• Ebbas tal på kommundagarna 16/4

    Vänner
    För nästan exakt ett år sedan var tanken att vi skulle träffas allihop på Kommun- och regiondagar – på en båt i Östersjön. Det känns långt bort nu  – tiden då det kändes självklart att samla över tusen personer i hytter, välfyllda konferensrum och runt glada festbord. Men trots en skakig början för det svenska vaccinationsprogrammet kan vi känna förtröstan om att vi kommer – inom inte allt för lång tid – kunna träffa varandra igen. Titta varandra i ögonen. Ta varandra i hand.

    *

    Det här har varit ett tufft år – mer än ett år – som vi bara kommer kunna lägga bakom oss tillsammans – genom att återfinna kontakten med familj och vänner.

    Vi kommer ha mycket att glädjas över – men också mycket att sörja ihop. Och vi kommer också behöva samla oss för att återbygga det av Sverige som fått stå tillbaka och det som gått förlorat. Inom vår ekonomi, vårt civilsamhälle och vår välfärd.

    Och det är också om det som jag kommer tala om idag. Jag kommer att tala om vad som kan uträttas med ett ledarskap som har handlingskraft och mod. Jag kommer tala om varför jag därför är hoppfull.

    Hoppfull om framtiden. Varför jag tror att vi kan komma samman – och bygga morgondagens Sverige. Ett Sverige som fungerar. Ett Sverige man kan lita på.

    ***

    När jag säger att jag är hoppfull – då menar jag inte att jag är blint optimistisk. Jag tror inte saker och ting kommer lösa sig självt – tvärtom. Jag är hoppfull för jag menar att vi – vi har förmågan att bygga Sverige starkt.

    Pusselbitarna finns där. Resurserna finns där. Längtan efter förändring finns där. Vad som krävs är mod och ett handlingskraftigt ledarskap.

    Jag har fått möjligheten att resa mycket under de år jag varit partiledare. Och jag har sett många brister i det svenska samhället – men jag har inte sett några brister i det svenska folket. Ingen bör tvivla på vår förmåga att tillsammans överkomma stora problem.

    För vi tog denna kalla och karga bit jord i norra Europa och tillsammans skapade vi välstånd – och ett välfärdssamhälle.

    Vi saknar inget av det som krävs. Inget av det vi behöver för att kunna bygga en bättre morgondag. Inget utom – handlingskraft – mod –  och ett nytt ledarskap. Vi kan bygga ett Sverige du kan lita på.

    ***

    Det finns speciellt ett politikområde som det finns extra starka skäl att vara hoppfull kring – om vi får ett nytt ledarskap – och det är sjukvården.

    Jag vet vad ni tänker. Vårdköerna. De har funnits i decennier. De är så gamla att de snart har eget rum på långvården. De kommer vi alltid ha med oss. Men det behöver inte vara så. Det är ingen naturlag att vi ska ha långa vårdköer. BILD 1

    Vi behöver inte acceptera en situation där vårdkvalitén avgörs av var man bor – som ett enda stort postkodlotteri. BILD 3

    Vi behöver inte acceptera bristande arbetsvillkor för personalen.

    Vi behöver inte acceptera köerna.

    *

    Förutsättningarna finns för ett handlingskraftigt ledarskap att förändra.

    För vi har ingen brist på läkare. Vårt problem är strukturerna och byråkratin. I Sverige träffar en läkare i genomsnitt två och en halv patient per dag. I Tyskland träffar de 9 patienter per dag.

    Vi har inte heller problem med låg kompetens. Svensk sjukvård får höga betyg i internationella jämförelser –  när man väl når den.

    Och vi har inte brist på resurser. Vi har problem med slöseri och dåliga prioriteringar.

    Vi sitter fast med ett system som grundlades innan vi lärde oss pastörisera mjölk. Och Sverige ligger decennier efter när det kommer till att reformera sjukvården.

