Alliansen har satsat mer på välfärden än tidigare regering

PageFiles-1351-10825[1]Riksdagsanförande av Anders Sellström
Alliansen kan visa på ökade satsningar på välfärden med över 11 procent eller 67 miljarder i fasta priser. Utanförskapet i Sverige är på den lägsta nivån sedan 1990. Den absoluta fattigdomen i vårt land har stadigt minskat och är lägst bland jämförbara länder. Detta medan oppositionen inte har något realtistiskt regeringsalternativ. Det sa Anders Sellström i riksdagens budgetdebatt i förra veckan.


Herr/Fru Talman  

Riksdagen hanterar nu den fjärde budgeten från Alliansregeringen denna mandatperiod. Alliansregeringen har under denna period genomfört åtskilliga reformer och förändringar som inneburit att Sverige stått upp väl jämfört med vår omvärld.

Regeringen har gjort breda inkomstförstärkningar för ökad köpkraft och ökat handlingsutrymme för hushållen. Regeringen har samtidigt levererat utgiftsreformer inom en mängd välfärdsområden. Under mandatperioden har utgiftsreformerna stått för 58 procent och skattereformerna för 42 procent av den samlade ”reformkakan”. Den sysselsättningspolitik som förts sedan 2006 har inneburit att ökade satsningar på välfärden kunnat genomföras med över 11 procent eller 67 miljarder i fasta priser. Hälso- och sjukvården har till exempel fått ökade resurser med 13,4 procent sedan 2006.

Detta har skett i en världsekonomi som präglats av lågkonjunktur och finansiella kriser. Oppositionens uttalande om ”krackelerad välfärd” eller ”raserad välfärd” rimmar inte bara illa med verkligheten. Den är även falsk.

Roade mig med att räkna ut hur mycket hälso- och sjukvårdens resurser per capita förändrats sedan 2006. Folkmängden har ju som alla vet ökat. Ökningstakten idag är nära dubbelt så hög som under det socialdemokratiska styret fram till 2006. Exempelvis är förändringen sedan början på 2000-talet markant avseende födelseöverskottet. Då dog det fler än det föddes. Födelseöverskottet var med andra ord negativt. Idag är det positivt med ett plus på drygt 20 000 per år. Det är bra för Sverige. Födelseöverskottet i sig är ofta en spegel av hushållens framtidstro och ekonomiska styrka. Men åter till frågan om hälso- och sjukvårdens resurser per capita. Jämförelsen är även här utifrån inflationsrensade siffror. Då har resurserna till hälso- och sjukvården mätt per person i vårt land ökat med 8,7 procent. Nästan 9 procent!

Men som alla vet handlar vår välfärd inte enbart om resurser. Inget system är perfekt. Finns heller inga uppfunna perfekta system att tillgå framöver heller. Den som påstår något annat eller ger sken av att så är fallet far med osanning. Är det något historien lärt oss är det just detta. Av den enkla anledningen att inga människor är perfekta. Välfärdens system är oerhört personalintensiv. Vi gör fel och misstag var vi än befinner oss. Det blir helt enkelt fel ibland, omedvetet eller medvetet.

Människans strävan av att hela tiden förbättra och försöka nå det perfekta är dock motorn i oss som driver mänskligheten framåt mot nya landvinningar inom forskningens eller teknikens olika områden. Men varje steg framåt innebär samtidigt nya utmaningar att ta sig an.

Trots den av omvärlden erkänt höga kvalitetsnivån inom olika svenska välfärdsområden finns alltid enskilda individer som av en eller annan anledning far illa. Varje person som far illa i vårt land är en person för mycket. Därför får vi aldrig gömma undan människor i system eller sopa problem under mattan. Jag är glad att till exempel utanförskapet i vårt land idag är på den lägsta nivån sedan 1990. Jag är glad att den absoluta fattigdomen i vårt land stadigt minskat och är lägst bland jämförbara länder.

Hjälper dessa konstateranden de som fortfarande befinner sig i utanförskap eller anses fattiga enligt EU:s definition? Självklart inte! Här krävs fortsatt arbete för att ytterligare hyvla ned trösklarna in till arbetsmarknaden. För framtagandet av ytterligare verktyg att nyttja i syfte att steg för steg möjliggöra för fler av våra medmänniskor att exempelvis nå egenförsörjning.

Inget land eller politiskt system har hittills klarat denna utmaning fullt ut. Dock kan man jämföra länder för att se vilket eller vilka som kommer bäst ut och sammantaget lyckats bäst under rådande omständigheter. Först då kan en bedömning göras kring ett lands väl och ve. Först då kan man se vilken politik som på lång sikt bäst bär mot förverkligandet att ingen ska hållas tillbakas eller lämnas efter.

Herr/Fru Talman  
Föga förvånande finner man att Sverige ligger på topp i de otaliga jämförelser som görs mellan världens länder av WHO, OECD, FN, EU etc. Vi håller i Sverige en hög generell nivå på otaliga välfärdsområden. Det ska vi känna oss stolta över men det får absolut inte leda till övermod och stillasittande. Ett exempel på detta är rapporten Eurohealth som WHO och Europas regeringar står bakom. Man har jämfört 43 länders effekter av sin hälsopolitik. Syftet med rapporten är naturligtvis att länder emellan i Europa ska kunna se och lära av varandra. Ett av dessa 43 länder kom klart bäst ut i jämförelsen. Detta land är Sverige.

För att få en bild av den svenska hälsopolitikens effekter gjorde man en jämförande studie. Om alla övriga 42 länder använde sig av den svenska hälsopolitiken, hur många färre skulle då dö i Europa. Svaret var 2 miljoner. 2 miljoner färre döda per år i Europa! 750 000 av dessa var direkt kopplade till hjärt- och kärlsjukdomar. Överför vi alltså det svenska förebyggande arbetet och hanteringen av uppkomna kardiovaskulära sjukdomar till övriga 42 länder skulle 750 000 färre dö i Europa, varje år.

