Slöseri med mänskliga resurser

Artikeln publicerad i Hemmets vän 23 feb 2012 

– Och vad jobbar du med då? Den frågan är en av de vanligaste vi möter när vi träffa någon för första gången. På grund av att människors status och identitet i vårt land ofta förknippas med förvärvsarbetet kan den som är arbetslös känna sig mindre värd, vilket är ett både förfärligt, felaktigt och farligt synsätt. Utifrån en Kristen människosyn kan människans värde kan bara ligga i det faktum att hon är en människa och inget annat.

I människans natur ligger ett behov att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas i gemenskap med andra på en arbetsplats. Arbetet är viktigt ur försörjningssynpunkt men också för självkänslan och egenmakten, att styra över sitt eget liv. Arbete är viktigt för vårt välbefinnande medan arbetslöshet är slöseri med mänskliga resurser och utgör en riskfaktor för såväl den fysiska som den psykiska hälsan.

Även om fler har arbete idag än tidigare så har samtidigt invånarantalet ökat i vårt land vilket innebär en arbetslöshet på 6,7 procent. Vissa grupper är särskilt utsatta, det är framförallt personer med kort utbildning, både unga och äldre, personer med funktionsnedsättning och de som är utrikes födda.


 

Arbetsförmedlingen har tillgång till mer än 20 olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden. Det är inte acceptabelt att så många med funktionsnedsättning saknar jobb. Här ligger den offentliga sektorn och statliga myndigheter efter det privata näringslivet i att erbjuda jobb till personer med funktionsnedsättning. Det är inte heller acceptabelt att det i snitt ska ta sju år för invandrare att få jobb. Förhoppningsvis ska etableringsreformen som innebär ett perspektivskifte i integrationspolitiken ge resultat där Arbetsförmedlingen fått huvudansvaret för nyanlända.


 

På ungdomssidan är det framförallt unga som saknar komplett gymnasieutbildning, som har särskilt svårt att få jobb. Betygen är viktiga, liksom kontakter och möjligheter att visa vad man går för. Jag kan tänka mej att t ex ungdomar som växer upp i en kristen församling med många kontakter, har något lättare att få jobb i framförallt privata företag.


Den höga ungdomsarbetslösheten, som befästes på en nivå över 20% strax efter millennieskiftet, är alltjämt ett stort bekymmer. Även under brinnande högkonjunktur, andra kvartalet 2008, var ungdomsarbetslösheten över 20 procent. Detta är väldigt höga siffror även om vi tar i beaktande att ca hälften av dem är heltidsstuderande som söker jobb.

Sverige har faktiskt en högre arbetslöshet bland ungdomar än genomsnittet av EU:s medlemsländer. I Holland, Österrike och Tyskland ligger ungdomsarbetslösheten på 10%, medan vi i Sverige ligger på mer än det dubbla.

Ofta påpekas att det som särskiljer Sverige i förhållande till andra jämförbara länder är att vi har brister i utbildningssystemet, höga ingångslöner, en stel arbetsrätt samt små företagares tveksamheter till att låta det egna företaget växa och tryggt våga anställa. Detta kan definitivt ha en avgörande betydelse för vår höga ungdomsarbetslöshet.



Regeringen har halverat arbetsgivaravgiften för ungdomar och satsat på gymnasial yrkesutbildning och yrkeshögskola för att ungdomarna ska stå bättre rustade och bättre motsvara den efterfrågan som näringslivet har.


IF Metalls har arbetat fram ett ungdomsavtal med särskilda introduktionslöner för ungdomar som anställs inom industrin där också arbetet kombineras med företagsförlagd utbildning. När jag pratar med ungdomar är de ofta positiva till något lägre ingångslöner för att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden. De flesta inser ju att det är bättre med en fot inne än båda utanför.


 

Arbetsmarknadens parter har ett särskilt stort ansvar för hur arbetsrätten kan utvecklas. Jag har svårt att förstå dem som ropar på skrotning av LAS, däremot kan det vara nödvändigt att reformera LAS och hitta ett flexiblare system för att inte en hel ungdomsgeneration ska utestängas från arbetsmarknaden.




Lars-Axel Nordell, Örebro


Riksdagsledamot (KD)

Staten ska stödja inte sätta käppar i hjulet

Den ideella sektorn har, vid sidan av den privata- och den offentliga sektorn, en viktig roll i samhället. Ur ett folkhälsoperspektiv är inte minst Nykterhetsrörelsen och dess medlemmar en omistlig resurs i kampen mot alkohol och andra droger och dess allvarliga skadeverkningar.

Självklart ska staten uppmuntra och understödja detta arbete men faktum är att statsbidraget till det viktiga förebyggande alkoholpolitiska arbetet successivt minskat genom att fler ”sociala organisationer” tillkommit som får dela på anslaget. Detta är inte rimligt.

Förutom offentliga bidrag är det i de flesta länder vanligt att staten uppmuntrar medborgarna att stödja det civila samhället genom avdragsrätt för ideella gåvor.