    Våra grannar – Norge och Danmark har redan  förnyat sina sjukvårdsystem. De hade en gång i tiden liknande strukturer och problem som Sverige. Men de tog mod till sig. De lämnade de landstingsliknade systemen bakom sig – och fick bort köerna.

    I Danmark är väntetiden till operation eller åtgärd i de flesta fall 2-4 veckor. I Sverige? Över tre månader!

    Vårt södra grannland har lyckats därför de har genomfört det vi kristdemokrater länge pekat på. En fungerande primärvård – med många fler vårdcentraler. Omkring 80 procent av alla vårdbesök i Danmark sker i primärvården.

    Även Sverige kan finna sitt mod – och våga reformera. Även vi kan bryta upp från återvändsgränden. Om vi kommer samman.

    ***

    I måndags offentliggjorde vi vad vi anser bör vara direktiven inför utredningen av Århundradets vårdreform. För det är precis ett sådant grepp som vi behöver.

    Det handlar inte om att göra någon typ av regionsammanslagning  – utan det handlar om att lägga ner en hel politisk-byråkratisk organisation som gör att patienterna kommer i kläm. (BILD 3)

    Att sjösätta en sådan reform är inget man gör i en handvändning. Men vi vet att det är rätt för de andra alternativen är redan uttömda.

    Efter att vi haft socialministerposten i åtta år – och lyckats halvera vårdköerna – konstaterade vi att ska man få bort vårdköerna helt då behöver staten ta över ansvaret.

    Nu är vi med och styr i flertalet av regionerna runt om i Sverige – och budskapet jag hör från er regionpolitiker det är – att ska vi få bort den ojämna kvaliteten i sjukvården så behöver staten ta över helhetsansvaret.

    Att påbörja Århundradets vårdreform blir vår främsta prioritet vid ett maktskifte.

    Och det är därför vi ser fram emot att ge Sverige en ny sjukvårdsminister – som kan lägga ner de förlegade landstingen.

    Jag är hoppfull om att vi på så sätt kan bygga en bättre sjukvård. Vi har reformerna, vi har handlingskraften, vi har modet. Vi kan bygga en sjukvård du kan lita på.

    ***

    Men jag är även övertygad om att vi kan komma med hopp, mod och handlingskraft till andra delar av välfärden – inte bara sjukvården.

    För bristerna i välfärden beror inte på att vi saknar resurser – utan på att vi använder resurserna fel. Vi lider av brist på prioriteringar och ansvarstagande. Två ting enbart gott ledarskap kan skapa.

    Äldreomsorgen är ännu ett exempel på detta. Vi kristdemokrater har länge pekat på och krävt att det måste byggas nya äldreboendeplatser – eftersom vi ser att det annars kommer byggas upp stor brist på boenden under 2020-talet.

    Här om året bedömde finansdepartementet att det handlade om minst 25 000 fler äldreboendeplatser. I Boverkets senaste enkät uppgav 82 kommuner att man kommer att ha brist på särskilda boendeformer om två år. 76 kommuner uppger att man kommer att ha brist om fem år…

    Hade då denna brist varit omöjlig att bygga bort redan innan den uppstår? Har vi inte längre råd med välfärden? Nej!

    Kristdemokraterna har hela tiden – sedan innan förra valet – i våra skuggbudgetar finansierat satsningar som skulle göra det möjligt att nå detta mål. Bara i år ville vi lägga 2,5 miljarder på att stimulera byggandet av äldreboenden.

    Genom att inte lova allt till alla så kunde vi hitta finansiering till de vårdboenden som ger våra allra äldsta trygghet och värdighet.

    Men Januaripartierna dom valde en annan väg i sitt budgetsamarbete. Slöseriets väg.

    En väg där man inte utövar ledarskap och prioriterar – utan låter reformagendan bestämmas av prestige och av kohandel. Därför sträcker sig till exempel Januariöverenskommelsen över 73 punkter. Men inte en enda handlar om hur de ska lösa äldreboendebristen.

