Klämda rektorer

UR sänder på SVT2 en serie som kallas Rektorerna och som följer två rektorer i deras dagliga arbete. Avsnitten fokuserar på några av de utmaningar som de ställs inför. Programmet är dokumentärt och efterföljs av en studiodebatt där några aspekter ur varje veckas program tas upp. I nästa program (det vill säga nu på onsdag 27/2) kommer man belysa rektorernas så kallade ”klämda uppdrag”. Det klämda uppdraget kan närmare beskrivas som att rektorer ofta upplever att de har motstridiga krav, dels finns det krav från kommunen i form av administrativa uppgifter dels finns det statliga uppdraget att styra den pedagogiska verksamheten. I undersökningen Rektorsbarometern som består av svar från 1600 slumpmässigt utvalda rektorer runt om i landet så uppger mer än hälften av rektorerna att de känner sig överkörda av sin kommun i sin roll som rektor. Därtill svarar en majoritet av rektorerna i undersökningen att deras uppdrag skulle förenklas om de var anställda av staten istället och nästan hälften anser att skolan bör återförstatligas. Idag fick vi kristdemokrater möjlighet att kommentera det kommande avsnittet.

Min kommentar kommer här:

Vi har stor förståelse för det som rektorerna ger uttryck för. Jag leder den skolpolitiska arbetsgruppen i mitt parti och vi har intervjuat många rektorer. Till oss ger de framförallt uttryck för att de inte hinner med det pedagogiska ledarskapet utan att de i första hand ägnar sig åt att lösa problem och diverse ”brandkårsutryckningar”.

Om man med ett förstatligande menar att det med automatik kommer mer pengar så vill jag mena att pengar inte är det stora problemet utan att man får olika motsägelsefulla uppdrag från kommun respektive stat.

Kommunaliseringen av skolan, som genomfördes under tidigt 1990-tal, var olycklig och borde inte ha genomförts. Men att genomföra ett återförstatligande nu i ett skede då många och omfattande reformer för skolan ska förverkligas, skulle inte ge skolan den arbetsro som behövs. Om den oroande utvecklingen i skolan skulle fortsätta under en längre tid – trots genomförda reformer – kan frågan om återförstatligande av skolan behöva omprövas.

Moderaternas skolrapport: samma medicin men i högre dos!

Förslag på hur vi ska vända trenden med de sjunkande skolresultaten duggar tätt dessa dagar. Det är bra att många sätter fokus på en så viktig fråga som skolan men att tro att vi dagligen från politiskt håll kan spotta ur oss nya förslag som skall implementeras i en redan reformtrött skola är inte lösningen. Vi måste nu ge skolan lite arbetsro och samtidigt utvärdera de reformer som just sett dagens ljus såsom betyg i åk 6. Vi kristdemokrater är inte emot betyg i tidigare åldrar men varför spä på med samma medicin men i högre dos innan vi vet hur utfallet blir av betyg i åk 6.
Det är glädjande att moderaterna stödjer Kristdemokarternas förslag om utökad lärarledd undervisningstid. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5399261 I en jämförelse med andra OECD-länder står det klart att våra svenska elever har klart färre undervisningstimmar. Detta tillsammans med att vi tenderar att lägga fler och fler uppgifter på skolan och lärarna gör att våra elever inte har samma förutsättningar att nå goda resultat.
Moderaternas skolrapport har ett klart arbetsmarknadsperspektiv. Skolan och utbildning skall enligt dem styras mot arbetsmarknadens behov. Naturligtvis skall utbildning styras mot arbetsmarknadens krav men skolan skall också upplevas meningsfull i sig – man skall bilda för livet – inte bara för arbetslivet. Skolan har förrutom kunskapsuppdraget också ett bildningsuppdrag. Diskussionen om våra barn får inte bara handla om ekonomi och att de skall komma att bli närande i framtiden. Skolan har en större uppgift än så!

Lärare och inte administratörer!

