• 2015-11-27 Lycka är att få bo i Ydre

    Det vet ju alla – ocskå de av oss som kommit hit sent i livet.


    Utsikt från Solviken.

    Det kunde ju varit annorlunda. Tänk om vi varit någonstans där vårt tillfälliga uppehållstillstånd varit nära att gå ut!
    Sådant händer väl inte svenskar? Säg inte det! En dag i början av december 1939 var mina föräldrar och jag strandsatta i Moskva. Tillsammans med några andra svenskar var vi på väg från Fjärran Östern till Sverige. Vi skulle egentligen fara vidare med kvällståget mot Helsingfors. Men några dagar tidigare hade Sovjtunionen anfallit Finland och våldsamma strider rasade vid gränsen mellan de bägge länderna.
    Vart skulle vi ta vägen? Vårt tillstånd att vara i Sovjeunionen gällde bara för den planerade resan. Snart skulle vi vara illegalt i landet. Tanken på att staten skulle ”ta hand” om oss var skrämmande. En som överlevde den terror som pågick kallade sin självbiografi Vi skola nästan alla dö.
    Vi måste genast bort från den där staden, från hela det där landet. Men andra världskriget pågick för fullt. Fanns det ändå något grannland som ville ta emot oss och ge oss ett skriftligt inresetillsånd? Skulle Sovjetunionen tillåta att vi reste dit? Fanns det något tåg dit som skulle gå samma dag och som hade plats för oss? Alla nya dokument måste vara klara inom några timmar. På vilka ställen skulle det gå att få dem?
    Den som vet något om hur myndigheter brukar hantera ärenden inser att vår situation var omöjlig. Men mirakulöst nog löste sig allt och nästa dag kom vi till Lettland. Men det hade varit en mardröm för mina föräldrar, den värsta de någonsin upplevde. För det såg ju ut som om vi skulle bli kvar i det land där härskaren när som helst kunde låta skjuta någon minister eller rent av chefen för säkerhetstjänsten. Ingen gick säker oavsett nationalitet eller samhällsställning.
    För alla resenärer i den här världen går det inte lika bra som det gick för oss. För det finns länder som är hårda när det gäller uppehållstillstånd. Om vi inte visste det förut så vet vi det nu.

    Bengt Malm, ordf.
    27 november 2015