En vakthund för familjen mot klåfingriga politiker

Nyligen var det Internationella familjedagen. Det är en årlig internationell temadag om familjerelaterade frågor, instiftat av FN i början av 90-talet. Vi vill med anledning av detta ta tillfället i akt att lyfta de familjepolitiska frågor i en lite djupare kontext än vad som vanligtvis sker. Få har väl undgått att notera att familjens betydelse är ett kärnområde för oss Kristdemokrater. Egentligen önskar vi att vi slapp tjata om det, att övertygelsen om det samhälleliga värdet av självständiga och starka familjer var lika tydligt för alla andra partier som det är för oss. Så är tyvärr inte fallet.

För oss är familjen själva fundamentet för samhället. Det är i familjen de första banden för social gemenskap knyts och det är här den enskilda människan för första gången möter samhörighet och det är, inte minst, här det förgångna förmedlas till framtiden. Vad har då detta med politik att göra, kan någon undra. I någon mening ingenting, men vi kan se till att tänka igenom de sociala och välfärdspolitiska frågorna utifrån behovet av starka familjer. Att se till att lagstiftning, regler och förordningar inte enbart ser enskilda människor och deras behov, utan också ser familjeenhetens betydelse.

Detta perspektiv är i fråga om föräldraförsäkringen ställd på sin spets. Antingen vill man ge makten till familjerna att själva forma ett liv och en vardag som passar för just dem. Eller så anser man att SCB:s statistik över könens ansvar i hemmet ska väga tyngre. För oss är det obegripligt hur så många politiker på allvar kan komma fram till att det sistnämnda väger tyngre än det förstnämnda.

Den traditionella vänstern ser familjen som en konkurrerande kraft, ett hot mot staten och det offentligas maktanspråk. Därför vill de styra och reglera familjerna och, i någon mån, försvåra traditionell familjebildning.  Men attackerna kommer inte längre bara från den röda sidan. Allt fler liberaler ser på politiken som ett verktyg för att skapa vad de menar är ”fria individer”.  Den forna högern ser det inte längre som sin uppgift att frigöra individen från staten, från skatter och regleringar, utan ifrån traditionella samhällsnormer. Dit räknas utan tvivel familjen. Det är i det ljuset vi måste se finansminister Anders Borg och moderaternas nya jämställdhetspolitiska talesperson Hillevi Engströms vilja att kvotera föräldraförsäkringen.

Man skulle hoppas att attackerna mot familjerna i vart fall begränsade sig till den nationella nivån. Så är det tyvärr inte. Snart är det val till europaparlamentet. Även där kämpar en brokig skara av socialister och liberaler för att flytta makt från familjerna till de offentliga institutionerna. 2010 röstade Europaparlamentet igenom det så kallade mammaledighetsdirektivet. Direktivet kräver att medlemsländerna erbjuder mamman minst sex veckors ledighet men även ett antal obligatoriska pappaveckor. Direktivet har fastnat hos europarådet, och även om det skulle gå igenom skulle Sverige inte behöva ändra sina regler då vi redan uppfyller kraven som direktivet ställer. Men när ett direktiv väl finns på plats har en praxis etablerats. Då har de formella hindren upphävts för franska och tyska europaparlamentariker att styra och ställa över hur svenska föräldrar lägger upp sin tid.

Kristdemokraterna vill fortsätta vara en röst för Sveriges familjers rätt att bestämma själva. Vi vill vara en vakthund för familjens betydelse när klåfingriga politiker av andra kulörer vill styra och ställa med familjen i jakten på sina respektive utopier. Det är en kamp som förs i Örebro och i Stockholm men också i Bryssel.

Lars O Molin, KF-ordf Örebro KD, EP-kandidat
Ewa Sundkvist, Oppositionslandstingsråd KD, EP-kandidat
Lars-Axel Nordell, Riksdagsledamot KD, EP-kandidat