• ”Hotellproblem med mera” av Jan Johansson

    Oftast är mina tjänsteresor till Stockholm korta, i regel bara över dagen. Men ibland tvingas man vara kvar längre, och om en fyradagarsresa handlar denna berättelse.

    Eftersom jag skulle vara där så länge och hela tiden i Söderort, bestämde jag mig för att inte bo på det vanliga hotellet i centrala Stockholm utan på ett litet hotell i Söderort. Efter den näst sista arbetsdagen gick jag som vanligt till hotellet, ett komplex som kan ta inte mindre än 16 gäster samtidigt, för att lämna in min portfölj med arbetsmaterial. Därefter skulle jag gå in till Söderorts centrum för att äta.
    Eftersom mitt enda barnbarn fyllde tre år denna dag, ville jag gärna ringa till henne. Det skulle bli första gången jag inte var hos henne på hennes födelsedag, och jag ville i alla fall telefonledes framföra mina gratulationer.

    Jag vet inte om fler än jag gått runt i Söderorts centrum och letat efter en telefonkiosk. Det visade sig vara ett spännande äventyr, som dock gav mer kännedom om gränder och vrår än om telefonkiosker. Till slut hittade jag en skylt, som visade var det kommunala biblioteket fanns. Man skulle gå uppför en trappa, och jag gjorde så. Till min stora glädje fanns det också en myntapparat där. Nu visade det sig, att den bara kunde ta emot enkronor. Med tanke på att mitt barnbarn är en kvalificerad telefonpratare, fick jag gå ner igen och växla till mig fler enkronor. Tillbaka till bibliotekskiosken och ner med den första enkronan i inkastet, samtidigt som jag funderade ut ett lämpligt hyllningstal till en treåring.

    Innan jag kommit så värst långt på talet, kom dock enkronan i retur. Upprepade försök gav samma resultat. Telefonen fungerade helt enkelt inte. Jag fick lämna kulturplanet och leta vidare i gränderna. Någon telefonkiosk hade dock inte tillkommit, sedan jag letade en halvtimme tidigare.
    Jag tvingades således gå tillbaka till hotellet och ringa därifrån. Nu fungerade tekniken, och jag kom fram till rätt numer i Rödeby. Som alltid svarade mitt barnbarn, men något hyllningstal hann jag inte framföra förrän jag hörde henne säga till min dotter: – Det är morfar.
    Inget mer. Något tal skulle jag tydligen inte få hålla den kvällen. Av min dotter fick jag höra att jubilaren var sjuk och inte på humör till något. Vi pratade lite, men sedan kom plötsligt receptionisten in på linjen och bad mig komma till receptionen omgående. Det var väldigt viktigt, så jag fick avsluta samtalet lika snopet som det började och tassa ut de tjugo metrarna till receptionen.
    Där stod förutom receptionisten två gäster plus två poliser och hotellets ägare.
    – Ta på dig skor och ytterkläder, vi måste utrymma hotellet. Det skall sprängas om 20 minuter.

    Det var det kärva budskap som lämnades. Jag tassade tillbaka till mitt rum och tog vad jag blivit tillsagd att ta samt dessutom min portfölj med bl.a. plånbok och glasögon.
    I samlad trupp gick vi sedan till en liten restaurang på andra sidan gatan. Hotellägaren förklarade att någon hade ringt och sagt, att hotellet skulle sprängas om 22 minuter. Strax efter, förmodligen en minut senare, hördes samma röst igen, och då angavs att det var 21 minuter kvar innan hotellet sprängdes. Polisen hade omgående larmats och kommit mycket snabbt till platsen, och resten vet ni.

    Under tiden som poliserna och ägaren letade igenom hotellet, berättade receptionisten att hotellägaren ägde även restaurangen men han arrenderade ut rörelsen där. Hon berättade också, att för cirka två à tre veckor sedan hade någon ”blåst ut” fönstren i restaurangen, men det var inte klarlagt vem som hade gjort detta.
    Vi kunde från fönsterplats följa hur hotellet genomletades, och efter tre kvart kom ägaren tillbaka och förklarade att vi nu kunde gå tillbaka till våra rum. Inget hade hittats, men polisen skulle ha hotellet under bevakning hela natten.

    Vi gjorde på nytt som vi blev tillsagda, och sedan jag tittat under min säng, på balkongen samt i badrummet ringde jag hem till min dotter och förklarade varför vi blivit avbrutna:
    – Det var inget speciellt, sade jag, det var bara hotellet som blev bombhotat. Vi har varit evakuerade i tre kvart och suttit och väntat på en restaurang, men det blev ingen smäll.

    Efter den fjärde arbetsdagen i Söderort åkte jag på kvällen genom centrala Stockholm på väg till Arlanda. Det syntes en kraftig rökutveckling nära Hötorget. Jag fick veta, att det under natten varit en kraftig brand i det hotell där jag normalt brukar bo. Alla gäster hade fått lämna hotellet. Tänk om jag hade gripits av panik i Söderort och åkt till mitt vanliga hotell. Då hade jag för andra natten i rad fått lämna ett hotellrum.

    Det är inte alltid så glamoröst att bo på hotell.

    Jan Johansson
    Maj 2012