Utsatthet kan inte bussas bort utan kräver medmänskligt engagemang

Tiggare på Borås stads gator och torg väcker känslor hos oss alla. Känslor av olika slag. Många av oss känner tacksamhet över tak över huvudet, kläder mot kylan och mat för dagen. Många blir obekväma, kanske känner skuld och tittar bort medan andra blir arga och vill förbjuda tiggeri. Utsatthet i form tiggarens utsträckta hand kräver något av oss alla.

Vi lever i ett rikt land på många sätt. Men medmänsklighet behöver vi mer av. För mig och Kristdemokraterna håller inte tron på att välfärdsstaten kan lösa allt. Vi ser det i alla goda krafter som nu hjälpt dessa utsatta rumänska medborgare med mat, kläder, insamlingar och i det visat kärlek och omsorg. Sedan tidigare finns i Borås flera olika verksamheter som hjälper utsatta människor på olika sätt, oavsett om de är missbrukare, asylsökande eller tiggare.

Borås stad valde i höstas att betala bussresa tillbaka till den rumänska staden Bazau och riva tiggarnas lägerplats. Om härbärget sades i debatten i kommunfullmäktige att det inte är till för EU-migranter som inte är svenska medborgare. Regler om vad man som kommunal förvaltning får göra och inte med skattepengar ger begränsningar. Men där behöver Borås göra bättre. Buss och härbärge räcker inte.

Istället är Sveriges och Borås roll att sätta press på de länder i EU där människor fortfarande lever i både fattigdom och utsatta för diskriminering pga att de tillhör den romska kulturen. Samarbete med den rumänska staden skulle kunna vara ett sådant sätt att sätta press på myndigheter att skapa förändring för bättre levnadsvillkor också i Bazau. Detta kan med fördel göras inom ramen för de EU-program som finns.

Det är en av den europeiska gemenskapens grundtankar, att arbeta med att förbättra levnadsvillkoren ekonomiskt och socialt för alla i Europa. Att bygga demokratier är att bygga medborgare som får både mat, kläder, utbildning och tak över huvudet där de bor. Därefter kan samhället utvecklas.

Det andra och kanske viktigaste Borås stad bör göra är att använda och stötta allt det ideella engagemang och medmänsklighet som finns och som väckts och rikta det mot att hjälpa dessa och andra utsatta människor att skapa sina egna bättre levnadsvillkor och egen försörjning.

Ett viktigt exempel finns i Stockholm, Crossroads, Nordens första råd– och stödcenter för EU-migranter. Rötter finns i flera ideella krafter av olika slag som sedan förenas med bl a. Stockholm stad, Arbetsförmedling och Europeiska socialfonden resurser.

Sverige behöver ett samhälle med offentlig välfärd som arbetar målmedvetet att sprida demokrati och social rättvisa och ger oss trygghet när svårigheter drabbar de som bor och befinner sig i Borås. Men vi behöver också ett starkt civilsamhälle där människor hjälper varandra för att tillsammans skapa hopp och en bättre värld. För alla.

 

Sara Degerman Carlsson, Kristdemokraterna


Rätt att välja äldreboende

Allt fler äldre personer är vitala långt upp i åldern. Men med stigande ålder ökar ändå risken att drabbas av ohälsa liksom risken för ensamhet, otrygghet och social isolering. Kristdemokraterna i Borås drev och införde med föregående styre rätt till äldreboende för personer över 90 år. Något som de röd-gröna nu avskaffat.

Jag har sett exempel på där äldre nekas plats i särskilt boende trots att de själva, anhöriga eller vi i sjukvården ser vardagen som mycket otrygg och behoven av vård och omsorg är mycket stora. Kvarboendeprincipen har drivits hårt. För en person i mycket hög ålder är en oviss process med risk för avslag och överklagande, kanske i flera led, en orimlig påfrestning. Socialminister Göran Hägglund sätter nu ner foten och föreslår införande i Socialtjänstlagen SoL rätt till äldreboende om man är över 85 år. Det är bra! Men i Borås vill vi kristdemokrater mer och föreslår rätten att själv välja ska vara helt vägledande. Vi måste ge de äldre i Borås trygghet att veta att omsorgen och alternativt boende finns när de själva känner de behöver. Då måste ockåså bra alternativ av olika typer av boenden skapas där insatsen kan variera från endast service ibland till heldygnsvård vid svår sjukdom eller i livets slut.

