-
2015-01-11 Drömmen om yttrandefrihet
En dag med snöyra, regn och blåst är som gjord för drömmar. Jag drömmer att det är sommar och att jag går på den gamla banvallen. Efter en stund kommer jag till en sidoväg. Tänk om jag kunde gå nästan tre århundraden bakåt i tiden! Vad skulle jag då få se om jag följde den vägen?
Snart kommer jag till en gård så annorlunda än dagens bebyggelse. Jag ser att nämndemannen själv är hemma och går fram och hälsar.
”Käre förfader”, säger jag, ”ge mig ett gott råd! Vad är det rätt att göra i Ydre?”
”Rätt?” säger han. ”Har ni inte lagar i er tid?”
”Jo, vi har många lagar och föreskrifter, men vad gör man om de inte går ihop?”
Min förfader som säkert varit med om åtskilliga rättegångar tvekar inte: ”Det måste vara lagen som gäller. Vad säger den?”
”Vi har någor som heter grundlagar. De står övar alla andra lagar och förordningar. Så här står det:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.
Detta verkar vara lätt att förstå. Jag behöver bara förklara några moderna ord. Just då kommer mor i huset ut och hälsar och jag bjuds in. Jag får höra om hennes uppväxt i Västra Ryd och om hennes farfar som var nämndeman och bodde i Svinhult. För ett tag sedan var det sockenstämma i Sund och det talas mycket om den. Det är tydligt att alla vet allt om socknens angelägenheter.
Och så vill mina förfäder veta hur det går till på sena tiders sockenstämmor. Jag får försöka förklara vad som menas med Region Östergötland och Ydre kommun, om kommunstyrelse och kommunfullmäktige, om fackföreningar och förvaltningsdomstolar, om Arbetsmiljöverket och andra myndigheter. Och det är inte alls lätt att beskriva informationssamhället.
Jag berättar att det inte är klockaren som lär barnen läsa utan att vi har skolor för barnen från det de är små tills de blir vuxna. Och vi har inte fattigstuga utan socialtjänst med olika verksamheter. Och alltsammans sköts från ett stort hus på Österby gårds marker. Ingen kan hålla reda på allting och därför har vi datorer. Och då vill förfäderna veta vad som menas med datornätverket och vad kommunalförbundet ITSAM, som sköter datorerna, är för något.
Då får jag en ny fråga: ”Om man vill veta något om socknen, fast ni kallar det visst för kommunen, då frågar man någon som kan använda en sådan där dator?”
”Det är det som är problemet. ITSAM har just bestämt så här: Verksamhetsrelaterad information får inte föras vidare till tredje part. Den tystnadsplikten gäller hela livet för alla kommunens medarbetare. Den som skall använda datorerna måste desutom lova att följa reglerna.”
”Men sade du inte att det är kommunstyrelsen och kommunfullmäktige som bestämmer och att fackföreningarna och Arbetsmiljöverket också har ett ord med i laget? Kan ITSAM bara så där plötsligt bestämma utan deras kännedom och samtycke?”
”Enligt ITSAMS skrivelse går det alldeles utmärkt.”
Min förfader som har erfarenhet av åtskilliga rättegångar säger: ”Kan ni inte överklaga? Om vi dömer i ett mål går det att överklaga till Göta hovrätt.”
Jag svarar: ”Visserligen kan varje ydrebo överklaga beslut av våra lokala myndigheter. Men ITSAM är inte en myndighet med bestämmanderätt i Ydre.”
”Det här måste jag få riktigt klart. Eftersom ITSAM inte har någon laglig rätt att bestämma i Ydre så går det inte att göra något åt beslutet. Och just för att ni inte kan göra något åt det måste ni lyda ITSAMS beslut.”
”Det är riktigt. Och vi måste enligt skrivelsen också lyda alla framtida upplagor av beslutet tills döden skiljer oss åt.”
Det blir tyst en stund. Genom fönstret ser jag att solen lyser på blommorna. Jag hör några barn. Kanske en av dem är Sven som så småningom skall bli bonde på en av gårdarna i Helgesfall. Jag önskar jag visste mer om de förfäder som var med om att bygga upp vårt underbara Ydre.
Plötsligt säger min anmoder: ”Per, förstår du någonting?”
”Nej, Margareta, jag förstår ingenting.”
”Men om någonting blir fel får man inte tala om det då?”
Och då måste jag berätta att det räknas som illojalt att skriva i pressen. Jag påpekar att ”ovarsam hantering av verksamhetsrelaterad information” kan leda till ”disciplinära och/eller rättsliga påföljder” enligt ITSAM.
Naturligtvis undrar Per och Margareta om det blivit så här i hela Sverige. Jag svarar att i Linköping följer man grundlagen. Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. Och man skall i Linköping dessutom tala om det för kommunens anställda.
Och nu när vi talat om tryckta skrifter måste jag reda ut hur en tidningsredaktion fungerar. Utan att tänka mig för säger jag att det är ett ställe där man kan bli skjuten med automatvapen. Och då vill man veta vad det är. Jag nästan biter mig i tungan. Det skulle bli alldeles för krångligt att förklara uttrycket Je suis Charlie. Jag säger bara: ”Vi är åtskilliga i Ydre som flytt för att slippa höra automatvapen. Vi kan inte bo där vi föddes. Men i Ydre hoppas vi få leva och tala fritt.”
Min förfader Per som hört många vittneseder säger nu: ”Det du undrar är om det är rätt att vid Gud och hans heliga evangelium svära den där trohetseden.”
Jag nickar för jag näns inte chockera mina förfäder genom att tala om att vi har avskaffat Gud och allt heligt.
”Jag tror du vet svaret själv”, säger han.
Jag reser mig tar farväl och går ut och ser ut över fält och skogar. Jag tar ett djupt andetag. Här i det urgamla landet Ydre kan man verkligen leva.
Så vaknar jag upp ur mina drömmar. Nu är det 2015. Men jag undrar hur ITSAM kan få förstöra det som gör Ydre värt att leva i? Kan det i vår egen tid finnas någon enda i hela Ydre som önskar att detta skall ske?
Bengt Malm, ordf.
11 januari 2015P.S. Bilderna är inte från den gård som omtalas i texten.