I Civilsamhället läggs grunden för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige

 

Många kommer säkert ihåg den uppmärksammade händelsen när organisationen ”Missing people” lyckades hitta en nioårig flicka välbehållen som varit försvunnen i Göteborg. Lättnaden var stor och en TV-reporter ställde frågan till representanten för Missing People: Men är inte det här en uppgift för samhället? En fullständigt befängd fråga eftersom Missing people är lika mycket samhället som polisen, vilket förmodligen var det som journalisten syftade på.

Det är framförallt från socialdemokratisk och vänsterpartistiskt håll som de sätter likhetstecken mellan samhället och den offentliga sektorn. Men samhället är faktiskt betydligt större än den offentliga sektorn. I civilsamhället samlas alla naturliga gemenskaper som en samhällskropp bestående av familjer, folkrörelser och andra ideella organisationer. Man kan säga att familjen är grundbulten i samhällskroppen.

Det går en tydlig skiljelinje i svensk politik i synen på det civila samhället. I grunden är det en fråga om skillnad i synen på människan, hennes förutsättningar och behov. Ibland kan det hos vissa låta som om civilsamhället bara är en fritidsaktivitet, ett litet sidospår till det som sker inom den offentliga sfären eller i den individuella. Civilsamhället är något mycket viktigare. Det är här grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige.

Som partiets talesperson i civilsamhällesfrågor i riksdagen inledde jag i förra veckan ett seminarium i riksdagen där vi presenterade en nyskriven rapport med namnet ”Där människor och välfärd växer – Civilsamhällets betydelse för framtidens Sverige” . En arbetsgrupp med David Lega, Veronica  Kerr, Johan Davidsson, Lennart Koskinen, Sofia Modigh och Anders Gustafsson hade tagit fram rapporten. Lokalen var välfylld med representanter från många olika organisationer som verkligen uppskattade den unika rapporten med de konkreta och framåtsyftande förslagen.

 Rapporten föreslår att avdragsrätten för gåvor till det civila samhällets organisationer som infördes i jan 2012 ska förenklas och utökas med ett fördubblat maximalt avdragsbelopp.

En investeringsfond på 250 miljoner kronor för ideella aktörer i välfärdssektorn föreslås inrättas. Av Famnas medlemsorganisationer uppger drygt 40 procent av medlemmarna att kapitalbrist är det största tillväxthindret.

Vidare föreslås att ett lagstadgat krav på kommunerna att tillhandahålla valfrihet genom Lagen om valfrihet, LOV införs. Idag saknas den möjligheten i många kommuner.

 Rapporten markerar vikten av att slå vakt om momsbefrielsen för second hand butiker med hjälpsyfte, att de förmånliga reglerna om arbetsgivaravgift som idrottsrörelsen har ska gälla alla ideella organisationer och att statsbidragen till trossamfunden höjs.

I rapporten föreslås också att utreda ett förenklat regelverk för det civila samhällets organisationer bl a avskaffande av reklamskatten för ideella föreningar samt att klargöra problemen med de regelverk som finns i civilsamhällets gränsland till näringslivet.

Artikeln publicerad i tidnigen Hemmets Vän den 10 april 2014

Ett födelsedagsbarn i behov av reformering

Idag, torsdag, är det 40 år sedan riksdagen antog 1974 års regeringsform. Den grundlag som reglerar svensk maktdelning och som utgör stommen i den svenska statens verksamhet. Genomdriven av Olof Palme och kallad ”världens sämsta grundlag” av Gösta Bohman. Även om Bohmans ord naturligtvis är en tämligen grov överdrift, och även om regeringsformen förändrats några gånger sedan den antogs, finns det all anledning att göra en mer grundlig översyn av regeringsformen än vad den hittills varit föremål för.

