Varför gjorde ni inget?

Den 4 februari var en viktig dag för Europa och de många offren i Irak och Syrien. När Europaparlamentet slog fast att det är ett folkmord som äger rum var detta ett historiskt beslut. Det är första gången som Europaparlamentet erkänner ett pågående folkmord och det ökar trycket på både EU och dess medlemsländer, men i förlängningen även FN, att agera.

Från ett svenskt perspektiv ökar nu förhoppningen om att vi får se en ökad tydlighet och ett ökat engagemang inte minst från vår egen regering. Den ondska och alla de vidrigheter som den Islamiska staten (IS) representerar och utför har nu, än mer, blivit omvärldens ansvar att sätta stopp för. Då kan vi undvika en framtid där våra barnbarn ställer frågan: Varför gjorde ni inget?

Själva begreppet ”folkmord” är i dessa sammanhang mycket viktig. I FN:s folkmordsresolution definieras det som ”gärningar utförda i akt och mening att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”. Häri ligger en upprättelse för assyrier/syrianer, armenier, kaldéer, jezider och andra minoritetsgrupper som drabbats och drabbas av IS terror.

Enligt folkmordskonventionen har varje undertecknande stat rätt att begära att FN vidtar sådana åtgärder enligt FN:s stadga som är ägnade att förebygga och undertrycka folkmord och förberedelse av folkmord.

Enligt den internationella praxis som vuxit fram efter folkmorden i Rwanda och Bosnien under 90-talet, har världens länder nu också en ”responsibility to protect”, det vill säga en skyldighet att ingripa vid allvarliga övergrepp. Denna praxis kodifierades vid Världstoppmötet 2005. Det fastslogs då att en FN-medlemsstat har ansvar för att skydda sin befolkning från folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och etnisk rensning. Det internationella samfundet har ett ansvar för att hjälpa staterna med detta. Om en stat misslyckas med att skydda sin befolkning från något av dessa fyra brott, och fredliga åtgärder har misslyckats, har det internationella samfundet ansvar för att intervenera med tvingande åtgärder exempelvis ekonomiska sanktioner, och som en sista utväg med militära insatser.

I Örebro kommun finns nu ett minnesmärke över folkmordet i dåvarande Osmanska riket 1915. Varje år högtidlighålls i riksdagen minnet av nazisternas förintelse under 2:a världskriget. Vi får inte vara maktlösa åskådare till ännu ett folkmord.

Kan ord i en resolution sätta stopp för den Islamiska statens terror? Inte om ord förblir ord, men om orden leder till ett agerande så var och är resolutionen i Europaparlamentet ett oerhört viktigt sådant.

Det är folkvalda i en politisk union med 500 miljoner invånare som markerat att de vidrigheter som sker i vårt närområde måste få ett slut

Det är mot bakgrund av den mycket tvehågsna debatten i Sverige, här utmålas kritiker som ”islamofober” och ”rasister”, extra glädjande att det var en svensk, kristdemokraten Lars Adaktusson, som tog initiativ och drev fram den historiska resolutionen. Kanske hjälper det oss att, i de fortsatta samtalen, förstå att religionsfrihet och kritik av övergrepp inte är varandras motpoler, utan tvärtom är en garant för att vi ska kunna fortsätta vara ett öppet och tolerant samhälle.

Hans Eklind, Församlingsherde, Längbro församling, Örebro

Sonja Kurt, vice ordförande, Kristdemokraterna i Örebro

Lars-Axel Nordell, riksdagsledamot, Kristdemokraterna