Ska vi med detta slå oss till ro? Absolut inte. Alliansregeringens fortsatta arbete med att korta köerna in till sjukvården fortgår. Kvalitetsjämförelser mellan våra landsting pågår ständigt. Uppföljningar görs ständigt av våra myndigheter. Allt i syfte att steg för steg ytterligare höja kvaliteten och steg för steg mota bort brister, felbehandlingar och onödiga väntetider.

Herr/Fru Talman  
Alliansregeringens förslag till budget har nu bemötts av oppositionspartierna i Sveriges Riksdag. De har var och en lagt en egen s k skuggbudget. Alla dessa partier har olika syn på skatteuttag och skattenivå. De har alla olika syn på marginalskatten och vilken typ av marginalskattepolitik vi ska föra i vårt land. Trots det vill de röd-gröna partierna av outgrundliga anledningar samla sig runt Sverigedemokraternas marginalskattepolitik, bryta mot Riksdagspraxis och riskera den vedertagna budgetordningen vi idag har.

Oppositionspartierna har alla olika syn på vilken företagarpolitik som ska gälla. De har alla olika syn på vilken skolpolitik som ska gälla. Alla har vitt skilda åsikter om energipolitiken och miljöåtgärder. Alla har olika syn på vilket finansiellt sparande som ska gälla. Alla partier har olika utgiftstak. Alla oppositionspartier lånar pengar till sina olika utgiftsökningar. De har med andra ord ofinansierade utgiftsökningar och/eller inkomstminskningar i sina budgetförslag. Så här kan jag fortsätta närmast i oändlighet. Ju mer man synar dessa förslag desto mer bekymrad blir man.

Socialdemokraterna har en budget bara för 2014, men vad vilja de göra sedan står skrivet i stjärnorna. Kutymen är ju att partierna med sina budgetförslag över tid visar sin politik och sin politiska inriktning. Det kallas varudeklaration och är standard i alla branscher. Det är dock inget för Socialdemokraterna. Rösta på oss om ni är emot jobbskatteavdraget. Rösta på oss om ni vill ha kvar jobbskatteavdraget. Ropen skalla – pengar åt alla! En sådan långsiktig politisk klarsynthet leder ju till att Socialdemokraternas budget har ett mycket kort bäst-före-datum.

För min del är analysen enkel. Om ett parti inte har en ideologisk kompass att förhålla sig till går det inte att visa på vilken väg man vill vandra. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén är ju beredd att samarbeta med alla andra partier i Riksdagen, förutom då Sverigedemokraterna. Vilket dock går stick i stäv med hanteringen av skiktgränsen för statlig skatt. Ännu ett bevis på ideologisk vilse-i-pannkakan-politik.

Varför redovisa en egen politik när alla andras politik är viktigare? Kan man samarbeta med alla är ju den egna politiken sekundär. Samarbete sker ju med de partier som bäst gynnar ens egen politik. Inte de som står längst ifrån. Politikens innehåll och utfall är ju direkt beroende av vilka man samarbetar med. Inte går resan till samma ställe med vänsterpartiet som med moderaterna, eller med miljöpartiet och folkpartiet, eller med kristdemokraterna och centerpartiet. Lägg därtill en kombination av dessa konstellationer i någon form och resan havererar innan den ens startat. Piloten får aldrig klartecken att lyfta när både destination och bränslemängd är okända.

Det finns ett namn för detta beteende, jordaxelförskjutning. När ett partis självbild är att jordaxeln utgår från en själv ser anser man också att allt annat ska cirkulera runt denna axel. Spelar ingen roll vad det handlar om. Det viktiga är att det egna partiet befinner sig i centrum. Ett sådant synsätt leder till att oavsett hur Stefan Löfvén och det Socialdemokratiska partiet vrider sig kommer norr att vara dit näsan pekar. Den ideologiska kompassen är utbytt mot maktens kompass. När fickorna är fyllda av självcentrerande magneter följer kompassnålen i samma riktning som övriga kroppen.

Jordaxelförskjutningen är ett faktum.

Strategin är tydlig. Socialdemokraterna klarar inte att lägga fast en politik för Sverige som är realistisk utifrån den omvärld Sverige som land befinner sig i. Lösningen är att få människor att tro på en helt annan verklighetsbild. Sverige ska ses som ett autonomt land fritt svävande i världsalltet och oberoende av påverkan från en ekonomiskt orolig omvärld. Samarbetet mellan Alliansens partier är ett cementerande av blockpolitiken dundrar Socialdemokraterna för att i nästa andetag föreslå sig själva som det sammanhållande kittet i svensk politik.

Välj inte politisk inriktning, välj istället oss Socialdemokrater. Vi väljer så småningom politiken åt dig. Det är det bärande underliggande budskapet från Socialdemokraterna. Men bluffen är genomskådad Fredrik Olovsson.

Avslutningsvis Herr/Fru Talman  
Socialdemokraterna lever sig tillbaka till tiden då man på dansbanorna tände skylten med damernas eller herrarnas beroende på vilket kön som skulle bjuda upp. Socialdemokraterna har tänt sin skylt och bjuder förtvivlat upp till dans. Problemet är att både orkestern och de som är duktiga på att dansa gått hem. Kvar sitter Miljöpartiet och Vänsterpartiet i vart sitt hörn och väntar på inviten. Mitt på golvet står en vilsen och ensam socialdemokrati surt sparkande i dammresterna av potatismjölet.

Anders Sellström (KD)
Riksdagsledamot