en kontinuerlig samverkan måste vara att få fler människor i arbete och undvika att människor hänvisas fram och tillbaka mellan olika myndigheter, samt att få till stånd ett snabbare och effektivare bemötande av brukarna med minskad risk att bli ”inlåst” i arbetslöshet eller sjukskrivning. Idag kan det vara svårt för den enskilde att skapa sig en bild av de ersättningar, program och insatser som finns, och vilka myndigheter som har hand om vad. Tydlighet, hanterbarhet och kunskap är A och O för att den som blir sjuk eller arbetslös ska veta vad som gäller. En fungerande regional och lokal samverkan är en nödvändighet i bättre och mer sammanhängande socialförsäkringssystem, där en allmän och obligatorisk a-kassa ingår.

Penilla Gunther, Lars-Axel Nordell, Riksdagsledamöter för KD i Arbetsmarknadsutskottet

Perspektivskifte i integrationspolitiken

I många år har Sveriges integrationspolitik präglats av ett omhändertagandeperspektiv, där den nyanlände betraktats som svag och någon som måste tas om hand. Det var till Socialen som den nyanlände välkomnades med förslag på lämpliga bidrag att leva på. Den asylsökande förbjöds till och med att arbeta tidigare.

För snart ett år sedan avskaffade alliansregeringen arbetsförbudet och nu sker ett viktigt perspektivskifte där den nyanländes kunskap och erfarenheter ska tas till vara och där arbetslinjen ska gälla.

I och med den etableringsreform som infördes den 1 december i fjol kommer huvudansvaret för nyanlända att tas över av Arbetsförmedlingen. Direkt efter att uppehållstillstånd beviljats hålls ett etableringssamtal med den nyanlände på Arbetsförmedlingen. Syftet med samtalet är att kartlägga den nyanländes utbildning, yrkeserfarenhet och behov av etableringsinsatser. Även val av lämplig bostadsort ska ingå i detta samtal.

Utifrån detta samtal tas sedan en individuell etableringsplan fram som ska leda till egen försörjning. Planen kan innehålla Svenska för invandrare (SFI), samhällsorientering och arbetsförberedande insatser. Samhällsorientering innehåller exempelvis information om rättigheter och skyldigheter i Sverige och om hur man kan påverka saker och ting i vårt land.

Till sin hjälp kommer den nyanlände att få möjligheter att välja en etableringslots. Det är en person som kan fungera som guide i det svenska samhället. Eftersom lotsens arbete är prestationsbaserat finns ett intresse av att den nyanlände så snabbt som möjligt kan etablera sig och försörja sig själv. Den som går på gymnasiet, har ett förvärvsarbete på heltid eller har nedsatt arbetsförmåga pga t ex sjukdom kommer inte att omfattas av etableringsreformen. Ändå borde det i Örebro län röra sig om ca 400 personer som under 2011 får aktiv hjälp att ordna ett arbete och för övrigt etablera dig i det svenska samhället.

Etableringslotsarna kommer att engageras enligt lagen om valfrihetssystem (LOV). Detta innebär att varje organisation eller företag som lever upp till kraven som Arbetsförmedlingen ställer har möjlighet att arbeta som lotsar. Detta skapar stora möjligheter för det civila samhällets organisationer att verka som lotsar och därmed bidra till integrationsprocessen för de nyanlända. Redan idag lär det finnas ett 15-tal lotsföretag etablerade i länet.

Vi välkomnar denna förändring men menar att ytterligare steg bör tas för att öka integrationen. En stor anledning till arbetslösheten bland nyanlända är avsaknaden av personliga nätverk. Kommer du ny till ett land och inte känner någon är risken stor att du hamnar i utanförskap och arbetslöshet. Här tror vi att det civila samhället med exempelvis trossamfunden har en viktig roll att spela. Sveriges okunnighet om vilken roll religionen spelar för många människor som kommer till vårt land gör att vi hitintills missat denna viktiga arena att nå ut till grupper genom andra kanaler än bara genom direkta myndighetskontakter.

I samfundens lokaler kan de nyanlända träffa landsmän och andra som har längre erfarenhet av vårt land och besitter de nätverk som krävs för att bli en del av det svenska samhället. Vi gläder oss därför över dialog med de olika samfunden som samfundsminister Stefan Attefall har initierat i syfte att bättre integrera dessa grupper. Bara genom att inbegripa det civila samhällets kraft kan vi en gång för alla lägga den tidigare förda politiken bakom oss och se till varje persons kunnande och kompetens som kommer till vårt land.