I ambitionen att öka möjligheterna att fånga upp elever som behöver extra stöd i något ämne och för att eleven så väl som elevens föräldrar ska ha god kunskap om hur det går så har en rad åtgärder vidtagits de senaste åren. Ambitionen har varit god men vi ser att det i vissa stycken har kantrat över till att administrationen kring en elevs utveckling blir ett mål i sig istället för ett medel för att hjälpa eleven att nå satta mål.

Därför välkomnar Kristdemokraterna överenskommelsen om att kravet om att den individuella uppföljningsplanen, den så kallade IUPen minskas i omfång. IUP handlar alltså om skriftliga omdömen och planer med behov av insatser för att eleven ska nå kunskapsmålen. Förändringen innebär att:

  •  För årskurs 1-5 ska IUP göras en gång per år istället för en gång per termin.
  •  För årskurs 6-9 där nu betyg finns så stryks IUP helt.
  • Det kommer ske en översyn av vad som ska ingå i utvecklingssamtalen så de hamnar på en rimlig nivå.
  • Det kommer också ske en översyn av hur ett åtgärdsprogram ska upprättas.

 
Det är viktigt att understryka att behovet av kontinuerlig dialog med lärare och elev och lärare och föräldrar måste fortsätta. Målet att säkerställa att elever inte arbetar i blindo och sedan får en chock när de får underkänt, halkar efter i skolarbetet eller inte når de betyg de själva trodde att de var på väg mot måste hållas. Men även vi har hört samtalen om hur lärarna fastnar i antalet timmar som ska läggas på att skriva omdömena och formulera individuella stödplaner snarare än att göra verklighet av dem. Det är viktigt att landa rätt i målet om att låta lärarna vara lärare för eleverna inte för blanketterna. Nu görs denna förändring och vi kommer att följa resultatet och utvecklingen av det.

I skolvärlden.se kan du läsa mer om ovan och vad Metta Fjelkner ordf Lärarnas Riksförbund tycker. Och här vad Eva-Lis Sirén ordförande Lärarförbundet tycker.

Sökes: Lärare som älskar sitt jobb

Partierna tävlar nu om att lägga flest förslag för att komma till rätta med de sjunkande skolresultaten. De senaste dagarnas förslag från Socialdemokraterna som går ut på att förlänga antal skolår med totalt 8 år (obligatoriskt treårigt gymansium och förskola från 2 års ålder) tror jag är helt fel väg att gå. Vad man lär sig i skolan borde vara viktigare än hur många år man tillbringar i skolan. Vi kristdemokrater fokuserar därför istället på kvalitetssatsningar. Det är oroväckande att vi lägger fler och fler uppgifter på skolan och lärarna som gör att den lärarledda undevisningtiden minskar. När vi jämför oss med andra länder i OECD ser vi att antalet undervisningstimmar är betydligt lägre. Vi kristdemokrater har därför lagt ett förslag om att öka antalet lärarledda undervisningstimmar med fokus på läsning. Om man inte kan läsa eller har dålig läsförståelse är det svårt att inhämta de kunskaper som krävs i övriga ämnen. Viktigt är också att vi satsar på lärarna och lärares kompetens. Vi måste göra läraryrket attraktivt igen så att de goda lärarna, som kan vara helt avgörande för unga människors framtid, väljer att stanna kvar i yrket. Mustafa Can skriver i en krönika om hur en enda lärare vände den negativa utveckling i hans eget liv. Mustafa fick på högstadiet en lärare som uttryckte sig klart, som tog sig tid att förklara och berätta, som hade höga disciplinkrav kombinerat med ett gott humör. Läraren fick honom att tro att allt var möjligt trots att han kände sig underlägsen både socialt och kulturellt. Mustafa: ”- Ett bra kriterium på en bra lärare är inte hur många frågor han kan ställa sina elever och som de snabbt kan svara på, utan på hur många frågor han inspirerar dem till att fråga honom”. En sådan lärare är svårt att lagstifta fram men de finns där ute i verksamheten och måste lyftas som viktiga för en god samhällsutveckling och för att unga människor skall hitta en framtidstro.

