• Seniorkåseriet: En färgstark resa

    – Du har en cysta under en av tänderna i vänster käke. Den håller på att äta upp roten så den måste tas bort. Det kan jag inte göra, det måste göras genom en operation av lasarettets specialisttandläkare.

    Detta budskap lämnades en höstdag av en tandläkare i Karlskrona. Det var inte vilken tandläkare som helst, utan det var min, och det var inte till vem som helst det lämnades utan till mig.

    Att säga emot sin tandläkare gör man ju inte, i varje fall inte om man sett sketchen, där Rolf Wesenlund som tandläkare får sin patient att hålla med om att Volvo är en norsk bil. Jag har sett den, och därför gav jag mig direkt. En remiss skulle utsändas och i sinom tid skulle jag få en kallelse.

    En dag kom det, brevet från specialisttandläkaren. Operationen skulle ske tisdagen den 17 november kl. 15.00. Jag visste inget om hur en sådan operation går till, men det skulle jag ju snart få reda på.

    Nu slumpade det sig så, att jag och en kollega samma kväll skulle åka nattåget till Stockholm för ett sammanträde den 18 november. Kanske hade det varit lämpligare att få operationen flyttad någon dag, men den tanken kom jag inte på.

    Någon minut före kl. 15.00 infann jag mig på anvisad plats för operation, Tiden gick och gick, och till slut funderade jag själv på att göra detsamma, det vill säga gå. Innan jag hann göra verklighet av dessa funderingar dök en sköterska och sade att nu var tandläkaren ledig.

    Klockan var då 16.00 och jag anmodades att ta av mig alla kläder och ta på mig en grön rock.

    Jag gjorde därför så, och sedan placerades jag på ett operationsbord med en tjock grön ”matta” över mig och med en bindel för ögonen.

    Tandläkaren beklagade förseningen, men var övertygad om att allt skulle gå bra ändå. Innan jag placerades på operationsbordet hade jag fått fyra bedövningssprutor på lämpliga ställen i vänster käke, så den verkade inte finnas längre. I varje fall tyckte jag så.

    Tandläkaren gick till verket, och jag lyssnade på alla ljud av skalpeller och mindre handborrmaskiner. Jag tyckte det var konstigt, att han inte tog en tång och drog bort den hindrande tanden, men till slut fick jag förklaringen. Han hade skurit sönder tandköttet runt tanden och därefter lyft bort tanden och på så sätt fått bort den förhatliga cystan. Det var bara att sy ihop det hela igen.

    Operationen var över, och jag fick ta på mig mina kläder. Innan jag stapplade ut från mottagningen råkade jag nämna att jag samma kväll skulle åka nattåget till Stockholm. Då tyckte tandläkaren att jag absolut skulle skaffa värktabletter på apoteket. Han skrev ut recept och lämnade mig med de tröstande orden: Det kommer att göra ordentligt ont när bedövningen släpper. På väg hem för några timmars vila före avresan tog jag därför en sväng in på apoteket och köpte de anvisade tabletterna.

    Jag kom till stationen och träffade där min kollega. Han såg direkt att jag var svullen i ansiktet och att jag var stel kunde jag själv känna. När vi i Emmaboda skulle intaga vår gemensamma kupé fick jag vänligt nog underslafen. Eftersom jag inte kände av den utlovade smärtan tog jag ingen värktablett. Sömnen under natten var också normal, men när jag på morgonen slog upp de stålgrå fick jag se att kudden inte var så vacker. Om man nu inte tycker att rött är vackert vill säga.

    Det hade under natten tydligen börjat blöda ur såret, men det hade jag inte märkt. Nu såg jag det emellertid, men det enda jag kunde göra var att vända på kudden, och på så sätt lämnade vi en synbart prydlig kupé.

    Sammanträdet i Stockholm avlöpte programenligt, och för en gångs skull hade vi lite tid över innan det var dags att ta flygbussen till Arlanda. Vi skulle hinna äta i centrum, och på jakt efter ett lämpligt matställe gick vi Vasagatan fram. Trots att det var en hel månad kvar till jul fanns det fullt med tecken på den stundande helgen.

    Bland annat hade en affär ställt ut brinnande marschaller på gatan. Kanske gick jag i tankar, kanske hade bedövningen från föregående eftermiddag trots allt inte släppt, för plötsligt fick jag se en massa eld och stjärnor framför mig och ett par tanter i närheten skrek. Det visade sig att jag råkat sparka till en av marschallerna med höger sko. Eld och stjärnor försvann och tanternas skri upphörde, men jag kände att höger sko verkade varm. Jag tittade efter vad det kunde vara och fick då se att mina nya Eccoskor hade bytt färg. Visserligen bara den högra, men i alla fall. Den tidigare mörkbruna skon var nu helt röd. Röd som paraffin i en julmarschall.

    Alla i närheten tittade på mig, men jag försökte verka oberörd. Lugnt gick vi vidare och hittade ett ställe att äta på. Under tiden stelnade paraffinet. När vi kom ut på gatan försökte jag skrapa bort det, men det var inte det lättaste. Jag hade tagit med mig ett antal servetter från matstället,

    Men de förslog inte på långa vägar. Jag fick fram en enkrona och försökte med den. Trots det var det bara litet av paraffinet som jag fick bort.

    Jag skulle tydligen få resa hem med en mörkbrun och en röd sko. Det kanske inte gjorde så mycket i höstmörkret, men när vi kom fram till ett ljusare ställe fick min kollega se, att vänster sida av mina byxor var nedsmetade med samma röda paraffin. Kan någon förklara för mig hur en spark med höger sko kan ge fläckar på vänster sida av ett par byxor. Jag måste ha fått sådan skruv på marschalluslingen att en brasiliansk frisparksspecialist i fotboll skulle ha svårt att göra om det.

    Jag hade ingen överrock utan bara en mockajacka, så detta missöde var svårt att dölja. Det var bara att försöka se oberörd ut, men det var faktiskt svårt att göra, för ni känner väl till skohandlarnas slogan: Se på dina skor, andra gör det? Dessutom hade jag ju byxornas utseende att bära på.

    När vi kom in i Cityterminalen, varifrån flygbussarna startat, lades ytterligare sten på bördan. I det skarpa ljuset inomhus såg jag att även min väska var svårt angripen av paraffin. Jag ställde mig i ett hörn och försökte få bort så mycket son möjligt, men resultatet var dåligt.

    Vi kom på bussen och ställde våra väskor på bagagehyllan och själv satte jag mig på ett säte med vänstersidan mot bussens vägg och dolde på så sätt byxornas utseende. Sedan kom vi till Arlanda. Där är det alltid mycket folk och mycket ljus, men ingen sade något om mitt utseende. Kanske trodde alla att jag var en äldre gren av Flower-power-rörelsen. Vi satte oss i planet och kom lyckligt till Kallinge. Därifrån tog vi en ny buss och kom till Karlskrona. Nu hade tydligen paraffinet börjat lösas upp, kanske av värmen, för när jag lämnade bussen såg jag att det på bagagehyllan fanns tydliga röda märken, som av paraffin från en julmarschall.

    Rött är ju julens färg, och jag blev under hela hemresan en levande budbärare för den högtid som snart skulle komma.

    Jan Johansson
    december 2012