Om mig

Namn: Lars-Axel Nordell
Ålder: 63 år
Bostadsort: Örebro
Utbildning: Socionom
Arbete: Riksdagsledamot
Politisk erfarenhet: 24 år som landstingspolitiker och 7 år i riksdagen.

Jag heter Lars-Axel Nordell och bor i Örebro. Jag är från Lillhärdal i Härjedalen, en socken med ca 600 invånare på en yta lika stor som Blekinge.

Mina föräldrar separerade när jag var i treårsåldern och jag växte upp med min mor som var lärarinna. Min far var utbildad slöjdlärare och hade bl a Hans Majestät Konungen som sin elev under en period. Han var konsthantverkare och hade ett eget galleri i San Fransisco. Han verkade från mitten av 1960-talet som skulptör och blev mest känd för sina stora, lekvänliga monumentalskulpturer i offentlig miljö. Han bodde i Stockholm, och även utomlands vissa tider. Jag hade under hela min uppväxttid god kontakt med båda mina föräldrar och flera somrar arbetade jag, tillsammans med min far, med hans skulpturer, först i Handen och därefter i Upplands Väsby, där han hade sin ateljé från slutet av 60-talet.

Efter min gymnasieutbildning i Sveg och några år i Stockholm, för att först göra lumpen som fritidsledare vid Täby Skoldaghem och därefter arbeta som speciallärare vid Hagalundsskolan i Solna, flyttade jag 1976 till Örebro för att skaffa mig en socionomutbildning. Sedan jag blev klar med utbildningen har jag arbetat som assistent inom frivården, partiombudsman för Kristdemokraterna, oppositionsråd och gruppledare för Kristdemokraterna i Örebro läns landsting, regionpolitisk utvecklingssekreterare för Kristdemokraternas riksorganisation och Verksamhetschef för NBV i Örebro län, Örebro läns största studieförbund med mycket intressant verksamhet, bland annat bland invandrare och ungdomar.

Då det politiska engagemanget tar mycket av ens tid, är det än viktigare med andra intresseområden vid sidan om politiken. Jag trivs med att umgås med människor. Min familj är naturligtvis allra viktigast och med tiden har jag fått många goda vänner i Örebro med omnejd och runt om i landet.

Att vara son till en konstnär har naturligtvis satt sina kulturella spår hos mej. Lägg därtill att vi, när jag växte upp, var en musicerande familj med sången och musiken i centrum. Flera av mina syskonbarn är i dag professionella musiker. Själv älskar jag att sjunga, både i kör och solo till eget pianoackompanjemang. Under min tid i Stockholm sjöng jag med i IBRA-kören och var även med om att spela in några grammofonskivor.

Under mina uppväxtår ägnade jag mig åt en mängd olika idrotter. Jag var aktiv längdskidlöpare, orienterare och bordtennisspelare. Dessutom brukade jag spela tennis, volleyboll och badminton. I dag blir det inte så mycket av den varan. När äldsta grabben var i skolåldern fick jag som förälder ställa upp och hjälpa till när han spelade ishockey, handboll och innebandy. Intresset för sport finns kvar och idag är det viktigt att följa hur det går för de tre elitlagen i  fotboll och hockey.

Under barnens skoltid var jag engagerad i hem och skola. Jag är aktiv i Elimkyrkan i Örebro och i Nykterhetsrörelsen. Jag har bl a under några år varit vice förbundsordförande för Sveriges Blåbandsförbund och idag är jag ordförande för Riksdagens Nykterhetsgrupp som bildades redan 1895.

När jag läste Alf Svenssons bok ”Här kommer Alf Svensson” insåg jag plötsligt att mitt första politiska engagemang var när jag som elvaåring samlade in namn för kristendomsämnets bevarande i skolan. Såvitt jag kommer ihåg skrev alla i byn under uppropet. Utom en familj som inte fick mitt besök eftersom gatlyktorna upphörde innan jag kom fram till deras gård. Nio år senare, 1972, dök två Östersundsgrabbar upp, John Sundell och Dan Sånglöv, för att bilda en KDU-avdelning i Sveg. Jag valdes till ordförande.

När jag 1976 flyttade till Örebro för att börja på socialhögskolan började jag engagera mig i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU). Olika vänstergrupper på socialhögskolan  utmanade med sitt engagemang och sin propaganda och jag kände behov av att engagera mig politiskt i KDU. Min far var som ung sekreterare i arbetarkommunen i sin hembygd uppe i Hälsingland och han uppmuntrade mitt politiska intresse. Jag blev ordförande för KDU i Örebro och fick arbete som partiombudsman inför valet 1979. Lönen var låg, 4 000 kr per månad för ett heltidsarbete, men entusiasmen var på topp.

Kristdemokraterna, som saknade representation i riksdagen, landstinget och i länets två största kommuner, hade bara partistöd från några mindre kommuner, ofta med något mandat per kommun. Därför fick vi vända på slantarna i partiet. Jag kandiderade i landstingsvalet 1979 men partiet fick ingen representation i landstinget. Jag jobbade som valledare för linje 3 i folkomröstningskampanjen om kärnkraft och därefter halvtid som assistent på skyddskonsulentexpeditionen i Örebro.