I och med att gåvoskatteavdraget infördes vid årsskiftet har ett viktigt principiellt genombrott skett. Efter 50 års diskussion har nu Sverige som sista land i Europa infört avdragsrätt för ideella gåvor. Förväntningarna från nykterhetsrörelsen och övriga civila samhället har varit stora att denna reform skulle kunna innebära ett ordenligt tillskott. I Norge ökade t ex givandet med hela 30 procent när de införde avdragsrätt.

Men tyvärr är reformen i Sverige försedd med kraftiga begränsningar både vad gäller beloppsgränser och omfattning. Medan Norge nu överväger att höja maxgränsen för avdrag från 12.000 till 25.000 kr per år får vi i Sverige som mest göra avdrag för gåvor upp till 6.000 kr.

Inga företag får göra avdrag och det är bara sk hjälpverksamhet eller främjande av vetenskaplig forskning som kan komma ifråga och mottagarna måste på förhand ha godkänts av Skatteverket. Som om inte dessa inskränkningar vore nog har nu skatteverket valt att ytterligare inskränka reformen till att enbart gälla sk ”ekonomiskt behövande”.

Beslutet att införa avdragsrätt är definitivt ett viktigt genombrott men med nuvarande begränsningar kommer ytterst få ideella organisationer att kunna passera genom nålsögat. Vi kan glädja oss åt att hjälporganisationer som t ex Erikshjälpen blivit godkända och där upplever man redan ett stort intresse från många att använda denna möjlighet. Men det viktiga förebyggande drogpolitiska arbetet som t.ex. nykterhetsrörelsen gör kan uppenbarligen inte komma ifråga med nuvarande regler.

För att reformen inte ska bli ett misslyckande krävs dels att regeringen redan nu tydliggör för skatteverket vad som skall gälla så att fler verksamheter kan omfatta avdragsrätt. Nästa steg måste vara att höja beloppsgränsen för avdraget, utvidga reformen till att gälla ideell verksamhet över lag samt att även tillåta företag att ge ideella gåvor som ett led i företagens sociala ansvarstagande.

Vid den allmänna motionstiden i riksdagen lämnade jag, tillsammans med två partikamrater in en motion om avdragsrätten som du kan läsa om här.

Lepran en farsot som kan utrotas

Artikeln publicerad i tidningen Dagen 1 feb 2012

PÅ VÄRLDSLEPRADAGEN i söndags sattes fokus på att spetälskan, som den förfärliga sjukdomen tidigare kallades, alltjämt är en farsot, framför allt i tropiska områden. Uppskattningsvis kan det totalt röra sig om fler än tio miljoner leprasjuka i världen.
I dag finns verksamma läkemedel. Ändå upptäcks hundratusentals nya fall varje år. Indien, Brasilien, Indonesien och Kongo är särskilt drabbade. I Indonesien är dessutom andelen barn som drabbas särskilt stor.

RUNT FÖRRA sekelskiftet härjade ett flertal infektionssjukdomar, bland andra leprasjukan, i vårt land. Dödligheten var stor innan vaccinet kom och man fick bukt med dem. Framför allt var det i ett stråk över Hälsingland och Dalarna som leprasmittan slog till särskilt hårt. Därför inrättades en anläggning för leprasjuka i Järvsö i Hälsingland.

Min mor, född 1908, var från Järvsö. Hon brukade berätta om spetälskehemmet i utkanten av centralorten och om de som levde sina liv mer eller mindre isolerade från det omgivande samhället. Samtidigt berättar hon om hur unga brudpar på väg från vigseln i Järvsö kyrka till den efterföljande bröllopsfesten brukade göra en avstickare förbi spetälskehemmet för att visa upp sig utanför grinden till hemmet. Absurt kan vi tycka i dag men traditionen var mycket uppskattad av de som vistades på anläggningen i Järvsö.

På 1940-talet kom sulfan och leprasjuka kunde börja botas, och anläggningen i Järvsö stängdes 1943.

UNDER MIN MORS långa och innehållsrika liv fanns minnena kvar från spetälskehemmet i Järvsö. Därför var det alltid viktigt för henne att göra vad hon kunde för att hjälpa människor i andra delar av världen som drabbats av sjukdomen att få medicinsk behandling. Min mor gav regelbundet ekonomiskt stöd till Lepramissionen, som med hjälp av Sida och enskilda gåvogivare arbetar för att utrota leprasjukan.

ATT HA SOM MÅL att helt utrota sjukdomen i värden låter kanske något pretentiöst men faktum är att sjukdomen, som egentligen inte är särskilt smittsam, på samma sätt som andra infektionssjukdomar, går att bota. Den borde ha varit utrotad för länge sedan.

Fortfarande lever många smittade i olika delar av världen i ett utanförskap. Det är inte acceptabelt. Utifrån en kristen människosyn har alla människor samma höga värde oavsett varifrån de kommer, oavsett sjukdom eller handikapp och oavsett andra yttre förutsättningar. Detta utmanar oss som medmänniskor och medborgare att göra vad vi kan för att snarast helt utrota lepran.

» Faktum är att sjukdomen, som egentligen inte är särskilt smittsam, går att bota.