Både som värdsligt och kyrkligt maktcentrum, och som lärdomssäte har Uppsala en egen profil, eller ”varumärke” som man säger nuförtiden. Just akademin ger Uppsala, med bland andra sina fyra officiella universitet och högskolor en ovärderlig grund för forskning, tillväxt och utveckling i dagens kunskapsintensiva samhälle.

Det har varit intressant att lära känna Uppsala kommuns organisation och kultur. Kommunen gör många viktiga insatser och har många tusen kompetenta och engagerade medarbetare på en rad olika områden. Men det finns också en rad utmaningar och ”okulturer” som vi behöver komma till rätta med. Jag har identifierat fem viktiga utvecklingsområden.

Vår tjänstemannaledning har redan ordning och reda som ledstjärna. Det är berättigat. I somras behandlade vi ett ärende om att slutföra arbetet med att identifiera kommunens fastighetstillgångar och få ordning på register och avtalshantering. Gränsen mot korruption samt mot slöseri eller försummelse av våra kommunala tillgångar måste vara knivskarp. Med förståelse för den historiska bakgrunden och enskilda medarbetare måste vi ändå säkerställa att inte sådana okulturer förekommer någonstans i kommunen.

Att vila på gamla lagrar får i vår stad en närmast bokstavlig innebörd. Inget som händer sker dock per automatik. I Uppland har vi nära till maktens korridorer, men vi får ändå inte ta saker för givna.

För kanske första gången någonsin lyckades Mälarregionen samla sig till citybaneöverenskommelsen. Men vi måste fortsätta stå på tå för att få ett statligt och regionalt stöd för utvecklingen av regionaltåg, vägar, universitet, sjukhus och bostäder.

Vi måste också kasta den uppsaliensiska långbänken på sophögen. Näringslivet där beslutsfattandet av nödvändighet går betydligt snabbare kan då vara förebild. Ett känt exempel är konserthuset, och det finns många andra områden där vi i Uppsala haft svårt att komma till skott.

Ett gammaldags myndighets- eller byråkratitänkande måste vi också komma bort ifrån. I stället för vins-ter i välfärden får man med ett föråldrat tänkande en massa ”förluster i välfärden”.

Min fasta övertygelse är att friskolor och fristående vårdgivare har betytt oerhört mycket för servicen inom offentligt finansierad verksamhet. Patienterna och brukarna (eller kunderna – här spelar faktiskt ordvalet roll) ska inte vara objekt för offentligt myndighetsutövande, utan i stället stå i centrum med kommunen som serviceorgan.

Näringslivsvänlighet är a och o för en framgångsrik kommun. Med så tunga offentliga institutioner är detta speciellt angeläget för Uppsala. Såväl små tjänsteföretag som stora internationella exportkoncerner ska få all den hjälp de behöver av kommunen. Ett av många exempel är bygglov – ett företag jag besökte berättade att de ”anställde 20 personer i Göteborg i stället” när servicen uteblev.

Det finns ett driv och en bred enighet där både moderater och socialdemokrater går hand i hand för en stark expansion, bostadsbyggande och tillväxt i vår kommun. Vi får dock inte glömma den sociala aspekten som ska till för att få det goda livet för barn, familjer och äldre. Genom att tillsammans idogt arbeta för att utveckla vårt unika läge och samtidigt göra oss av med besvärande okulturer, ja då är den ljusnande framtiden vår.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala