Nytt regleringssysten behövs för spelmarknaden

Ungefär två procent av befolkningen i vårt land har ett spelberoende och ytterligare fem procent ligger i riskzonen för att utveckla ett sådant. För de allra festa är spel en underhållningsform som innebär både spänning och nöje.

Men det finns samtidigt risker med spel.
Spelberoendet krossar familjer, raserar ekonomier och förstör framtidsdrömmar precis som andra typer av missbruk, som alkoholism.
Det är hög tid att anpassa den förda politiken på området efter hur situationen ser ut i dag.
Kristdemokraterna föreslår därför ett helt nytt regleringssystem för spelmarknaden.

Som riksdagsledamot i kulturutskottet är jag en av dem som har ansvar för att göra regelverket kring spelfrågor så ansvarsfullt som möjligt. De förebyggande åtgärderna ligger på vårt bord. Jag tror man kan konstatera att de allra festa är överens om att risken för att människor hamnar i spelberoende eller missbruk ska minimeras och för de som drabbas måste det finnas möjligheter att få hjälp att ta sig ur sitt beroende.
Så långt enighet. Men hur når vi dit? Hur förbättrar vi situationen?
Det överordnade målet för Kristdemokraternas spelpolitik är en sund och säker spelmarknad där sociala skyddsintressen och efterfrågan på spel tillgodoses under kontrollerade former. Med vilka verktyg denna spelpolitik ska bedrivas måste naturligtvis anpassas efter hur spelmarknaden ser ut över tid. Den svenska spelmarknaden har kraftigt förändrats under de senaste åren. En växande andel av spelandet sker i dag utanför den reglerade marknaden.
Det ställer nya krav för att uppnå en säker och sund spelmarknad.

Det svenska spelmonopolet har i och med internet och globaliseringen spelat ut sin roll, och vi måste nu hitta nya sätt att reglera spelverksamhet som gör att fler bolag omfattas av lagstiftarens begränsningar.
Monopolet må ha tjänat en roll när spelandet i princip var begränsat till försäljning av lotter över disk.
Den tiden är förbi, och ju snabbare vi anpassar lagstiftningen till nutid desto snabbare kan vi också ta itu med de problem vi står inför i dag.

Från Kristdemokraternas sida förordar vi ett licenssystem där bolagen aktivt måste följa de krav som sätts upp av riksdagen.
Naturligtvis kommer vi även under sådana förhållanden få problem med spelbolag som struntar i ansluta sig. Men med ett licenssystemskulle vi kunna uppmuntra utländska spelaktörer att ta ansvar för spelandets många baksidor – i stället för som nu vägra att över huvud taget relatera till de många spelbolag som verkar utanför spelmonopolet.
Lotteriinspektionen skulle kunna ombildas och ges mer muskler och större ansvar. Men man får inte glömma spelbranschens eget ansvar. De har möjlighet att komma överens om och följa egna höga krav.
Spelbranschens etiska råd arbetar redan i dag med att ta fram en gemensam standard för socialt ansvar i spelverksamhet. Att spelbolagen själva tar sitt ansvar är mycket viktigt.
Vi behöver en lagstiftning som möter verkligheten, ett spelmonopol på pappret är inte att ta socialt ansvar.

Debattartikeln publicerad i Nerikes Allahanda 28 feb 2014

Om ett flyg skulle störta varje vecka

Genom en rigorös flygsäkerhet stannade antalet omkomna i flygkrascher i världen förra året på rekordlåga 224 personer. Med tanke på hur många flyg som ständigt startar och landar på olika flygplatser sker extremt få flyghaverier.

Men hur skulle vi reagera om det varje vecka störtade ett inrikesflyg med dryga 100 passagerare som strök med? Redan efter första veckan skulle en haverikommission tillsättas. Om haverierna upprepades vecka efter vecka skulle det skicka chockvågor in i flygtrafiken i varje land.  Om dessutom flygolyckor av samma omfattning drabbade de flesta länder skulle flygtrafiken helt lamslås i hela världen.  Ansvarsfulla politiker skulle stifta lagar med förbud mot all flygtrafik.

Ibland kan det vara bra att göra jämförelser för att få perspektiv och inse omfattningen på olika samhällsproblem. Om 100 personer i veckan förolyckades i vårt land i flygolyckor blir det på årsbasis 6.000 personer som går en för tidig död till mötes.

Det är ingen hemlighet att alkoholen är vårt samhälles i särklass största sociala och medicinska problem som skördar drygt 100 människoliv i veckan eller 6.000 per år och det bara i vårt land. Hur reagerar människor på detta?

Visserligen kan vi glädja oss åt att allt fler vuxna tar ställning för att ungdomar under 18 år inte ska dricka alkohol och ungdomsdrickandet har också minskat, vilket är mycket positivt. Och om sifo skulle göra en opinionsmätning är det väl knappast någon som skulle svara ja på frågan om de vill möta rattfulla personer i trafiken? Och ändå vet vi att det är nästan lika många rattfulla på våra vägar varje dag som det finns taxibilar i vårt land. De flesta blivande mödrar avstår också från alkohol och arbetslivet uppfattas även det som en viktig alkoholfri zon.