Därefter valde jag att satsa inför valet 1982 då vi tog säte och stämma i Örebro läns landstings och i Örebro kommun. Det var valet när miljökämpen Björn Gillberg och artisten Eva Rydberg med flera engagerade sig i Kristdemokraterna. Trubaduren, läraren och luffarschackmästaren Thomas Hagenfors, blev 1982 vår ende ledamot i Örebro kommun, medan de båda läkarna Kay Skogström och Ulla Bäckström kom in i landstinget tillsammans med mig.

I slutet av 80-talet ville Alf Svensson att jag skulle efterträda Per-Egon Johansson som partisekreterare, men jag avböjde. Vi skulle ha behövt flytta till Stockholm och det var vi tveksamma till. Dessutom ville jag inte svika uppdraget för partiet i Örebro. Jag blev utsedd till sekreterare i en programkommitté med uppgift att revidera partiets principprogram. Dessutom blev jag ordförande i Strategikommittén som bl a lade grunden till vårt nuvarande partinamn Kristdemokraterna. Det nya partiprogrammet och det nya partinamnet var ett viktigt steg för att utveckla partiet inför en riksdagsetablering.

Partiet gjorde ett starkt val 1991. Vi kom in i riksdagen och regeringen och tog ett stort antal kommun- och landstingsmandat över hela landet. Det blev maktskifte i Örebro kommun och flera örebroare fick uppdrag i Stockholm. Själv blev jag heltidslandstingsråd i opposition. (Sossarna har suttit i orubbat bo med obruten majoritet i landstinget allt sedan 1935)

Jag fick lära känna professor Jerzy Einhorn som kom att betyda mycket för vårt partis trovärdighet i Hälso- och sjukvårdsfrågorna och vårdens ställning i vårt land och för. Bl a fick han leda den statliga prioriteringsutredningen. Vid ett tillfälle blev jag inbjuden till Karolinska Sjukhuset för att på tu man hand diskutera vårdens resurser med professor Einhorn. Det var en upplevelse!

Jag fick förtroendet att representera paritet i två statliga utredningar; Fängelseutredningen och Regionberedningen. Den senare lade bland annat fram förslag om länssammanslagningar och försöksverksamhet med Regionalt självstyre i Skåne och Västra Götaland. I och med uppdraget i Regionberedningen började jag på allvar att ägna mig åt frågor om tillväxt och regionutveckling.

Det faktum att vi hamnade i regeringsställning samtidigt som vi kom in i riksdagen innebar att de tre första regeringsåren blev slitsamma för partiet och vi klarade med nöd och näppe fyraprocentsspärren 1994. Fyra år senare, 1998, gjorde vi dock ett rekordval med ett valresultat på 11,8 procent i riket. Jag blev utsedd till 2:e vice ordförande i landstingets regionpolitiska beredning och ledamot i landstingsförbundets beredning för tillväxt och regionutveckling.

Vi blev åtta ledamöter i Örebro läns landstingsfullmäktige vilket gav oss helt andra förutsättningar att jobba än tidigare. Jag valde dock att efter valet 2002 lämna uppdraget som oppositionsråd i landstinget. Därefter var jag andre vice ordförande för landstingets beredning för funktionshinder och hjälpmedel, samtidigt som jag fanns med i en beredning för tillväxt och regionutveckling vid Sveriges kommuner och landsting.

Trots att Socialdemokraterna regerat Örebro läns landstinget oavbrutet sedan 1935, har vi jobbat oförtrutet och fått genomslag för mycket av vår politik. En titt i backspegeln ger besked om att vi faktiskt som oppositionsparti lyckats ganska väl. Även om det förstås hade sett annorlunda ut om vi haft majoritet…

Jag var därefter under en period arvoderad som regionpolitisk utvecklingssekreterare för Kristdemokraternas Landstingspolitiska råd. Då arbetade jag ett par dagar varannan vecka i Stockholm samt genomförde utbildningsdagar med våra  landstingsgrupper ute i landet.

Våren 2006 tillträdde jag tjänsten som Verksamhetschef för studieförbundet NBV i Örebro län och efter två och ett halvt år på NBV fick jag möjligheter att rycka in som riksdagsledamot för länet. Uppmuntrad av familj, vänner och väljare tog jag tjänstledigt från tjänsten på NBV för att från och med januari 2009 vara riksdagsledamot. Självkart har jag sedan dess haft stor nytta av mina 24 år som landstingspolitiker samtidigt som arbetet i riksdagen och inte minst i utskotten innebär nya områden att läsa in och nya idéer att förverkliga.

Förutom frågor som rör vården, handikapp och etiska frågeställningar vill jag naturligtvis vara med och lyfta fram familjen som en viktig grundsten i det civila samhället och i samhällsbygget. Vi säger ”stöd åt familjen”, till skillnad från vänsterns ”död åt familjen”.

För att kunna ha råd med välfärden och kunna satsa på en jobbskapande politik, på vården och på en ”mer tid för barnen reform” krävs att vi får en ökad tillväxt i landet. Det finns inga genvägar, vi behöver ett annat näringsklimat så att företagen utvecklas och ger arbetstillfällen, skatteinkomster och tillväxt. För utan tillväxt finns det bara nedskärningar att fördela.

Jag är ledamot i kulturutskottet och partiets kulturpolitiske talesperson, där jag särskilt driver frågor som rör kulturarvet, det civila samhället och frågor som rör barn och ungdomars uppväxtvillkor. Dessutom är jag ersättare i Miljö- och Jordbruksutskottet och konstitutionsutskottet.

Kontakta mig gärna om du har frågor eller synpunkter på politiken.

Vänliga hälsningar
Lars-Axel Nordell