Som riksdagsledamot är det extra spännande att fundera över de här frågorna. Vilken roll och inflytande ska egentligen riksdag och regering ha? Under författningsutredningen på 60-talet drev de tre borgerliga partierna frågan om att införa en författningsdomstol. Så blev det som bekant inte. Men frågan har hållits vid liv och lyfts då och då.  Grundlagen kom som bekant till långt innan mitt eget parti tog säte i riksdagen, vilket kanske gör att Kristdemokraterna känner sig mer fria att ha synpunkter på dess utformning än många andra partier. Den här mandatperioden har frågan om en författningsdomstol lyfts av just Kristdemokraterna.

Jag beskrev min förra Hemmets Vän-krönika de tre statsmakterna – regering, riksdag och de fria medierna – och uppehöll mig då vid den tredje statsmakten.  Denna krönika handlar om behovet av en fjärde statsmakt: om någon som kan säga stopp och lägga band på lagstiftaren. Det finns nämligen ingen instans som prövar, och vid behov hindrar, riksdagen att stifta lagar som strider mot grundlagen.

Rent teoretiska tankeexempel dragna till sin spets tjänar ofta som goda bedömare av om ett system är rimligt eller inte. Så också här. Det finns ingenting som förhindrar riksdagen, bortsett från politikernas sunda förnuft, att lagstifta om att alla rödhåriga ska interneras eller att förbjuda innebandy.

Skrattretande exempel, kan tyckas, men det finns betydligt mer jordnära och allt annat än teoretiskt avlägsna frågor som är i behov av att prövas mot svensk grundlag. Den tyska författningsdomstolen har exempelvis flera gånger förklarat att olika EU-direktiv är oförenliga med tysk grundlag. Varför ska svenska folket inte skyddas av en liknande mekanism vid nya klåfingriga påbud från Bryssel?  De många debatterna om vad som av elaka tungor kallas övervakningssamhället är ett annat tydligt exempel på när en författningsdomstol skulle kunna spela en viktig roll. Visst skulle den så kallade FRA-lagen behövt vägas mot grundlagen på ett sätt som nu aldrig blev av. Och hade lagen om hets mot folkgrupp överlevt en prövning mot vår yttrandefrihetsgrundlag? Kanske, kanske inte. Poängen är i vart fall att ny lagstiftning på ett helt annat sätt än idag behöver vägas mot grundläggande principer och den enskildes rättigheter.

Under den kristdemokratiska ministern Maria Larssons överinseende har staten börjat betala ut skadestånd till personer som vanvårdats i social barnavård under 1900-talet. Under lång tid tvångsomhändertogs barn på lösa grunder och behandlades många gånger fruktansvärt på offentliga institutioner. Vi skäms över detta idag. Men när skammen har lagt sig, vad är det som hindrar framtidens politiker att stifta lagar som möjliggör att sådana övergrepp återupprepas i framtiden? Egentligen ingenting, formellt sett. Och det har vi faktiskt all anledning att också känna en skam över.

”All offentlig makt utgår från folket”, är första meningen i regeringsformen. Problemet är att det inte finns något som avgränsar denna offentliga makt, och dess inflytande över den civila och privata sfären. Det finns inga tyglar, annat än politikernas goda vilja, som hindrar lagstiftaren att begå våld mot den enskildes rätt.

Artikeln publicerad i Hemmets Vän den 27 feb 2014

Nytt regleringssysten behövs för spelmarknaden

Ungefär två procent av befolkningen i vårt land har ett spelberoende och ytterligare fem procent ligger i riskzonen för att utveckla ett sådant. För de allra festa är spel en underhållningsform som innebär både spänning och nöje.

Men det finns samtidigt risker med spel.
Spelberoendet krossar familjer, raserar ekonomier och förstör framtidsdrömmar precis som andra typer av missbruk, som alkoholism.
Det är hög tid att anpassa den förda politiken på området efter hur situationen ser ut i dag.
Kristdemokraterna föreslår därför ett helt nytt regleringssystem för spelmarknaden.

