Ett födelsedagsbarn i behov av reformering

Idag, torsdag, är det 40 år sedan riksdagen antog 1974 års regeringsform. Den grundlag som reglerar svensk maktdelning och som utgör stommen i den svenska statens verksamhet. Genomdriven av Olof Palme och kallad ”världens sämsta grundlag” av Gösta Bohman. Även om Bohmans ord naturligtvis är en tämligen grov överdrift, och även om regeringsformen förändrats några gånger sedan den antogs, finns det all anledning att göra en mer grundlig översyn av regeringsformen än vad den hittills varit föremål för.

Som riksdagsledamot är det extra spännande att fundera över de här frågorna. Vilken roll och inflytande ska egentligen riksdag och regering ha? Under författningsutredningen på 60-talet drev de tre borgerliga partierna frågan om att införa en författningsdomstol. Så blev det som bekant inte. Men frågan har hållits vid liv och lyfts då och då.  Grundlagen kom som bekant till långt innan mitt eget parti tog säte i riksdagen, vilket kanske gör att Kristdemokraterna känner sig mer fria att ha synpunkter på dess utformning än många andra partier. Den här mandatperioden har frågan om en författningsdomstol lyfts av just Kristdemokraterna.

Jag beskrev min förra Hemmets Vän-krönika de tre statsmakterna – regering, riksdag och de fria medierna – och uppehöll mig då vid den tredje statsmakten.  Denna krönika handlar om behovet av en fjärde statsmakt: om någon som kan säga stopp och lägga band på lagstiftaren. Det finns nämligen ingen instans som prövar, och vid behov hindrar, riksdagen att stifta lagar som strider mot grundlagen.

Rent teoretiska tankeexempel dragna till sin spets tjänar ofta som goda bedömare av om ett system är rimligt eller inte. Så också här. Det finns ingenting som förhindrar riksdagen, bortsett från politikernas sunda förnuft, att lagstifta om att alla rödhåriga ska interneras eller att förbjuda innebandy.

Skrattretande exempel, kan tyckas, men det finns betydligt mer jordnära och allt annat än teoretiskt avlägsna frågor som är i behov av att prövas mot svensk grundlag. Den tyska författningsdomstolen har exempelvis flera gånger förklarat att olika EU-direktiv är oförenliga med tysk grundlag. Varför ska svenska folket inte skyddas av en liknande mekanism vid nya klåfingriga påbud från Bryssel?  De många debatterna om vad som av elaka tungor kallas övervakningssamhället är ett annat tydligt exempel på när en författningsdomstol skulle kunna spela en viktig roll. Visst skulle den så kallade FRA-lagen behövt vägas mot grundlagen på ett sätt som nu aldrig blev av. Och hade lagen om hets mot folkgrupp överlevt en prövning mot vår yttrandefrihetsgrundlag? Kanske, kanske inte. Poängen är i vart fall att ny lagstiftning på ett helt annat sätt än idag behöver vägas mot grundläggande principer och den enskildes rättigheter.

Under den kristdemokratiska ministern Maria Larssons överinseende har staten börjat betala ut skadestånd till personer som vanvårdats i social barnavård under 1900-talet. Under lång tid tvångsomhändertogs barn på lösa grunder och behandlades många gånger fruktansvärt på offentliga institutioner. Vi skäms över detta idag. Men när skammen har lagt sig, vad är det som hindrar framtidens politiker att stifta lagar som möjliggör att sådana övergrepp återupprepas i framtiden? Egentligen ingenting, formellt sett. Och det har vi faktiskt all anledning att också känna en skam över.

”All offentlig makt utgår från folket”, är första meningen i regeringsformen. Problemet är att det inte finns något som avgränsar denna offentliga makt, och dess inflytande över den civila och privata sfären. Det finns inga tyglar, annat än politikernas goda vilja, som hindrar lagstiftaren att begå våld mot den enskildes rätt.

Artikeln publicerad i Hemmets Vän den 27 feb 2014