Sambeskattning kan bli frihetsreform

För omkring 40 år sedan avskaffades sambeskattningen. Reformen innebar att skatten numera beräknas på varje individ – inte per familj. För många familjer resulterade borttagandet i att de fick betala mer i skatt trots oförändrade inkomster.
Resultatet är att två familjer med lika stora bruttoinkomster kan tvingas betala olika mycket i skatt, vilket beror på marginalskatterna. Detta får till följd att en familj med två löntagare som tjänar 300 000 kronor var betalar mindre i skatt än en familj där löntagarna tjänar 500 000 och 100 000 kronor trots att den totala bruttoinkomsten är lika stor.

Trots att den ena löntagaren tjänar betydligt bättre innebär det inte att familjen totalt sett tjänar mer pengar. Tvärtom får den familjen betala flera tusenlappar extra i skatt årligen. Det är inte rimligt.

Om man nu delar kylskåp, säng, boende, och glädjande nog inte sällan barn, samt ekonomi ihop, varför inte då se familjen – om den så önskar – för vad den är även i Sverige: en ekonomisk enhet. Varför överindividualisera allt?

Togs bort på 1970-talet

Sambeskattning mellan makar togs bort under tidigt 1970-tal av S-regeringen. Att återinföra sambeskattningen som en frivillig form mellan makar, inom ramen för ett frivilligt ingånget förbund – äktenskapet – som syftar till vara att vara livslångt, ger makar mer självbestämmande gentemot statsmakten. Det är en frihetsreform.

Sambeskattning ger lägre skatt och pressar ned skattetrycket genom att inkomsterna läggs ihop och delas med två. Tröskeleffekter tas bort som att äkta makar annars får olika skatt för samma familjeinkomst. Bidragsbehovet kan minskas.

Björn-Owe Björk, kommunalråd

Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad i UNT