Som riksdagsledamot i kulturutskottet är jag en av dem som har ansvar för att göra regelverket kring spelfrågor så ansvarsfullt som möjligt. De förebyggande åtgärderna ligger på vårt bord. Jag tror man kan konstatera att de allra festa är överens om att risken för att människor hamnar i spelberoende eller missbruk ska minimeras och för de som drabbas måste det finnas möjligheter att få hjälp att ta sig ur sitt beroende.
Så långt enighet. Men hur når vi dit? Hur förbättrar vi situationen?
Det överordnade målet för Kristdemokraternas spelpolitik är en sund och säker spelmarknad där sociala skyddsintressen och efterfrågan på spel tillgodoses under kontrollerade former. Med vilka verktyg denna spelpolitik ska bedrivas måste naturligtvis anpassas efter hur spelmarknaden ser ut över tid. Den svenska spelmarknaden har kraftigt förändrats under de senaste åren. En växande andel av spelandet sker i dag utanför den reglerade marknaden.
Det ställer nya krav för att uppnå en säker och sund spelmarknad.

Det svenska spelmonopolet har i och med internet och globaliseringen spelat ut sin roll, och vi måste nu hitta nya sätt att reglera spelverksamhet som gör att fler bolag omfattas av lagstiftarens begränsningar.
Monopolet må ha tjänat en roll när spelandet i princip var begränsat till försäljning av lotter över disk.
Den tiden är förbi, och ju snabbare vi anpassar lagstiftningen till nutid desto snabbare kan vi också ta itu med de problem vi står inför i dag.

Från Kristdemokraternas sida förordar vi ett licenssystem där bolagen aktivt måste följa de krav som sätts upp av riksdagen.
Naturligtvis kommer vi även under sådana förhållanden få problem med spelbolag som struntar i ansluta sig. Men med ett licenssystemskulle vi kunna uppmuntra utländska spelaktörer att ta ansvar för spelandets många baksidor – i stället för som nu vägra att över huvud taget relatera till de många spelbolag som verkar utanför spelmonopolet.
Lotteriinspektionen skulle kunna ombildas och ges mer muskler och större ansvar. Men man får inte glömma spelbranschens eget ansvar. De har möjlighet att komma överens om och följa egna höga krav.
Spelbranschens etiska råd arbetar redan i dag med att ta fram en gemensam standard för socialt ansvar i spelverksamhet. Att spelbolagen själva tar sitt ansvar är mycket viktigt.
Vi behöver en lagstiftning som möter verkligheten, ett spelmonopol på pappret är inte att ta socialt ansvar.

Debattartikeln publicerad i Nerikes Allahanda 28 feb 2014

Om ett flyg skulle störta varje vecka

Genom en rigorös flygsäkerhet stannade antalet omkomna i flygkrascher i världen förra året på rekordlåga 224 personer. Med tanke på hur många flyg som ständigt startar och landar på olika flygplatser sker extremt få flyghaverier.

Men hur skulle vi reagera om det varje vecka störtade ett inrikesflyg med dryga 100 passagerare som strök med? Redan efter första veckan skulle en haverikommission tillsättas. Om haverierna upprepades vecka efter vecka skulle det skicka chockvågor in i flygtrafiken i varje land.  Om dessutom flygolyckor av samma omfattning drabbade de flesta länder skulle flygtrafiken helt lamslås i hela världen.  Ansvarsfulla politiker skulle stifta lagar med förbud mot all flygtrafik.

Ibland kan det vara bra att göra jämförelser för att få perspektiv och inse omfattningen på olika samhällsproblem. Om 100 personer i veckan förolyckades i vårt land i flygolyckor blir det på årsbasis 6.000 personer som går en för tidig död till mötes.

Det är ingen hemlighet att alkoholen är vårt samhälles i särklass största sociala och medicinska problem som skördar drygt 100 människoliv i veckan eller 6.000 per år och det bara i vårt land. Hur reagerar människor på detta?

Visserligen kan vi glädja oss åt att allt fler vuxna tar ställning för att ungdomar under 18 år inte ska dricka alkohol och ungdomsdrickandet har också minskat, vilket är mycket positivt. Och om sifo skulle göra en opinionsmätning är det väl knappast någon som skulle svara ja på frågan om de vill möta rattfulla personer i trafiken? Och ändå vet vi att det är nästan lika många rattfulla på våra vägar varje dag som det finns taxibilar i vårt land. De flesta blivande mödrar avstår också från alkohol och arbetslivet uppfattas även det som en viktig alkoholfri zon.

