2016-02-04 De olycksaliga hemmafruarna

Vid månadsskiftet upphörde möjligheten att få vårdnadsbidrag (i Ydre har sådant inte funnits). Somliga är oerhört glada över förändringen. Men varför? Varför ses vårdnadsbidraget som ”bakåtsträvande”?
Man tycks ha retat sig på att det finns personer som med eller utan bidrag tar hand om sina barn mer än vad som förutsätts i föräldraförsäkringen. De som tar hand om sina barn anses inte lämpliga att göra det någon längre tid. Dessa mindre önskvärda barnuppfostrare sägs framför allt finnas bland dem som har en låg utbildning särskilt om de dessutom är invandrare.
En förutsättning för att det skall finnas bra förskolor är att det finns verkligt många personer som skulle kunna bli bra barnskötare, förskollärare, lärare, idrottsledare, fritidspedagoger, dagbarnvårdare osv. Om förmågan att handskas med barn vore sällsynt skulle vi inte kunna ha någon barnomsorg. Men nu finns denna begåvning i alla samhällsklasser. Den finns alltså även bland dem som just nu har en låg utbildning eller som är invandrare.

Hur skall vi bäst ge barnen ett lyft?

Föreställningen att det skulle vara skamligt och avskyvärt att ta hand om sina egna barn har jag stött på åtskilliga gånger. Men hur kan det då vara en hederlig och berömvärd syssla att ta hand om andras barn? Det går inte ihop. Den praktiska konsekvensen är att det finns alldeles för få som vill bli förskollärare och lärare. Det skulle inte hjälpa om vi i Ydre hade aldrig så mycket pengar. Pedagogiskt utbildad förskolepersonal går inte att ”köpa” för pengar i tillräcklig utsträckning. Det lär vara likadant i hela Sverige.
Följderna har vi ydrepolitiker sett när vi nyligen besökte alla våra förskolor. Det som håller medarbetarna kvar är att de älskar barnen. Men överallt finns samma risk för yrkessjukdomar, nämligen ryggproblem, hörselskador, stress och risk för utbrändhet. Av allt att döma är Ydre inte alls unikt i detta avseende.
Visst skulle man kunna göra en del lokalförbättringar. Men framför allt är vi i ett rent desperat behov av att det finns fler personer som vill utbilda sig för att offra sin fysiska och psykiska hälsa för våra barns skull. Annars kan vi i Ydre inte ha kvar vårt fina skolsystem som länge hört till de bästa i Sverige.
I en liten förskola frågade jag om det fanns något barn som skulle behövt vara i en mindre grupp. ”Alla!” blev svaret kort och gott.
Vi politiker av alla uppfattningar skulle därför vilja ta hand om ydrebarnen ännu bättre. Men som nämnts är det inte så lätt att få fler medarbetare med den önskvärda pedagogiska utbildningen.
Nu tycks det ändå inte vara förskolornas svårigheter som får somliga att ta hand om sina barn eller önska att de kunde göra det mer. I stället har jag hört argumentet: ”Har jag satt barn till världen skall jag också ta hand om dem.” Det handlar inte om ett tvång lika litet som det för en skribent är ett tvång att skriva eller för en musiker att spela. Det är i stället ett uttryck för en intensiv längtan.
Har kritikerna aldrig träffat några s.k. hemmafruar eller några som önskat att de kunde vara det åtminstone på deltid? Vad har de i så fall berättat om sina motiv? För ”hemmafruarna” (eller de som skulle vilja vara det) är väl inte så motbjudande att de inte går att tala med?

Bengt Malm, ordf.
4 februari 2016