Sitter han ner under nationalsången på Hockeyn också?

Riksdagen har en tydlig klädkod för ledamöterna när de är i riksdagens kammare och den är särskilt tydlig en dag som riksmötets öppnande som ägde rum förra tisdagen. Alla hade strikta, eleganta kläder och den manliga delen hade i allmänhet mörk kostym och slips.

Ett tydligt undantag var Vänsterns partiordförande Lars Ohly som hade slängt slipsen och hade vanliga jeans. Och när det var dags för kungssången satte sig den förre gruppledaren för Miljöpartiet, Mikael Johansson från Örebro ned i bänken. Som enda riksdagsledamot satt han demonstrativt ned under kungssången. Jag tror inte att han satt ner för att han hade ont i ryggen, utan det var uppenbart en tydlig protest. Jag fick också höra att han alltid brukar sitta ner under kungssången, medan vänsterpartisterna nöjer sig med att inte sjunga med.

Men Mikael Johansson nöjde sig inte med detta. När det var dags för Nationalhymnen gjorde han samma sak. Han satte sig ned och visade dålig respekt och förakt för den nation som han är satt att företräda i parlamentet. Man kan fråga sig om Miljöpartisten på Örebrobänken är så konsekvent att han också brukar sitta ner under nationalhymnen när det är landskamp i ishockey eller fotboll också?

Den rödgröna röran är fri att tycka vad de vill om både Monarkin, våra nationalsymboler och våra traditioner och de är också i sin fulla rätt att föreslå en annan tingens ordning. Men jag tycker inte att det är acceptabelt att som folkvalda parlamentariker bete sig som upproriska tonåringar inne i riksdagens kammare. Ett sådant beteende är bara pinsamt.

Riksmötets öppnande

Det var en hektisk dag i tisdags när jag för första gången var med om riksmötets högtidliga öppnande. Dagen innan hade varit lång med besök i Östersund och nu började dagen med ett extrainsatt utskottssammanträde med Trafikutskottet innan själva öppningshögtiden.

Riksdagsåret började med upprop i kammaren då jag på samma sätt som när jag började i första klass i skolan uppe i Lillhärdal svarade ja när mitt namn ropades upp. Därefter en kort promenad, över Gamla stans kullerstenar, tillsammans med min fru Inga-Lill till den traditionsenliga gudstjänsten i Storkyrkan, där Konungen med familj, Regeringen och jag tror i princip alla riksdagens ledamöter deltog.

Efter gudstjänsten handlade det om att snabbast möjligt ta sej till riksdagshuset och tillsammans med min fru passera alla i Livgardets Dragonmusikkår som spelade och sen uppför klassiska trappan i riksdagshuset för att ta plats i bänk 268 intill min bänkkompis Thomas Bodström på Örebrobänken. Under tiden hade min fru tagit plast i andrakammarsalen för att tillsammans med övriga respektive följa invigningen via storskärm.

Öppningshögtiden var verkligen pampig med fin inramning med en blåsmusiksektion, en grupp som framförde samisk musik, och Hans Majestät Konungen som förklarade riksmötet öppnat och så statsministern som lade fram en regeringsförklaring, som egentligen inte innehöll några överraskningar. Regeringen hade ju redan valt att successivt presentera det mesta under de senaste veckorna.

Sedan följde ett extremt trångt mingel i sammanbindningsbanan med snittar och för min del Lokavatten. Kvällen avslutades på Operan som först bjöd på olika avsnitt ur den klassiska Barberaren i Sevilla av Rossini och därefter den moderna baletten Rättika till tonerna av Brahms violinkonsert.

Ylva Johanssons plötsliga U-sväng

Det var säkert många socialdemokratiska sjukvårdspolitiker runt landet som satte kvällsmackan i vrångstrupen när den före detta vänsterpartisten, och idag socialdemokratisk vice ordföranden i riksdagens socialutskott, Ylva Johansson, i onsdagskvällens uppdrag granskning frankt deklarerade att socialdemokraterna nu stöder det fria vårdvalet.

Plösligt har verkligheten kommit ikapp socialdemokraterna. Det går inte hur länge som helst att bortse ifrån väljarnas tydliga uppskattning att de av Kristdemokraterna och Alliansregeringen blivit ”myndigförklarade” genom att de fått ökad valfrihet . Efter flera årtionden av oförtrutlig envishet om ståndpunkt att det är politikerna som vet bäst och som ska bestämma över medborgarna har nu äntligen sossarna svängt 180 grader och anslutit sig till denna viktiga valfrihetsreform.

Omsvängningen vilar säkert på insikten att det vore näst intill politiskt självmord att göra en återställare efter valet. Samtidigt återstår för partiledningen att förklara, motivera och övertyga deras egna företrädare ute i kommunerna och landstingen om förträffligheten i reformen.

Vi önskar socialdemokraterna lycka till!