Alkoholen är socialt och kulturellt accepterad i vårt land liksom i många andra länder och trots Sveriges framgångsrika alkoholpolitik med extraskatt på alkohol och ett detaljhandelsmonopol skördar alkoholen varje år 6.000 människoliv, utan att någon haverikommission tillsätts.

Skulle alkoholen introduceras i dag så skulle vi nog säga nej med tanke på konsekvenserna. Självklart kan vi inte bortse från hur verkligheten ser ut, vi måste börja där vi står. Men ibland kan det vara bra med ett tabula rasa, ett vitt papper, där vi prövar tanken och ställer frågan om vilken framtid vi vill ha och vad som krävs för att få ett samhälle som inte bara satser på att hjälpa människor som drabbats utan som också kan förebygga att människor drabbas.

Lars-Axel Nordell, Riksdagsledamot

Mediala vrångbilder om välfärden

Media brukar ofta kallas för den tredje statsmakten. Riksdagen har en lagstiftande roll, medan regeringen är verkställande och media granskande. Rollfördelningen mellan de olika aktörerna är viktig för att minska risken för maktmissbruk och öka transparensen.

För att medierna ska fungera som trovärdiga granskare av makten krävs att de i sin rapportering är saklig och objektiv samtidigt som det krävs en mångfald av olika typer av media.

Olika uppfattningar har för det mesta sin grund i vilka värderingar vi har. Därför har också opinionsjournalistiken genom tidningars ledarsidor och politiska tidskrifter sin givna roll. En kraftigt vinklad nyhet i en mediekanal behöver inte vara ett problem om det tillräckligt tydligt vägs upp av en motsatt bild i andra mediekanaler. Så skapas pluralism och en vitaliserad demokrati.

Genom ett ”Följa John beteende” förstärks mediabilden då flera olika media förmedlar en och samma mediabild även om det kan röra sig om en vrångbild. Det är kanske mest vanligt i utrikespolitiska frågor men de senaste åren har vi sett allt fler inrikespolitiska exempel framförallt inom välfärd och äldreomsorg.

Det är frustrerande när de framsteg och förbättringar vi lyckats genomföra i regering och riksdag framställs som misslyckanden av media. Självfallet ska media uppmärksamma missförhållanden, det är deras uppgift som granskande och grävande journalister.

Problemet uppstår när enstaka händelser presenteras som vanligt förekommande och som en del av en trend. Ett av de mest flagranta övertrampen var den bild som SVT i förra veckan förmedlade i ett inslag om äldrevården. Public Service har av många särskild stor trovärdighet.

Under rubriken ”Äldreomsorgen allt sämre” rapporterade SVT om en undersökning som gjorts av SIFO där det ansvariga Statsrådet Maria Larsson ställdes till ansvar (även om det är kommunerna som ska tillse att äldreomsorgen har hög kvalitet). Det visade sig att SIFO på uppdrag av SVT tillfrågat 1004 slumpvis valda personer från 18 år och uppåt om hur de såg på kvaliteten i äldreomsorgen. Man kan fråga sig hur många 18-åringar som har personliga erfarenheter av äldreomsorgen?

Vad undersökningen visar är väl närmast att svenska folket i regel tror på den bild av äldreomsorgen som media har presenterat. Om SVT hade frågat de som faktiskt har erfarenhet av äldreomsorgen hade resultatet blivit ett annat.

Det är precis detta som Socialstyrelsen mäter varje år i en brukarundersökning. Nu senast tillfrågades alla äldre i särskilt boende eller hemtjänst om hur de upplever svensk äldreomsorg. Socialstyrelsen fick totalt in 140 000 svar där enbart tre procent med särskilt boende, och fyra procent med hemtjänst, uppger att de känner sig otrygga med den omsorg de får. Resultatet bekräftar OECD:s uppfattning att Sverige är ett föregångsland för äldreomsorg samt EU:s ranking att Sverige är världens bästa land att åldras i.

