• 2014-09-01 Vårt enda Ydre

    Jag stod på Svinhultsbron i Österbymo och såg ner på vattnet. Det hade regnat mycket. Den beskedliga bäck som bär det stolta namnet Bulsjöån hade förvandlats till en rasande älv som kastade sig mot brons fundament. Vi människor hade bara lämnat kvar en smal passage för vattnet, i vanliga fall fullt tillräcklig. Men nu var det svårt för vattenmassorna att tränga sig igenom. Vattennivån hade stigit så att vägen var översvämmad en bit från bron. Och vid sjöns andra ände stod Österfors smedja under vatten.


    Vårt fel. (Foto: Barbro Malm)

    Det där var för flera år sedan. Den här sommaren har vi inte behövt stå vid Svinhultsbron och oroa oss. I stället har vi kunnat gå till våra utsiktsplatser och sett milsvitt ut över våra skogar, berg och sjöar. Luften har varit klar. Och det skall den väl vara?
    Det finns andra ställen på jorden där sikten bara är någon eller några kilometer. Fossila bränslen skapar enorma luftföroreningar. Jag kan försäkra att det är obehagligt att andas där.
    Eld kan åstadkomma mer. I sommar har räddningstjänsten larmats för skogsbrand. Men den kunde inte komma ända fram. Maktlös stod räddningsstyrkan på Sommens strand och såg rök stiga upp från en av de otaliga öarna (lyckligtvis gick det att låna en eller flera båtar). Troligen var elden orsakad av människor.
    Sannolikt var det också människors fel att det blev en så stor skogsbrand i Västmanland nyligen. Det var naturligtvis oavsiktligt. Men på en del håll i världen anläggs skogsbränder, stora bränder, avsiktligt.
    Någonting händer med vår jord. Vi har bara en jord. Och på denna enda jord finns vårt enda Ydre som vi måste vara rädda om.


    Norra Vi

    Bengt Malm, ordf.
    1 september 2014