Politisk kamp mot egoismen

Debattartikel av Jimmy Loord, vice ordf. Kristdemokraterna i Kalmar län

Förtroende tar lång tid att bygga upp men kan raseras på en natt.

För några veckor sedan rullades den så kallade Panama-skandalen ut i media runt om i världen. 11,5 miljoner dokument visade sig innehålla uppgifter om hur advokatbyrån Mossack Fonseca kan kopplas till, bland annat, skattefusk, pengatvätt och korruption.

Dokumenten visade sig också avslöja hur svenska storbanker hjälpt sina förmögnaste kunder att skapa så kallat brevlådeföretag i skatteparadis för att undvika att betala skatt. Förtroendeklyftan växer ytterligare när det även visar sig att regeringschefer är inblandade. Egoismen visar sitt fulaste tryne och vanligt folk ställer sig frågan vart hederlighet och vanligt sunt förnuft tagit vägen.

Visst har vi alla mött sammanhang där något eller någon inte varit det man utgett sig för att vara. Det kan vara såväl i medmänskliga relationer som i förhållandet till politiken. Ena dagen är det regeringschefer i andra länder, andra dagen är det Kommunals högsta ledning som sviker sina medlemmar. Blir diskrepansen allt för stor mellan det beskrivna och det överensstämda riskerar förtroendeklyftor slita isär oss dit vi till slut inte vågar visa tillit till någon. En sådan utveckling riskerar att urholka hela samhällsgemenskapen och skapa en jordmån där mentaliteten sköt dig själv och skit i andra både gror och trivs som bäst.

När polisen inte längre har resurser att prioritera inbrott på länets skolor, inbrott i din bostad eller problemet med tafsande män när du är ute och går på kvällen så gör det något med oss. När ämbetsmän på de stora bankerna inte längre tycks bry sig om etik och moral så infinner sig ett avståndstagande. När regeringen låter kommunernas socialtjänster gå på knäna utan tillräckliga resurser att hjälpa de mest utsatta så är vi på ett sluttande plan. För att använda en sliten politisk slogan: ”Något håller på att gå sönder i Sverige.” Då menar jag den höga tilltro till samhället och varandra som vi i Sverige varit kända för och stolta över.

När tilliten brister så frodas egoismen och bidrar till ett nytt slags utanförskap som vi inte är vana att tala om. Utanför, utlämnad till sig själv. Risken är att en sådan utveckling drar oss isär och isolerar oss ytterligare från varandra. Bristen på tillit till samhället och varandra riskerar att skapa oroligt många negativa konsekvenser för samhällsbygget och blir därmed också en politisk fråga.

Vad kan då göras? Politiskt handlar om att skapa trygga miljöer för våra barn få växa upp i. Miljöer där du blir sedd och bekräftad. I takt med att andra partier hånar kristdemokraterna för talet om familjen, gemenskaper och civilsamhällets viktiga roller så stiger den psykiska ohälsan hos både barn och dess föräldrageneration. Polisen måste få rätta resurser att upprätta säkerhet, trygghet och ordning. Socialtjänst och skola måste få resurser till att tidigt motverka utanförskap och förebygga psykisk ohälsa. Politiken ska skapa förutsättningar för en växande tillit men vi har också ett medmänskligt ansvar dit politikens gränser inte når in.

”No man is an island”, sa John Donne. Men för att våga visa tillit så måste jag kunna lita på att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej och att både samhället och vi finns där när vi behöver det.

Det är en fråga om värderingar och kanske aldrig förr har kampen om dessa varit så tydlig i vårt land.