    Det är bittert att säga – men faktum är att äldreomsorgen varit lågt prioriterat av januaripartierna.

    De viktiga satsningar som gjorts på äldreomsorgen denna mandatperiod hade Januaripartierna egentligen inte velat genomföra. De satsningarna har istället vi drivit igenom i riksdagen. Genom att förhandla brett från vänsterpartiet till moderaterna och Sd. På så sätt har vi kunnat säkra först 2,5 miljard mer till kommunerna förra året – och nu 4,3 miljarder mer specifikt till äldreomsorgen.

    Dessa äldresatsningar är resultat av kristdemokratiskt fotarbete. De hade inte kommit till utan oss. Det har krävts mod. Dom är resultatet av att vi sagt att vi kan prata med alla partier i riksdagen. För att vi anser att det är viktigare att sätta Sverige bästa före partipolitiskt taktiserande och spel.

    De här kd-satsningar gör att vi fortfarande har chansen att hinna bygga ikapp äldreboendebristen efter 2022 – det kommer dock bli tuffare än om vi fått ett regeringsskifte redan 2018.

    Men det kommer gå om staten skjuter till medel och kommunerna kavlar upp ärmarna. Då handlar det till sist om att ro i hamn ungefär 500 byggprojekt – det kan vi göra.

    Därför är jag är hoppfull. För det som saknas och det som krävs är handlingskraft, mod och ledarskap. Och det kan vi kristdemokrater erbjuda. Vi kan lyckas med denna utbyggnad om vi gör det till en prioritering – om vi får ett nytt ledarskap.

    ***

    Men mitt hopp om att vi ska få ett Sverige som fungerar handlar inte bara om välfärden. Nej, jag är hoppfull om framtiden för det svenska hjärtlandet. De delar av Sverige som allt för länge varit antingen baktalade eller bortglömda.

    Ni har säkert hört myten om det urbaniserade Sverige. Att framtiden skulle tillhöra enbart våra största städer – att resten skulle vara “skräpytor” som en så kallad framtidsspanare sa för ett par år sedan.

    Det här är en tes som ofta anses bevisad av att 9 av 10 svenskar bor i en tätort.

    På pappret är den statistiken sann. Men det finns fler sätt att skära den på. Ett sätt är att konstatera att fyra av tio svenskar bor på landsbygden, i byar eller samhällen med mindre än tio tusen invånare. Det är ungefär lika många som själva identifierar sig som boendes på landet snarare än i stan. Jag är själv en av dem.

    Och detta Sverige – småstads-Sverige och landsbygds-Sverige, hjärtlandet och stora delar av Norrland – krymper inte alls på det sätt som många tror. Tvärtom ser vi tillväxt runt om i landet. Och denna tillväxt verkar ha fått turbofart tack vare pandemin.

    Fler svenskar flyttar nu från Stockholms län än som flyttar in. Nu öppnas dörren till att hela Sverige ska leva – och det skulle göra oss till ett bättre land.  För det är många av oss som inte vill leva i en storstad. Och för dem som vill det så kommer det bli lättare att hitta en bostad och en plats i stadspulsen.

    Jag är hoppfull för hela Sverige – men jag är inte säker på att vägen vi kommer gå på kommer präglas av decentralisering och subsidiaritet.

    För om socialdemokrater och centerpartister får behålla makten – och fortsätter låta miljöpartiet sitta med fingret på vetoknappen i Rosenbad – då vi vet att Bolund och Stenevi kommer göra vad de kan för att gynna en liten grupp i de stora städernas innersta kärna på övrigas bekostnad.

    Regeringen och miljöpartiets agenda är klar. Konsekvenserna av den redovisades av Trafikverket för några veckor sedan. De ser framför sig fördubblade bensinskatter de kommande tio åren. Fördubblade!

    Därefter vill miljöpartiet helt förbjuda folk att tanka bensin eller diesel. Är du en vanlig löntagare på landsbygden kommer Bolund och Stenevi tvinga dig att sälja billigt och flytta till stan.

    I en ny utredning öppnar regeringen därtill för att man aktivt ska pressa bort parkeringsplatser – så att färre personer ska kunna ta bilen till jobbet. De nöjer sig alltså inte ens med om du faktiskt har råd att köp elbil – Miljöpartiet tänker jaga dig ändå.

    Norrland ska i sin tur fråntas sin frihet och framtid. Skogsägarna ska inte längre själva få bruka sin egen skog efter eget huvud. Och det lokala vetot mot enorma vindkraftsparker ska försvinna.

    Och istället för att investera i vår fossilfria och leveranssäkra kärnkraft vill man exportera mer av vattenkraften från norr till söder – så att norra Sveriges stora konkurrensfördel – billiga elpriser – går upp i rök.

    …Och då har vi inte ens kommit in på Miljöpartiets planer för jakträtten, vargen och jordbruket.

    Det är inte en naturlag att vissa platser ska vara vinnare och vissa förlorare. Det handlar också om politiska beslut och prioriteringar.

    Och därför är jag hoppfull om en ny vår för svensk landsbygd och det svenska hjärtlandet – om vi får ett nytt ledarskap. Ett ledarskap som representerar oss alla. Som inte bara ser innerstäderna – utan som ser hela Sverige. På riktigt.

    ***

    Och när det kommer till om det finns hopp om ett tryggare Sverige – så räcker det att säga ett ord: Encro-chatten.

    Nu darrar gängledare runt om i Sverige.

    Ledarskiktet inom Vårbymaffian sitter nu häktade. Och Aftonbladet kan rapportera om en förändrad gatumiljö i området.

    Så här beskriver en lokalpolis vad som hänt efter att gängledarna hamnat bakom lås och bom: “(V)åldsbrott(en) har störtdykt. Och så ser man en annan typ av människor röra sig på gatorna, det är fler som vågar sig till centrum”. Eller som en närboende sammanfattade känslan i luften: “Det är inte som förut”.

    Vänner – Fängelse fungerar.

    Med rätt verktyg kan polisen pressa ner brottsligheten och ge vanliga människor sin frihet tillbaka. Och det ger en skäl att vara hoppfull!

    För med ett handlingskraftigt ledarskap så kan vi ge polisen det stöd, de kollegor och de verktyg som de behöver för att skydda vår frihet.

    Inte minst kan vi ge polisen de redskap som de behöver för att knäcka gängen. Vi kallar dessa verktyg Adrianalagarna. Dessa skulle innebära:
    –     att vi inför ett system med kronvittnen för att knäcka gängen genom att vända medlemmarna mot varandra.
    –      att vi inför rätten att använda anonyma vittnen för just grova brott där det finns risk för repressalier.
    –      att vi inför en ny brottsrubricering ”Hindrande av rättvisa”. Så att det går att döma den som till exempel lämnar falskt alibi under en förundersökning.
    – Och att vi tillåter polisen att använda hemliga tvångsmedel proaktivt mot gängmedlemmar. Vilket skulle ge våra poliser samma möjligheter som den franska polisen haft när de knäckt Encro.

    Vänner – med handlingskraft kan vi ge människor  hopp. Fängelse fungerar. Vi kan skapa trygghet – om vi får ett nytt ledarskap.

    ***

    Jag är hoppfull kring möjligheten för vår poliskår att återskapa tryggheten i vardagen. Men det kommer inte räcka enbart med fler poliser och ett starkare rättsväsende.

    Vi vet att det kommer behövs mer av förebyggande arbete – för att inte nya gäng ska ta mark. Men jag är hoppfull om att även ett sådant arbete kan lyckas. Inte på en mandatperiod – men vi kan lägga grunden.

    Om…. Om vi gör tre saker som kommer kräva mycket mod. För vi skulle då utmana den radikala vänstern där den är som mest investerad. Som mest arg. Som minst villig att kompromissa. Kring migration. Kring familj. Och kring skolans pedagogik.

    *

    För det första måste vi konstatera att invandringen till Sverige överskridit vår kortsiktiga integrationsförmåga. Och att våra möjligheter att komma tillrätta med problem i utanförskapsområden är sammanlänkat med hur många asylsökande som söker sig till Sverige.

    Sverige har tagit – och fortsätter idag – ta ett disproportionerligt ansvar inom EU. Så kan vi inte fortsätta ha det.

    Antalet asylsökande måste ner till samma nivåer som i våra nordiska grannländer. Min förhoppning var att vi skulle landat gemensamt i detta i den parlamentariska utredningen. Och hade varje parti enbart stått för sin åsikt kanske vi hade nått dit. Men Socialdemokraterna valde Miljöpartiet framför samförstånd. Regeringsinnehav framför ansvar. Makten framför Sveriges bästa.

    Men erfarenheten från den utredningen gör mig trots allt hoppfull om att ett nytt ledarskap – en ny handlingskraftig regering – skulle kunna finna ett brett samförstånd för en ansvarstagande migrationspolitik – i riksdagen.

    ***

    För det andra så måste om vi vill förebygga brott -lyfta fram och uppvärdera familjen och föräldraskapet. För ingen föds till att bli gängmedlem och kriminell.

    Det blir så tydligt när man läser Förvaltningsrättens ord om en 17-årig gängmedlem vars gripande här om året ledde till upplopp i Rinkeby. De skrev:

    ”Fadern var frånvarande under större delen av pojkens uppväxt och modern brast i att sätta gränser mot pojken.”

    I en kort mening sa Förvaltningsrätten allt – allt som behöver sägas om hur vi bäst förebygger brott. Med hjälp av trygga familjer.

    När man hör det här – tar in det – börjar nog de flesta också förstå varför vi kristdemokrater pratar så mycket om – nästan tjatar – om familjen. För när det kommer till att bygga upp goda värderingar så är föräldrar oersättliga.

    Nej – ingen familj är perfekt. Och enskilda familjer är till och med destruktiva. Men i de breda lagren – i alla delar av samhället – så är ett tryggt föräldraskap främsta värnet mot gatans värderingar och en kriminell livsstil.

    Familjen är en sådan stark förebyggande institution för att den har ett hemligt vapen: Den kravlösa kärlekens kraftfält.

    Denna kärlek drar barn till sina föräldrar. De vill vara hos sina föräldrar. De vill vara som sina föräldrar. Ingen tror på sin mamma och sin pappa som ett litet barn.

    Det är därför föräldrar med kravlös kärlek och kärleksfulla krav kan fostra nästa generation till att respektera sig själva och respektera andra. Till att instinktivt sträva efter att göra rätt för sig – och bygga ett bättre samhälle i gemenskap med andra.

    Därför kan vi inte behandla familjer som en eftertanke. Ett visserligen trevlig men onödigt mellansteg mellan stat och individ. Familjen är samhällets hörnsten.

    Detta vet vi kristdemokrater. I efterföljderna av den ökande otryggheten – har jag noterat hur även våra vänner inom borgerligheten på ett annat sätt talar om familjers betydelse för ett gott samhälle.  Därför är jag hoppfull om att vi kan sätta familjen i centrum för det förebyggande arbetet – om vi får ett nytt ledarskap.

    ***

    För det tredje så måste vi bryta med den misslyckade pedagogiska doktrin som allt för länge haft grepp om skolan. Alliansens påbörjade det arbetet men vi det var inte nog.

    Vi måste göra upp med flumskolan – för den sviker idag elever runt om i landet. Och de som drabbas värst är de unga elever som skulle behövt en fungerande skola – med ordning och reda – med arbetsro – som allra mest.

    Effekterna av dessa misslyckanden drabbar inte bara eleverna själva. Det spiller över i otrygghet och kriminalitet.

