Det finns ett uttryck som m\u00e5nga k\u00e4nner till men som \u00e4r ”fake news”. Jag t\u00e4nker p\u00e5 att ”g\u00f6ra som strutsen och stoppa huvudet i sanden.” Denna myt \u00e4r vitt spridd och m\u00e5nga tycks tro att strutsen verkligen g\u00f6r detta. Om det var sant skulle den bli ett l\u00e4tt byte d\u00e5 dess kropp \u00e4r v\u00e4ldigt stor och synlig i f\u00f6rh\u00e5llande till dess huvud.<\/p>\n
Men uttrycket symboliserar ett m\u00e4nskligt drag, tyv\u00e4rr ett av v\u00e5ra s\u00e4mre s\u00e5dana. N\u00e4mligen att vi duckar g\u00e4rna f\u00f6r konflikter och v\u00e5gar inte se sanningen eller motst\u00e5ndaren i vit\u00f6gat. En del kallar det f\u00f6r feghet d\u00e5 vi \u00e4r tysta, andra beskriver det som en \u00f6verlevnadsstrategi och andra manar till civilkurage.<\/p>\n
Att g\u00f6ra sin r\u00f6st h\u00f6rd \u00e4r grundl\u00e4ggande f\u00f6r ett demokratiskt samh\u00e4lle. N\u00e4r vi anv\u00e4nder ordet r\u00f6st s\u00e5 \u00e4r det dubbelbottnat. Dels har vi en r\u00f6st d\u00e5 vi v\u00e4ljer valsedel vart fj\u00e4rde \u00e5r i de svenska allm\u00e4nna valen, men varje dag har vi en r\u00f6st som kan h\u00f6ras.<\/p>\n
P\u00e5 en del arbetsplatser har en tystnadskultur vuxit fram. Vissa \u00e5sikter framf\u00f6rs och andra tystas ner. P\u00e5 fikarasten kan vissa \u00e5sikter komma fram och den som har avvikande uppfattning v\u00e5gar, av m\u00e5nga olika sk\u00e4l, inte g\u00f6ra sin r\u00f6st h\u00f6rd. Men konsekvensen av detta blir att det som uttalas verkar g\u00e4lla och tystnaden ger d\u00e4rmed bifall, \u00e4ven om man kanske inte alls t\u00e4nker s\u00e5.<\/p>\n
I m\u00e5nga av v\u00e4rldens l\u00e4nder \u00e4r det betingat med livsfara att g\u00f6ra sin r\u00f6st h\u00f6rd. Jag har m\u00f6tt m\u00e5nga som tvingats att fly f\u00f6r sina \u00e5sikters skulle. De kunde helt enkelt inte vara tysta och f\u00e5tt g\u00f6ra en oerh\u00f6rt stor personlig uppoffring. Att tvingas fly fr\u00e5n sitt eget land f\u00f6r att man har en inre \u00f6vertygelse som man vill g\u00f6ra synlig eller h\u00f6rbar \u00e4r en av m\u00e4nsklighetens st\u00f6rsta misslyckanden. \u00d6ppenhet och tolerans m\u00e5ste f\u00e5 g\u00e4lla. D\u00e4rf\u00f6r m\u00e5ste vi v\u00e4rna de m\u00e4nskliga r\u00e4ttigheterna.<\/p>\n
Men det finns ocks\u00e5 en ”n\u00e5gon-annan-kultur” som bidrar att f\u00f6rst\u00e4rka ”tystnadskulturen”. Det \u00e4r n\u00e5gon annan som ska framf\u00f6ra ”sanningen”. Inte jag. Men ibland finns inte n\u00e5gon annan att tillg\u00e5. R\u00e4tt ofta faktiskt. D\u00e4rf\u00f6r blir det min skyldighet att g\u00f6ra det.<\/p>\n
Som ordbrukare har jag m\u00f6jligheten att f\u00e5 adressera r\u00e4tt m\u00e5nga m\u00e4nniskor fr\u00e5n n\u00e5gon talarstol, delta i personliga sammanhang eller uttrycka mig i b\u00f6cker, blogg, tidningar och olika typer av brev. Jag har valt att inte vara tyst och ibland st\u00f6ter man sig och f\u00e5r fiender. Men om jag \u00e4r tyst blir jag min egen fiende och d\u00e4rf\u00f6r v\u00e4ljer jag att inte ”stoppa huvudet i sanden” utan vara en r\u00f6st som ropar.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"