Lucka nr 4

Skapande skola är en succé som byggs vidare


Många barn om konst fått lära
Kultur är inte tung att bära.
Teater, måla, sjunga, gnola:
Det här är våran Skapade skola
Succén följs upp med flera pass
för barn som går i förskoleklass

I mitt arbete som ansvarig för kulturfrågorna har jag kunnat glädja mig åt att Kristdemokraternas hjärtefråga Skapande skola – som tagits emot mycket väl av barn och unga, lärare och de kulturskapare som kommer till skolorna för att dela med síg av sitt kunnande – utökas nästa år. Från starten 2008 har satsningen byggts ut, och en del av Sveriges budget för nästa år kommer alltså att gå till att sexåringarna i förskoleklass får ta del av kulturella uttryck med hjälp av besökande kreatörer.

Sverige ska vara världens bästa land att växa upp i. För mig innebär det att barn får ta del av kultur under sin uppväxt. Därför driver vi nu satsningen vidare, och jobbar för att Skapande skola även införs i förskolan. Forskningen visar att små barn har en självklar inställning till kultur och skapande, och den bör vi i vuxenvärlden ge förutsättningar, så att barnen kan ta den tillvara.






Barn från Gullspång har som projekt i Skapande skola gjort block med bildmontage. Foto: Staffan Hjalmarsson CC BY-SA
Barn från Gullspång har som projekt i Skapande skola gjort stora block med bildmontage på.

Det här är den fjärde luckan i min adventskalender. I dag är det dessutom min dag att vara ansvarig för Kristdemokraternas officiella adventskalender. Ta gärna en titt där!

Här skriver jag varje dag fram till julafton om aktuell politik. Se till att du inte missar något. Klicka här för att komma till lucköppningen på larsaxel.se, där du kan se alla luckor i december.

En fortsatt glad advent önskar jag dig!

Socknarna är viktiga för kulturarvet

Hur mycket betyder din socken för dig? Kanske mer än du tror. Våra folkminnen, ortsnamn, traditioner och kunskaper om olika platser ingår nämligen i det vi brukar kalla för vårt immateriella kulturarv. Att ha en god kännedom om sitt eget kulturarv är en förutsättning för att vi ska kunna utveckla vår identitet och på så sätt kunna respektera andras kulturer och värden.

Sverige består av tusentals socknar, vilka något förenklat motsvarar begreppet församlingar. Indelningen kommer från tiden då vi hade statskyrka och har varit kopplad till Svenska kyrkans församlingsindelning, men även efter att kyrka och stat skildes åt vid millennieskiftet lever den lokala förankringen kvar i många människors medvetande.

Det finns idéer om att folkbokföringen, som i dag bland annat innehåller uppgifter om församling/ socken, i framtiden bara skulle innehålla uppgifter om fastighet och kommun. Exempelvis anser Skatteverket att detta från folkbokföringssynpunkt vore tillräckligt.

Det skulle betyda att födelseorten för nyfödda inte längre skulle vara exempelvis Lillhärdal i Härjedalen (vilket råkar vara min egen uppväxtort) utan enbart Härjedalen som är både kommun och landskap.

Vi kristdemokrater står upp för kulturarvet. När regionaliseringen, det statliga ansvaret och internationaliseringen kommer på tal är det vi som betonar det småskaliga och det lokala. Vi noterar det ökande intresset för släktforskning, där sökandet efter förankring och identitet ofta underlättas av ortsnamnen och möjligheten att knyta historiska personer till geografiska platser.

När arbetet med att förändra folkbokföringen fortsätter är det viktigt att ha med det lokala perspektivet och det kulturarv som vi har till uppgift att föra vidare. Socknarna bör föras med till framtida generationer.

 

Lars-axeL NordeLL (Kd) Riksdagsledamot Kulturpolitisk talesperson

Mitt anförande i riksdagen om Kulturarvet den 10 maj 2012

Se anförandet via riksdagens Web-TV

Herr talman!

Tage Danielsson har gett oss många tänkvärda sanningar. Vid ett tillfälle sade han: Den som bara ser framåt och inte bakåt får se upp. Jag tror att det ligger mycket i det. Det är tänkvärt. Det är viktigt att vi lyfter blicken och kan se vart vi är på väg, och framför allt måste vi bestämma oss för vart vi vill komma. Men då måste vi också veta var vi är någonstans i dag och dra nytta av de erfarenheter som gjorts av tidigare generationer. Det handlar om att dra nytta av både misstag och andra erfarenheter. Det finns ingen anledning att, som man brukar säga, uppfinna hjulet gång på gång.

När jag på 70-talet skulle ta körkort för bil underströk min körlärare, som hette Jonke, uppe i Sveg att jag skulle titta lika mycket i backspegeln som jag tittade framåt. Jag tror att det är likadant om man ska bygga det goda samhället. Det gäller att ha god kännedom om hur det har varit tidigare. Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är en förutsättning för att bygga upp en egen identitet och för att kunna respektera andra kulturer och värden.

Alla människor har ett gemensamt ansvar att värna kulturarvet. Vi är alla medskapare av vår kultur, och med det följer också ett ansvar att föra den vidare som ett arv till kommande generationer. Vårt gemensamma samhällsbyggande kan liknas vid ett träd där stammen utgör det som vi alla har gemensamt och som måste respekteras för att vi ska få ett människovärdigt samhälle. De kulturella rötterna kan komma ur olika jordmån. Den stolta kronan kan breda ut sig åt olika håll. Det behöver inte skapa några som helst problem. Det kan tvärtom förhöja skönheten och värdet hos trädet. En kultur som värnar mångfald är förutsättningen för en positiv integration.

Herr talman! Byggnader, kulturlandskap, kulturhistoriska föremål och dokument tillhör den synliga, materiella delen av vårt kulturarv. Här har arkiv, museer och bibliotek ett särskilt ansvar. Det är ett komplext ansvar som kräver ständig förnyelse och utveckling. Det handlar om både ett inåtvänt arbete med registrering, vård, konservering och magasinering och om ett utåtriktat arbete där man gör det synligt genom utställningar, visningar, forskarstöd med mera.

Men vårt gemensamma arv är mer än den fasta och synliga del som till stor del förvaltas vid våra museer och arkiv. Det för ögat osynliga kulturarvet i form av gemensamma värderingar, traditioner, religion, livsåskådning, språk, folkminnen, ortsnamn och mycket mer kallas för det immateriella kulturarvet. Det är framför allt i detta kulturarv som vi människor har vår kulturella identitet. Kunskap om sitt eget immateriella kulturarv skänker människor trygghet i deras identitet, vilket är nödvändigt för att vi ska kunna möta och känna respekt för andra kulturer och traditioner. Kulturarvet blir därigenom ett viktigt vapen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Ett av de viktigaste kulturarven vi har att förvalta är yttrandefriheten, religionsfriheten, synen på människorna, där varje person är unik, okränkbar och har ett omätbart värde.

Motionsbetänkandet som vi i dag debatterar innehåller en rad frågor som berör både det materiella och det immateriella kulturarvet. Kulturminneslagen slår fast att ansvaret för att skydda och bevara kulturmiljön delas av alla. Det är bekymmersamt att det ännu saknas tydliga riktlinjer och lättillgänglig information på Riksantikvarieämbetets hemsida om hur man hanterar fornfynd och hur man uppmuntrar och stöder allmänheten att rapportera. Vi räknar med att detta kommer att lösas inom kort i och med att man nu ser över lagstiftningen och fångar in dessa frågor. 

 

Herr talman! Det immateriella kulturarvet är något som mer och mer hamnar i fokus i vår globaliserade värld där många upplever stora förändringar. Sverige har ratificerat Unescos konvention om det immateriella kulturarvet. Den är tänkt som ett komplement till den nuvarande världsarvslistan som ger skydd åt betydande monument och naturområden. Konventionen ska skydda värdefulla kulturella företeelser som muntliga traditioner och språk, traditionell dans och musik, ceremonier och traditionellt hantverkskunnande. Det är jätteviktiga frågor som fångas in i och med denna konvention. Ett arbete har kommit i gång i vårt land för att genomföra konventionen.

