Hans Eklind (KD): Är invandring till Sverige bästa sättet att råda bot på världens orättvisor?

Det är centralt att kunna skilja församlingens barmhärtighetstjänst från vad som skapar ett fungerande samhälle. Det ena utesluter förvisso inte nödvändigtvis det andra, men de måste hanteras inom respektive hägn annars riskerar slutsatserna bli minst sagt knepiga. Kyrkan har inte samma uppdrag som staten. Som kristen, teolog och riksdagspolitiker menar jag att en stram migrationspolitik för mig är liktydigt med kristet samhällsansvar.

I en debattartikel den 11/7 (som reagerar på en nyhetsartikel den 14/6 där jag menar att Bibeln inte innehåller ett migrationspolitiskt program), lyckas författarna Beckenham och Bylund å ena sidan hävda att Bibeln uppfattning är solklar och å andra sidan generöst bejaka att kristna kan ha olika åsikter i frågan.

Beckenham och Bylund skriver att det är ”svårt att med Bibeln som utgångspunkt inte landa i en generös flyktingpolitik.” Nej, det är inte alls! Detta är tämligen enkelt och rimligt om man ser att Bibelns centrum är frälsningen i Kristus. Den är inte en instruktionsbok för hur ett land ska utforma sin sjukvårds-, skatte-, migrations- eller socialförsäkringspolitik. Det visar inte minst Jesus själv med sin undervisning om skattemyntet: ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsare tillhör. Det är på skapelsens områden man måste forma ordningar för samhället, kyrkan har sitt men både kan och ska utmana makten när det krävs.

I Beckenhams och Bylunds artikel återfinns text om pingströrelsen fina arbete med asylsökande och personer med uppehållstillstånd. Jag har personligen, före mitt uppdrag som riksdagsledamot, fått vara en aktiv del i liknande insatser som församlingsherde i en Svenska kyrkans församlingar i Örebro. Ett naturligt arbete för dem som tar missionsbefallningen på allvar, men även utifrån församlingens barmhärtighetstjänst. Kyrkan fullföljer här sin uppgift att lindra både social och andlig nöd.

In i politiken har jag tagit med mig insikten om församlingars, idrottsklubbars och andra frivilligorganisationers avgörande betydelse för att få till ett framgångsrikt integrationsarbete. Det är civilsamhällets arbete som främst ökar vår integrationsförmåga vilket i sin tur möjliggör en mer generös migrationspolitik.

Beckenham och Bylund tycks dock blanda samman församlingens uppgifter med statens, eller så förbigår de bekvämt de frågor som tarvar ett svar. Om vi har en generös migrationspolitik som inte låter sig begränsas av vår integrationsförmåga, hur hanterar vi exempelvis den väldokumenterade bristen på boende? Hur hanterar vi den höga arbetslösheten bland de utrikes födda? Av 100 vuxna som kom från Mellanöstern år 2000 har endast 50 egen försörjning i dag – 20 år senare! Svar på dessa och negativa effekter på samhällsområden som kriminalitet, arbetsmarknad, försäkringssystem, bostadsmarknad och skola är helt avgörande för vår trovärdighet när vi pratar om samhällsgemenskap och ett Sverige som förmår att ta välfärdsansvar.

Välfärdssamhället bygger på att invånarna i hög grad arbetar, betalar skatt. Invandringspolitiken har dessvärre styrts av missriktad välvilja. Realiteten är att många av de som kommer hit aldrig står på egna ben. Hela 64 procent av de som får försörjningsstöd är utrikes födda (en ökning från 36 procent år 1990). När andelen som inte försörjer sig ökar fortsätter välfärden att urholkas. Vi ser dessutom hur kombination med segregation och arbetslöshet har möjliggjort parallella samhällsstrukturer, heders- och klankultur. Dessa både förstärker och normaliserar utanförskapet.

Frågan är således större än om vi är ”beredda att få det lite sämre för att andra ska få det bättre”, den berör hela samhällsutvecklingen. Den negativa spiralen måste brytas. Det kan vi inte klara och samtidigt ha fortsatt hög invandring.

Bibeln är solklar på många punkter, dock inte kring vilken migrationspolitik ett land ska utforma. Det finns inga texter som visar hur avvägningen mellan bistånd till fattiga och generositet gentemot flyktingar ska göras eller exakt vilka regler vi ska ha för tillträde till vårt välfärdssystem. Hur vi som individer ska förhålla oss till vår nästa finns det dock generöst med material att ösa ur och bli ödmjuk inför. På ett individuellt plan är du och jag kallade att älska vår nästa, inte bara i ord utan också i handling. Vi ska ha omsorg om den svaga. Ta hand om främlingen. Den fråga som jag brottas med är på vilket sätt jag gör detta bäst?

Är det bästa sättet att råda bot på världens orättvisor invandring till Sverige? Sedan 2002 har befolkningen ökat med ungefär 1,4 miljoner personer, varav 92 procent utrikes födda eller med två utrikesfödda föräldrar. I ett globalt perspektiv är den politiken dömd att misslyckas. Trots det stora antal asylsökande som kom till Europa för fem år sedan är betydligt fler människor på flykt nu än då. 79,5 miljoner nu mot 65,3 miljoner 2015 enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Enligt Yaleuniversitetets prognoser förväntas 1,4 miljarder migranter bege sig till ett annat land under detta århundrade! Hur tänker Beckenham och Bylund: Ska Sverige helt enkelt öppna gränserna?

Sverige har dock kapacitet att hjälpa. Jag är stolt över att kristdemokraterna alltid slagits för ett omfattande och effektivt bistånd. Men, under migrationskrisen användes biståndspengar för att hantera migrationen till Sverige. Gav det mesta möjliga lindring för medmänniskor i nöd? Boende på HVB-hem kostar minst ett par tusen kronor per dygn, ofta mer. Enligt Svenska Afghanistankommittén kostar ett helt års skolgång i en afghansk byskola 640 kronor. 917 kronor täcker månadslönen för en lärare. Ett effektivt bistånd är ett bra sätt att hjälpa alla dem som inte är rika nog att köpa en biljett hos människosmugglare. Kristdemokratin vilar på omsorgen om den nödställde. Men ska den omsorgen vara värd något, måste den riktas rätt.

Hans Eklind, riksdagsledamot (KD), migrationspolitisk talesperson