Ann Johansson från vårdförbundet gör en sammanfattning av Svensk äldrevård med följande ordalydelse: ” Jag tycker att den har förändrats jättemycket till det positiva”. Slutsatsen av den SIFO-undersökning SVT presenterade är med andra ord snarast att media misslyckats med att förmedla en sanningsenlig bild av äldrevården.

Kristdemokraterna har i regeringen ansvar för äldrefrågorna och ansvaret ligger naturligtvis också på oss, och alliansen i sin helhet, att stå upp mot media när de vill dra generella slutsatser utifrån antaganden och enskilda fall. Förhoppningsvis innebär den kommande valrörelsen att media rannsakar sig själva och tydligare står upp för en trovärdig, objektiv och icke-tendensiös nyhetsförmedling.

Artikeln införd i Hemmets Vän 6 feb 2014

Fallolyckor går att förebygga

Självfallet är det så att det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka. Men de allra flesta håller nog med om att det är bättre att förebygga än att i efterhand bota. Det är mer humant samtidigt som det ger billigare sjukvårdsnota. Mycket av de förebyggande åtgärder som går att göra ligger utanför hälso- och sjukvården och vi kommer alltid att ha behov av både prevention och reparation.

För många år sedan diskuterade hemtjänstpersonal i Östersund hur det kom sig att det framförallt var äldre personer från ett och samma område i kommunen som bröt lårbenshalsen varje år när första halkan kom. Det fanns kommundelar som var mer kuperat men där var inte höftledsbrotten lika vanligt förekommande.

Mysteriet löstes när plötsligt en hemtjänstpersonal fick den snillrika iden att ta reda på sandbilarnas körscheman. Det visade sig att de brukade avsluta sitt arbetspass i just det område där de flesta höftledsfrakturer ägde rum. Det ledde fram till att sandbilarna lade om turlistan och inledde dagen med att sanda i det aktuella området. Resultatet lät inte vänta på sig, nästan inget lårbensbrott rapporterades in från det området.

Men det inte är bara halkan som är boven. Många fallolyckor sker inomhus i hemmen när inte minst äldre personer kliver upp på stolar för att byta gardiner och annat eller när de halkar på lösa mattor, sladdar eller annat som det är lätt att snubbla på. Sjukhus är inte heller befriade från fallolyckor. Där är orsaken ofta att äldre i flerbäddsrum, som behöver gå upp på natten, av hänsyn till sin rumskompis inte tänder belysningen eller att man råkar ta fel glasögon och sätta på sig läsglasögonen.  Då kan olyckan vara framme och höftfrakturen blir ett faktum.

I Nora kommun har nyligen Kristdemokraten Gun-Britt Parsmo fått gehör för sitt förslag att kommunen gratis ska tillhandahålla halkskydd som träs på skon till äldre personer. Därmed blir det säkrare att ta sig fram vid halt väglag. Visserligen kan man ifrågasätta om det ska vara en kommunal uppgift att tillhandahålla halkbroddar, borde inte var och en kunna köpa sådana? Men samtidigt är det utmärkt exempel på hur man i Nora aktivt förebygger fallolyckor och därmed också många höftledsfrakturer.

Det leder framförallt till minskat mänskligt lidande och samtidigt till att både sjukvårdens och den kommunala hemtjänstens resurser inte behöver tas i anspråk i lika hög utsträckning.

Lars-Axel Nordell, Örebro
Riksdagsledamot KD

Debattartikeln införd i tidningen Kristdemokraten nr 51/52:2013

Mer att dela på för ökad välfärd

Om  jag och min fru har gäster hembjudna och ska bjuda på tårta, händer det att vi åker upp till ett café på stan och köper en lämplig tårta. Där kan man välja olika storlekar beroende på hur många gäster som kommer. Blir vi 12 personer köper vi inte den minsta tårtan för då blir det pinsamt små bitar som var och en får.