 

Sara Degerman Carlsson

Kristdemokraterna


Vinst i välfärden – en feministik fråga

Svar på Ida Legnemarks debattartikel i BT 17 juni 2014

 

Vi ser inte världen som den är. Vi ser världen som vi är och vår position avgör vad vi ser.

Jag som kristdemokrat och Ida Legnemark som vänsterpartist har olika glasögon. Vi kallar oss båda feminister och kämpar för att kvinnor ska ha samma värde, villkor och rättigheter som män. Strukturer som håller tillbaka kvinnor till förmån för män har samhället ett ansvar att förändra. För Ida är vinster i välfärden en feministisk valfråga. För mig är valfrihet och värdighet i välfärden den viktigaste valfrågan. För alla de kvinnor som jobbar i vård och omsorg och för alla vård och omsorgstagare.

Det finns 10 700 företag inom vård- och omsorgsbranschen och branschen domineras av småföretag. 94 procent av företagen har färre än 20 anställda. Och majoriteten av de anställda är kvinnor. Större delen av vinsten återinvesterades och användes bland annat till medarbetarnas kompetensutveckling och till nyanställningar. Det var i princip bara mindre företag och producentkooperativ som delade ut vinst till sina ägare och alla betalade skatt i Sverige. Alliansegeringen har i och med höstbudgeten 2012 ändrat reglerna så att tvivelaktiga skatteupplägg som förekommit hos vissa riskkapitalföretag inte längre är möjliga.

I Jobbhälsobarometern, som genomförs av Sveriges Företagshälsor och Svenskt Kvalitetsindex, uppger de privat vårdanställda att de är nöjdare med arbetsbelastningen, arbetsledningen och möjligheten att utvecklas i arbetet. De tycker i mycket högre utsträckning att deras kompetens tas tillvara och att de har goda möjligheter att själva påverka hur arbetet ska utföras. De är också mer nöjda med samarbetet med sin närmaste chef och med lönen. Privata vårdgivare får helt enkelt bättre betyg av sina anställda än offentliga!

Ida och Kommunal har avseende löner sett sig tvunget att skapa egen statistik när den etablerade inte passar. Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB är de privatanställdas löner sammantaget högre. Statistik från SCB visar att utbildningsnivån inom omsorgen även den är högre i den privata sektorn. Det blir fler arbetsgivare för de anställda att välja mellan, vilket bidrar till att förbättra villkoren och ger möjlighet välja arbetsgivare för de anställda som till största delen är kvinnor.

Valfrihet måste prägla utformningen av det stöd som utgår till medborgaren för service, vård och omsorg. En stor öppenhet måste därför finnas för olika driftsformer. Men den ska vara solidariskt utformad. Vinstmotivet i välfärden gör att verksamheten måste hålla hög kvalitet för att kunna finnas kvar för i och med valfriheten kommer verksamhet med dålig kvalitet att väljas bort av medborgarna. Åtta av tio äldre vill ha möjligheten att själva välja, men om det bara finns en aktör finns det inga alternativ. Och utan alternativ saknas förutsättningen att välja efter personliga behov eller välja bort det som inte fungerar.

Ibland tillförs det också en moralisk dimension på incitamentet till företagande inom vård och omsorg. Är det rätt att tjäna pengar på sjuka och behövande? Men är det rätt att tjäna pengar på hungriga människor kan vi då fråga oss inför företagande inom restaurangbranschen och handel för livsmedel.