    Professor Per-Olof Wikström följde 700 engelska ungdomar under deras uppväxt i en nu prisbelönt studie. Han undrade just detta – varför vissa begår brott men inte andra. Slutsatsen? Jag citerar: ”Vissa ungdomar är nästan immuna mot att begå brott, därför att det har en stark moral och stor självkontroll. Det hänger samman med uppväxt och skola”.

    Därför är det inte heller oviktigt vilka regler vi har i skolan. Att komma i tid handlar om att visa respekt för andra – men också om att lära sig självkontroll. Att låta telefonen ligga kvar i väskan handlar om att fokus bör vara på läraren – men det handlar också om självkontroll.

    Har vi då en skola som hjälper barn – och i många fall speciellt pojkar – att utveckla självkontroll? Att nöta in ett gott beteendemönster – det som förr kallades dygder?

    Nej, sanningen är den att man har kastat ut en sådan ”gammeldags” syn på pedagogiken till förmån för eget arbete, fritt kunskapssökande och ett skifte av lärarrollen från naturlig auktoritet och kunskapsförmedlare till att bli en handledare och kompis.

    En sådan pedagogik kan kanske passa den som lärt sig självkontroll och goda normer i hemmet. Men den de studiesvagaste i sticket – och leder ofta till ohållbar arbetsmiljö i skolorna..

    Den svenska skolan – flumpedagogiken – sviker idag allt för många  – men det beror på politiska beslut. Det måste inte vara så. Det som behövs är handlingskraft. Därför är jag är hoppfull om att vi kan få en skola som både lär ut kunskap och fostrar goda normer– om vi får ett nytt ledarskap.

    ***

    Vänner – Vi kommer gå till val tillsammans med Moderaterna för ett regeringsskifte. Vi kommer erbjuda svenska folket ett alternativ. Ett handlingskraftigt och hoppfullt alternativ till den politik som idag styr Sverige.

    Tyvärr tvingas jag att konstatera att Stefan Löfven inte har samma plan. Han tänker inte möta väljarna med en egen reformagenda. Socialdemokraterna vill inte inta rollen som ett politiskt parti som drivs framåt av förändringsvilja – de väljer att omfamna rädslans retorik.

    Efter att först genomlevt fyra år i en skakig koalition med vänsterpartiet och miljöpartiet – och nu i tre år kompromissat sig sönder och samman genom Januariöverenskommelsen – så har socialdemokratin gett upp hoppet om att möta väljarna med ett positivt politiskt program.

    Stefan Löfven och Magdalena Andersson prioriterade makten. Och har sedan dess tvingats genomföra reformer de inte tror på. Med effekter de inte vill se.

    De stirrar nu djupt ner i cynismens bägare – innan de ställer sig i talarstolar och sätter sig framför TV-kameror för att i brist på politiska budskap istället sprida oro och missämja.

    Socialdemokraterna vill inte ha en valrörelse om sakfrågorna – för de har inget annat att erbjuda än rädsla.  I underhandssamtal med journalister erkänner de s-märkta kampanjmakarna uppgivet: “Det här är det kort vi har kvar att spela – och därför gör vi det”.

    ***

    Nå… Stefan Löfven må ha valt rädsla framför hopp. Men vi har det inte.

    För rädsla kan inte fördriva rädsla – bara hopp kan göra det. Missmod kan inte fördriva missmod – bara framtidstro kan göra det.

    Och det är vad vi kristdemokrater erbjuder Sverige. Tron på att morgondagen kan bli bättre än idag. Inte av sig självt. Inte som följden av någon oböjlig naturkraft. Utan bara om vi väljer mod och handlingskraft före rädslans retorik.

    Vi måste inte gå tysta in i mörkret. Beslut kan ändras. Trender vändas.  Vi kan bygga ett Sverige man kan lita på. Vi kan bygga ett Sverige som fungerar. Vi har inte låtit skräcken sluka vårt hopp. Vi har en plan för Sverige. Vi har handlingskraft. Vi tror på morgondagen. Och det med rätta.

    Tack för att ni lyssnade.