Miljöpartiets Gustav Fridolin illustrerade nyligen i riksdagens talarstol statsbudgeten med en tårta, där en bit av reformutrymmet gick till skolan, en annan till hälso- och sjukvården, en tredje till skattesänkningar osv. Hela hans pedagogiska grepp handlade om fördelning av befintliga resurser. Han nämnde inte med ett ord tillväxten av ekonomin, som lett till att vi faktiskt har en större tårta att dela på idag än tidigare.

Fridolin var inte ensam från den rödgröna oppositionens sida att måla upp en så dyster bild som möjligt för att försöka övertyga väljarna att sittande regering har misskött sig. Anklagelser som att välfärden skulle ha urholkats av alliansregeringen eller att skattesänkningarna har skett på bekostnad av svaga och sjuka, var närmast legio. Men hur ser det ut i verkligheten?

Regeringen har sänkt skatten mer än någon annan regering under hela efterkrigstiden. Ändå har vi alltjämt världens näst högsta skattetryck. Tack vare jobbskatteavdraget har t ex en sjuksköterska idag i genomsnitt drygt 1800 kr mer i plånboken varje månad, förutom de vanliga reallöneökningarna. Tack vare att Kristdemokraterna har tagit strid för höjt bostadstillägg och sänkt skatt för pensionärer har exempelvis en garantipensionärer fått drygt en extra månadsutbetalning. Det handlar om en historisk förbättring av vanliga människors köpkraft.

Oppositionen vill ge sken av att detta har skett på bekostnad av kvalitén i välfärden, men verkligheten ger ett annat besked. Trots att vi gått igenom den svåraste ekonomiska kristen sedan 30-talet har alliansregeringen kunnat sänka skattetrycket med nästan 4 procentenheter samtidigt som skatteinkomsterna hör och häpna har vuxit med 40 miljarder kronor. Det är imponerande och ett resultat av arbetslinjen, att antalet arbetande timmar ökat i vårt land och att det är ordning och reda i de offentliga finanserna. Det är tråkigt att den rödgröna oppositionen hela tiden försöker förtiga detta faktum.

Alltså, den ökade tillväxten gör att vi i Sverige satsar mer pengar än någonsin på den för oss Kristdemokrater så viktiga välfärden.

Lars-Axel Nordell, Örebro
Riksdagsledamot Kristdemokraterna

Debattartikeln publicerad i Nerikes Allehanda 30 dec 2013

Lars-Axels julkalender: lucka nr 24

Företagarnas sjuklöneansvar

53-1XL

Ett viktigt sätt att uppmuntra företagande är att försöka hålla ner kostnaderna. En anledning till att små företag drar sig för att anställa är att man tvingas betala även om den anställde är hemma och är sjuk i två veckor. Om vikarie då ska tas in blir kostnaden dubbel. Hur man ska kunna slopa den andra sjuklöneveckan för små företag har visat sig vara komplicerat, med anledning av EU-regler. Men att något behöver göras på det här området står fullständigt klart.

Lars-Axels julkalender: Lucka nr 23

Avdragsrätt för ideella gåvor för både enskilda och företag

spargrisVi måste bli bättre på att stödja det civila samhället. Det handlar om att etablera en kultur som gör att man förväntar sig att människor själva sluter sig samman i föreningar och organisationer som hjälper till att göra samhället bättre. Från det offentligas sida behöver vi också uppmuntra ekonomiskt stöd till ideella föreningar. Jag vill att man ska kunna göra avdrag på skatten när man ger gåvor till alla ideella föreningar, inte bara till vissa hjälporganisationer som det är nu. Självklart ska även företag som vill bidra kunna göra avdrag, vilket de inte kan nu.

Lars-Axels julkalender: Lucka nr 22

Stoppa alkoholreklamen för ungdomar

Det är förbjudet med alkoholreklam i TV i Sverige. Förbundet kringgås av att tv-bolag sänder sina program utomlands, i första hand Storbritannien, och därmed inte anser de sig inte vara skyldiga att lyda svensk lag. I förhandlingar med EU bör Sverige driva frågan om att varje medlemsland, med hänsyn till folkhälsan, självt i större utsträckning skall få avgöra ett eventuellt förbud mot alkoholreklam.