Vi kristdemokrater anser att det civila samhällets verksamhet inom kulturarvsområdet har goda förutsättningar att vara inkluderande och omfatta många olika berättelser. Civilsamhällets organisationer gör viktiga insatser i kulturarvsarbetet. Den mycket omfattande hembygdsrörelsen, som i min valkrets, Örebro län, har ett sjuttiotal lokala hembygdsföreningar i länets 50 socknar, är en viktig aktör i det lokala arbetet. Det är ganska fantastiskt med en sådan verksamhet. Genom projektet Hus med historia gör regeringen viktiga satsningar för att vårda Sveriges hembygdsgårdar. På det sättet uppmärksammas det betydelsefulla arbete som ideella krafter bidrar med på kulturområdet genom att främja det ideella engagemanget för det bebyggda kulturarbetet. De regionala hembygdsförbunden arbetar på olika sätt med hembygdsföreningarna i projekt som ofta kombineras med informationsinsatser av olika slag.

Till sist, herr talman, vill jag nämna ett intressant samarbetsprojekt mellan Arkivcentrum och Studieförbundet NBV i Örebro län där jag varit engagerad som verksamhetschef. Studieförbundets länsavdelning samarbetar i dag med 30-40 olika invandrarföreningar. Man har i projektform haft ett samarbete med Arkivcentrum och genomfört ett hundratal intervjuer med personer i invandrarföreningarna och nedtecknat deras historia från ursprungslandet. På det sättet bidrar vi till ett bredare berättande om kulturarvet som inkluderar människor som flyttat till Sverige och som är en del av vår gemensamma historia. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på de motioner som väckts.

Konsten ska provocera men inte kränka

Nyligen hamnade Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i blåsväder sedan hon skar i en blodröd tårta överdragen med svart marsipan föreställande en karikatyr av en skriande, könsstympad svart kvinna

Kulturministern visste att hon vid öppningshögtiden på moderna museet skulle skära den första biten i en tårta men det hon uppenbarligen inte visste var att hon själv var en del i en installation. Där stod vita, leende och förväntansfulla vernissagebesökare med höjda champagneglas runt en tårtkarikatyr i form av en svart torso med skulptören själv som tittade upp svartmålad och med groteska, illröda läppar och gav tårtverket ett huvud.

Ministern hade hamnat i något av en fälla där hon skulle få kritik oavsett om hon avstod från att delta i tårtspektaklet eller inte. Så här i efterhand kan man tycka att hon borde ha avstått men det gjorde hon inte. När hon skar sin tårtbit ur underlivet på torson hördes ett högljutt kvidande från tårthuvudet, varpå ministern matade huvudet med tårtbiten föreställande människokött.

Situationen var bisarr och motbjudande. TV var på plats och bilderna från Moderna Museet kablades ut över hela världen. Afrosvenskarnas riksförbund, som tyckte det var en rasistisk manifestation som anspelade på kannibalism, krävde ministerns avgång och ett europeiskt nätverk mot rasism krävde att statsministern skulle fördöma kulturministerns ”rasistiska” tårtätande.

Hon talade vid utställningen om yttrandefrihet och konstens frihet och rätt att provocera. Och visst är den konstnärliga friheten något som vi slår vakt om i vårt land. Konsten har en uppgift att stimulera, provocera och utmana men den har definitivt inte uppgiften att kränka. Med stor frihet följer också ett stort mått av ansvar och respekt.

Trots att konstnären själv är Afrosvensk och uppenbarligen inte hade några rasistiska motiv utan ville sätta fokus på kvinnlig könsstympning, kom ändå människor att uppfatta installationen motbjudande, osmaklig och även rasistisk. Bildspråk och formspråk är avgörande för hur vi uppfattar ett konstverk. I detta fall använde konstnären sig av symboler med stark historisk och känslomässig laddning och då är det inte så underligt att reaktionerna också blev omfattande och kraftfulla.

Läs kommentarer i Aftonbladet