”Inte mänskligt att ”skydda” genom inlåsning!”

”Att pandemin har drabbat mänskligheten under ett års tid har inte undgått någon. Vi har alla hört om livsfaran som sprider sig över världen. Hur vi ska skydda oss på bästa sätt mot detta virus och ändå behålla vår livssituation. Tyvärr är det skydd genom avstånd till varandra, handtvätt och handsprit som blivit enda sjukdomsförebyggande behandlingen.”

Det skriver Gunbritt Parsmo, ledamot i KD Seniors distriktsstyrelse i gårdagens NA. Frågorna är ytterst relevanta för oss som kristdemokrater. Läs gärna artikeln om att ta vara kompetens och se värdet i våra äldre i tidningen (kräver inlogg) och nedan.

Har ovissheten om detta virus blivit så skrämmande att det förtagit bedömning om vad mänsklig helhet är? Eller visar det sig så tydligt nu att den mänskliga helhetssynen är förblindad? Vad är då en människa? Att skydda varandra för varandra har blivit receptet. Men det har inte skrivits något om biverkningarna.

Vi har dålig vetskap om detta virus och dess inverkan i människan, men vi verkar också ha tappat vetskap om människan som helhet. Vad innebär det för människan – som är kropp, själ och ande – att behandlas genom att skyddas från varandra? Har svensk hälso- och sjukvård ställt sig den frågan?

Istället har det blivit omtänksamt att skydda äldre människor genom inlåsning. Men vem har gått in bakom inlåsningen och sett vad som händer där?

Att äldre nu fått ett årtal: ”70-plussare”. De flesta av dessa har varit i rörelse och klarat sitt självständiga liv. Men för dem som blivit i beroendeställning av stöd och hjälp är situationen värre. Vem förstår den oro och stress, som inte syns men ger inre symptom? Vem förstår den mänskliga påverkan som långvarig isolering innebär? Och framför allt – ovissheten om allting.

”Tänk om det varit jag!” Har någon ansvarig tänkt så? Var ligger svårigheten att tänka sig in i en annan människas livssituation? Empati har lyhördhet och respekt som de viktigaste ingredienserna i samspelet mellan hjälpare och den som behöver hjälp. Vem förstår att man alltid bör vända sig till äldre som individer och fråga vad de själva önskar för stöd att klara sig själva. Vem vänder man sig till som äldre med alla frågor? Varför har inte äldrekontaktperson tillsatts?

Samhällskravet blev omänskligt för de flesta på särskilt boende. Inlåsningen blev snabb och med fullständig isolering. Med virushotet i antågande. Med personal full av oro och stress – som inte såg och inte hann med individen som skulle ha omsorg. Handtvätt-sprit-munskydd-avstånd och så vidare. Hur uppfattar vi betydelsen av den inre mänskliga undernäringen som givit så stora och livshotande biverkningar? Jag har upplevt äldre inre förtvining utan kognitiv stimulans. Där tystnaden övergår i tomhet.

Äldre människor är våra föregångare, som har livsvärde. Även med lite skröplighet och rörelsesvårigheter, så pulserar insidan med tankar och känslor och man förstår med en stor smärta vad isolering betyder av livslidande. Ganska snart har man ingenting att tala om, man vet ju inget om vad som händer.

Många ropade efter stöd och stimulans att kunna själva på sitt sätt. Men nu visade sig alla äldreomsorgens brister. Kunskaper och livserfarenheter av äldrelivet saknas. Ingen förstod äldres behov. Vad var stimulans för äldre? Ingen ställer frågorna till äldre själva. Omgivningen tror dem som inte tillräkneliga. Myndigheter har varit megafontalare utan människokänslans förmåga.

Den mycket nedvärderande äldreattityden har nog aldrig givit så många fel signaler, som genom orden skydda våra äldre. Äldre har utsatts för stor psykisk kränkning, som ger hjärnpåverkan och avtagande effekter. Medel mot biverkningarna hade behövts. Med digital uppkoppling och stöd till detta, högläsning, bandspelare, ljudböcker, sång och musik, rörelser, massage och så vidare. Hjälpmedelstillgången måste bli verklighet för den som har behovet.

Vad som hänt under pandemin måste bli väckarklockan som ringer högt, som får alla att lyssna och tänka. Men vad behöver ordet ”skydda” för den äldre själv? Vem har fört samtalet med individen om betydelsen?

Pandemin måste förändra synen på äldre människor från livsförbrukade till livets föregångarare. Som är mänskliga förebilder i livskonst, med mänskliga rättigheter hela livet!