Istället för att ifrågasätta så låt oss fokusera på diskussionen om en etisk plattform för att utveckla all vård och omsorg vidare. Min fråga efter 30 års arbete inom offentligt finansierad sjukvård är varför är det mer rätt med offentlig finansierad välfärd om kvaliten är lika bra eller bättre ,och den är billigare att utföra, inom ett privat bolag.

Vårdpersonal hos privata vård- och omsorgsföretag är sjukskrivna i mindre utsträckning än offentligt anställda inom vård och omsorg. Ida skriver ”att underbemanna och låta personalen springa snabbare mellan vårdtagare eller barn. Vad som händer med arbetsglädjen och med kvaliteten i mötet mellan människorna är inte svårt att lista ut”. Ja tydligen är det svårt att lista ut. I alla fall om frågan om (v)inster är viktigare än frågan om välfärd.Frågan om vinster i välfärden är för mig liksom för Ida, en av de mest vardagsnära feministiska valfrågorna. Men svaren skiljer sig åt!

 

Sara Degerman-Carlsson

Kristdemokraterna


Samhället är större än staten

I synen på samhället går en tydlig skiljelinje i svensk politik. I grunden är det en fråga om skillnad i synen på människan, hennes förutsättningar och behov. Å ena sidan finns den kollektivism som ser en stark stat som lösningen på nästan varje samhällsproblem. Det stora kommunistiska misslyckandet till trots lever det kvar en tro att endast det offentliga är garant för det goda. I den tron har det civila samhället (den del av samhället där människor hjälper varandra utan inblandning av staten) en mycket underordnad betydelse från välfärdssynpunkt. I Sverige lever även hos vissa villfarelsen att man via skattsedeln kan köpa sig fri från beroendet av andra människor. Inte heller där har civilsamhället eller de medmänskliga relationerna någon naturlig plats.

För Kristdemokraterna finns å andra sidan den personalism som ser att små nära gemenskaper och ett ömsesidigt beroende är en central del av det mänskliga. Att det bara är i samspelet med andra som människan utvecklas som person. Det är kanske bara i gemenskap med någon annan som vi finns till? Forskning har visat hur illa det kan gå utan mänskliga relationer. Från berättelsen om nyfödda på barnhem som dog i avsaknad av medmänsklig närhet till årets larmrapport om hur ensamma och utsatta de äldre i Sverige utan nära anhöriga är. Denna skillnad i människosyn får konsekvenser.

Ibland kan det hos vissa låta som om civilsamhället bara är en fritidsaktivitet, ett litet sidospår till det som sker inom den offentliga sfären eller i den individuella. Vi menar att civilsamhället är något viktigare än så. Det är i våra gemenskaper, i familjen, i föreningar, i religiösa samfund som grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige. Kristdemokraternas politik strävar efter att stärka det civila samhället och därmed de mellanmänskliga kontakterna. Statens roll är att stödja, inte styra det som människor går ihop och arbetar för. Därför har vi bland annat sett till att införa avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar, stiftelser eller trossamfund.

Vi ser varje dag hur det civila samhället gör stor nytta för samhället i stort, en nytta som det offentliga inte hade klarat av att göra på samma sätt. Se exempelvis på det integrationsarbete som dagligen sker i våra idrottsföreningar. För att hoppa högt eller springa snabbt behöver man inte vara bra på svenska, eller komma från ”rätt” bostadsområde. I föreningarna möts och umgås människor av olika härkomst, med olika utbildningsbakgrund och med olika ekonomisk ställning. Mötena mellan människor är vad som skapar ömsesidig tillit i ett samhälle.

Vi ser också att i omsorg om de mest utsatta i samhället finns hos ideélla föreningar och sammanhang ett engagemang och en kraft i människors vilja att hjälpa varandra. Detta engagemang för sjuka anhöriga, ensamma, tiggare, hemlösa och missbrukare gör mer än vad det offentliga förmår. Denna kraft måste bekräftas, användas och uppmuntras.

En politik vars konsekvens blir att de mellanmänskliga banden försvagas kan aldrig kompenseras med att man stärker banden till offentliga institutioner eller skjuter till ytterligare bidrag. Det offentliga kan från mänsklig synvinkel bara vara ett komplement – inte utgöra samhällets grund.

