2015-11-14 Hatets dag

En sådan här dag finns det inget annat att skriva om än fredagen den trettonde i Paris.

Friden är fjärran.

Många är de som dött i terrorattackerna. Många är de familjer som förlorat en anhörig. Många är de skadade – en hel del av dem allvarligt. Och många är de som uttrycker sorg och vrede
Hur kan sådant hända? Hur kan hatet bli så starkt att man gör så här?
Efter andra världskriget fick man veta en del om tänkandet hos dem som var inblandade i ”den gudomliga vinden” (kamikaze) i Japan. Särskilt utvalda och tränade piloter flög med sina flygplan rakt mot fiendens krigsfartyg. Kvällen före ett sådant uppdrag hölls en avskedsfest där man redan hyllade piloterna som avundsvärda krigshjältar.
Var det kärlek som omgav piloterna? Ingalunda. En gång misslyckades en grupp att nå sitt mål på grund av dåligt väder. När flygarna återvände möttes de inte av något vänligt beklagande. Tvärtom behandlades de som utstötta. Flygarna hade hatat fienden men insåg nu att de själva var minst lika hatade av sina uppdragsgivare. Det är så ondskan fungerar. Den hatar alltid sina redskap.
Terroristerna i Paris eller på andra ställen hamnar i en situation där nästan alla hatar dem. Deras offer kommer att hata dem, Men de som sänt ut dem hatar dem också. Och inte älskar terroristerna sig själva. För dem gäller bara budet: ”Hata din nästa som dig själv.”
Vilka skall vi nu hata å vår sida? Ingen. Vi får bekämpa terrorismen ännu mer. Men hatets dag får inte bli början på en hatets tid.

Bengt Malm, ordf.
14 november 2015