Alkoholen är socialt och kulturellt accepterad i vårt land liksom i många andra länder och trots Sveriges framgångsrika alkoholpolitik med extraskatt på alkohol och ett detaljhandelsmonopol skördar alkoholen varje år 6.000 människoliv, utan att någon haverikommission tillsätts.

Skulle alkoholen introduceras i dag så skulle vi nog säga nej med tanke på konsekvenserna. Självklart kan vi inte bortse från hur verkligheten ser ut, vi måste börja där vi står. Men ibland kan det vara bra med ett tabula rasa, ett vitt papper, där vi prövar tanken och ställer frågan om vilken framtid vi vill ha och vad som krävs för att få ett samhälle som inte bara satser på att hjälpa människor som drabbats utan som också kan förebygga att människor drabbas.

Lars-Axel Nordell, Riksdagsledamot

Mediala vrångbilder om välfärden

Media brukar ofta kallas för den tredje statsmakten. Riksdagen har en lagstiftande roll, medan regeringen är verkställande och media granskande. Rollfördelningen mellan de olika aktörerna är viktig för att minska risken för maktmissbruk och öka transparensen.

För att medierna ska fungera som trovärdiga granskare av makten krävs att de i sin rapportering är saklig och objektiv samtidigt som det krävs en mångfald av olika typer av media.

Olika uppfattningar har för det mesta sin grund i vilka värderingar vi har. Därför har också opinionsjournalistiken genom tidningars ledarsidor och politiska tidskrifter sin givna roll. En kraftigt vinklad nyhet i en mediekanal behöver inte vara ett problem om det tillräckligt tydligt vägs upp av en motsatt bild i andra mediekanaler. Så skapas pluralism och en vitaliserad demokrati.

Genom ett ”Följa John beteende” förstärks mediabilden då flera olika media förmedlar en och samma mediabild även om det kan röra sig om en vrångbild. Det är kanske mest vanligt i utrikespolitiska frågor men de senaste åren har vi sett allt fler inrikespolitiska exempel framförallt inom välfärd och äldreomsorg.

Det är frustrerande när de framsteg och förbättringar vi lyckats genomföra i regering och riksdag framställs som misslyckanden av media. Självfallet ska media uppmärksamma missförhållanden, det är deras uppgift som granskande och grävande journalister.

Problemet uppstår när enstaka händelser presenteras som vanligt förekommande och som en del av en trend. Ett av de mest flagranta övertrampen var den bild som SVT i förra veckan förmedlade i ett inslag om äldrevården. Public Service har av många särskild stor trovärdighet.

Under rubriken ”Äldreomsorgen allt sämre” rapporterade SVT om en undersökning som gjorts av SIFO där det ansvariga Statsrådet Maria Larsson ställdes till ansvar (även om det är kommunerna som ska tillse att äldreomsorgen har hög kvalitet). Det visade sig att SIFO på uppdrag av SVT tillfrågat 1004 slumpvis valda personer från 18 år och uppåt om hur de såg på kvaliteten i äldreomsorgen. Man kan fråga sig hur många 18-åringar som har personliga erfarenheter av äldreomsorgen?

Vad undersökningen visar är väl närmast att svenska folket i regel tror på den bild av äldreomsorgen som media har presenterat. Om SVT hade frågat de som faktiskt har erfarenhet av äldreomsorgen hade resultatet blivit ett annat.

Det är precis detta som Socialstyrelsen mäter varje år i en brukarundersökning. Nu senast tillfrågades alla äldre i särskilt boende eller hemtjänst om hur de upplever svensk äldreomsorg. Socialstyrelsen fick totalt in 140 000 svar där enbart tre procent med särskilt boende, och fyra procent med hemtjänst, uppger att de känner sig otrygga med den omsorg de får. Resultatet bekräftar OECD:s uppfattning att Sverige är ett föregångsland för äldreomsorg samt EU:s ranking att Sverige är världens bästa land att åldras i.

Ann Johansson från vårdförbundet gör en sammanfattning av Svensk äldrevård med följande ordalydelse: ” Jag tycker att den har förändrats jättemycket till det positiva”. Slutsatsen av den SIFO-undersökning SVT presenterade är med andra ord snarast att media misslyckats med att förmedla en sanningsenlig bild av äldrevården.

Kristdemokraterna har i regeringen ansvar för äldrefrågorna och ansvaret ligger naturligtvis också på oss, och alliansen i sin helhet, att stå upp mot media när de vill dra generella slutsatser utifrån antaganden och enskilda fall. Förhoppningsvis innebär den kommande valrörelsen att media rannsakar sig själva och tydligare står upp för en trovärdig, objektiv och icke-tendensiös nyhetsförmedling.

Artikeln införd i Hemmets Vän 6 feb 2014