Det fria skolvalet får inte inskränkas

Dagens Nyheter skriver idag om att ”friskolor konkurrerar med överbetyg” och hänvisar till en granskning de gjort som visar att många friskolegymnasier ger sina elever högre kursbetyg än de fått i resultat på nationella prov. På de kommunala gymnasierna är det färre som får ”överbetyg”.

Det finns ett par problem med DN:s artikel som gör att det är svårt att direkt dra de slutsatser som artikelförfattaren (eller åtminstone rubriksättaren) verkar vilja dra, nämligen att konkurrensen mellan skolor leder till betygsinflation och orättvis betygsättning. Dels mäter de nationella proven inte alla betygskriterier och dels är de avsedda att fånga upp brister hos eleverna som då kan rättas till innan kursen är slut.

Det är som en följd av hur systemet med nationella prov är utformat och avsett att fungera därför rimligt att många elever får högre kursbetyg än provbetyg.

Dessutom tillämpar olika skolor olika upplägg på undervisningen, medan provet ges vid samma tillfälle för samtliga skolor. Det gör att det förstås kan vara så – som en rektor påpekar i artikeln – att eleverna på en skola som ännu inte gått igenom vissa av momenten på provet av naturliga skäl får sämre resultat på just de delarna, även om de mycket väl kan ha den kunskapen då de gått färdigt kursen. De nationella proven är helt enkelt inga examensprov.

Visst kan det vara så att de resultat som redovisas i artikeln beror på fusk eller slapp betygsättning. Men det kan också vara så att fristående skolor generellt är bättre på att fånga upp elevernas brister eller att de har ett annorlunda upplägg på undervisningen än vad kommunala skolor generellt sett har. Det kan också bero på att olika skolor rättar de nationella proven olika hårt. (Skolforskaren Jonas Vlachos hänvisar i artikeln till en undersökning som visar att friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov, men det kan lika gärna tala för att skillnaden i betygsättning mellan fristående och kommunala skolor borde vara mindre.)

Men viktigast av allt: Även om det skulle visa sig att konkurrensen mellan skolor driver fram betygsinflation så är inte det skäl nog att inskränka det fria skolvalet (som snarare behöver stärkas). Elever och föräldrar måste ha rätt att både söka sig till den skola som passar dem och att välja bort de skolor som inte passar. Istället får man leta efter fler och nya metoder att förbättra rättssäkerheten i betygsättningen och stävja betygsinflationen. Bättre uppföljning och kontroller är ett sätt, ökad användning av externt rättade nationella prov ett annat.

Även Timbro Medieinstitut kommenterar den aktuella DN-artikeln.

Kan man lagstifta fram ökad kunskap?

Socialdemokraterna har föreslagit att alla måste gå gymnasieskolan. Det är möjligt att förslaget ger en viktig signal om att det är svårt att klara sig i livet utan en gymnasieexamen i bagaget. Själv tror inte jag att detta förändar något vad gäller unga människors möjlighet att klara skolans mål, 96 procent av ungdomarna går i gymansieskolan redan. Vi måste istället leta efter orsakerna till att ungdomar inte slutför sin gymnasieexamen. Unga människor hoppar av gymnasiet för att de saknar motivation eller mår dåligt av olika skäl. Hur tror sossarna att man kan lagstifta fram motivation och psykisk hälsa? Att vi har många som hoppar av på grund av att de inte klarar målen går inte heller att komma åt genom tvingande lagstiftning. Jag ogillar dessutom lagstiftning där man inte kan sätta någon kraft eller sanktion bakom. Vad gör man när eleverna trots tvingande lagstiftning inte kommer till skolan? Nej, möjligheten att få lära sig är ett privilegium som inte är självklart i stora delar av världen. Att tvinga unga människor att lära sig saker i en skola som är avgiftsfri ger helt fel signaler. Vi kristdemokrater föreslår istället ökade satsningar i tidig ålder för dem som inte klarar målen och att de med speciella behov skall kunna kräva att bli undervisade av dem med den rätta kompetensen, speciallärare och specialpedagoger. Vi vill också öka tillgången till personal inom elevhälsan. Vi måste börja prata positivt om skolan, om läraryrket och vikten och glädjen av att lära sig men detta går inte att lagstifta om.