Eller uttryckt med Viktor Frankls ord ”Att söka lycka är kontraproduktivt. Sann lycka kan bara vinnas i hängivet arbete för något. Eller i kärlek och gemenskap med någon.

Kristdemokraterna vill vara en motkraft i ett allt mer individualistiskt och materialistiskt samhälle där lösningen inte är att staten löser allt i välfärden.

 

Hans Gustavsson

Sara Degerman Carlsson

Falco Güldenpfennig

Ingela Hallgren

Åke Ekvad

 

Kristdemokraterna Borås


För världens bästa äldreomsorg

Rätten att bestämma över sin vardag får aldrig avgöras av vilken ålder man har. Äldre bör kunna känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som kan ges.

Alla ska få ett värdigt bemötande, ha ett tryggt boende och nära till läkarkontakter.

Under lång tid har Kristdemokraterna verkat för att förbättra de äldres situation. Miljardsatsningar har nu givit resultat. Enligt uppgifter från både EU och OECD är Sverige idag världens bästa land att åldras i.

Förutom Holland är Sverige det land som satsar mest pengar på äldreomsorgen, och ingen annanstans finns det fler vårdanställda per invånare över 65 år. Det finns dock en hel del kvar att göra för våra äldre.

Nationellt har det skett tydliga förbättringar på flera områden. Exempelvis har användningen av olämpliga hjälpmedel minskat med 35 procent över de senaste åtta åren. Den palliativa vården har förbättrats och idag har 85 procent en annan person närvarande vid dödsögonblicket. Även antalet äldre som dör utan trycksår (liggsår) har ökat till en liknande nivå. Vi vill dock inte minska våra ansträngningar innan de är uppnådda till hundra procent.

Idag arbetar 254 kommuner personcentrerat med demenssjuka med hjälp av BPSD-registret (Svenskt register för Beteendemässiga och Psykiska Symptom vid Demens), vilket leder till en klar förbättring av livskvaliteten för de demenssjuka.

Dessa förbättringar betyder inte att vi kan känna oss klara, eller vara nöjda och luta oss tillbaka, däremot är det ett kvitto på att vår äldrepolitik ger bra resultat.

I den kommunalt styrda äldreomsorgen i Borås finns fortfarande ett antal problemområden att förbättra, till exempel brister i styrning och ledning, otydliga mål och kvalitetsindikatorer samt stora skillnader mellan stadsdelarna. Så beskriver Stadsrevisionen Borås Stads äldreomsorg i en rapport från 2013. Vi Kristdemokrater anser att det är hög tid att vi tar till oss revisionens kritik och genomför en rad förändringar i äldreomsorgen.

Vi har tidigare presenterat fyra olika förslag för en bättre äldreomsorg; fritt val till alla boenden, inrätta en äldrevårdcentral, inrätta en äldreombudsman samt en äldrenämnd. Vi kräver dessutom att Lagen om valfrihet (LOV) även ska gälla för personer under 65 år.

Vårt mål är en äldreomsorg i Borås där den enskildes behov och önskemål får styra. Vi menar att det idag har blivit ett nålsöga att passera en biståndsbedömare som fattar alla beslut om insatser. Vi vill se en äldreomsorg där den äldre själv har rätt att bland annat välja VÅBO, där insatsen av personal är flexibel utifrån vårdbehoven.

Biståndsbedömning borde bli mer rådgivande och stödjande.

Den 14:e september kommer vi kristdemokrater att söka Ditt förtroende att utveckla äldreomsorgen lokalt här i Borås, samt be om förnyat förtroende att fortsätta förbättra Sveriges äldreomsorg från riksdagen.

Värdighet och respekt måste vara ledorden när vi fortsatt utvecklar omsorgen för alla dem som är äldre.

 

Sara Degerman Carlsson                                                  Falco Güldenpfennig

Förstanamn på riksdagslistan                                        Gruppledare

 Kristdemokraterna i Borås