Blod är tjockare än vatten…

Visst har jag hört det till leda. Men sant är det. Under senare tid har jag och mina syskon av förklarliga skäl varit engagerade mer än någonsin i hur pappa har det. Sedan årsskiftet har han bott på särskilt boende. Och visst är det bra gjort att klara sig upp till nästan 97 år på egen hand med stöd av vissa hemtjänstinsatser.

Riktigt mödosamt blev det i somras då pappas sår på ena tån utveclats till en fråga om underbensamputation av höger ben. Riktigt förvånad blev jag när helt plötsligt det friska benet raskt blev sämre än det högra. Boendet beslutade skicka pappa till sjukhuset. Om problemen började där eller ej står skrivet i stjärnorna men i mitt klagomål, skriftligt, till omvårdnadsenheten i kommunen håller de nu på och sammanfattar sina slutsatser med såväl sjukhuset, primärvården och boendets huvudman. I går var det dags för ett slutmöte hos kommunen. Sjukhuset valde att utebli trots att kritiken mot ortopedläkarens bristfälliga journal sannolikt varit orsak till onödigt lidande. En rapport hade man orkat åstadkomma men utan någon som helst självkritik. På det kommer jag förstås att reagera.

Jag vill tillerkänna sjukhuset högt betyg för de två ortopedläkares hantering av pappas beslutsvånda. Leva eller amputera! Den första ortopedläkaren slarvade sig igenom frågan som om han redan hade bestämt sig vilket också syntes i den bristfälliga journalen. Inte ett ord om pappas medgivande bara hans första kommentar om kapning med ett tydligt nej.

Hur mycket är ett 97 årigt liv värt? Om man dessutom har ett antal allvarliga diagnoser som var och en för sig är livshotande och har varit det i flera år är det lätt att förringa värdet.

När vi nu träffar pappa så är livsglädjen tillbaka med skämt och ironiska kommentarer. Borta är de smärtstillande drogernas tillstånd. Hur länge består glädjen? Ingen aning. 97 års dagen sov han hela tiden utom när hon fick en bakelse dagen till ära. Å andra sidan hade han fallit ur sängen på natten och slagit sig illa. En blåtira på cirka 10 cm och bula över höger öga vittnar om att han kan ha haft skäl att ”vara borta”. Natt personalen fann honom på golvet utan vetskap om hur länge han legat där och om han fått en hjärnskakning eller ej. Å andra sidan kan den ha uppkommit då han ett par dagar tidigare föll framåt ur rullstolen eller några dagar dessförinnan när han med hjälp av en medboende (dement) skulle från rullstol till WC och hamnade på golvet. I helgen var det dags igen! Han föll ur sängen, dock utan skador och ett fungerande larm som gjorde efteranalysen snabb.

Jag har gjort två anmälningar av detta!

Den första i samband med amputationerna och den senaste i samband med fallolyckorna. Visst är jag besvärlig.

I somras när jag kom till pappas boende låg han i sängen i drogat tillstånd vid lunchtid och personalen hade inte hunnit ta hand om honom än som de sa. De lagade lunch!

När pappa ett par dagar senare skickades till sjukhuset med 220 i sänka, stortå som var i nekros och livet som knappast sträckte sig längre än ett par dagar till, så var underfoten fylld av fluglarver. Äckligt och farligt! Efter mycket vånda blev pappas beslut amputation. Ett par veckor senare var det dags för det vänstra.

Pappa stortrivs med personalen och ”bostaden”. Han är två ben kortare men på ett okritiskt och strålande gott humör. Hans demens är inget stort bekymmer. Han kan alla närmast anhörigas namn och födelseår, mammas datum för bortgång ( mer än vad jag minns). För femton år sedan fick han diagnosen Alzheimer?? Enda nackdelen är att han vägras somatisk avdelning. För mindre Alzheimer än han har är nog svårt att få. I alla fall eftersträvansvärt i den åldern.

Ibland är det nyttigt att få del av det som kallas liverfarenhet och ”verkligheten” när man som jag är kommunpolitiker och återigen landstingspolitiker i Stockholms län. Men det känns också märkligt att alla våra högt satta mål om värdighet och valfrihet begränsas av ting som vi inte råder över.

Barn med särskilda behov är en självklarhet men äldre som amputerat benen och behöver omsorg som ett barn med tillsyn och flytthjälp, för den finns inget tilläggsbelopp att söka för vårdgivaren. – det får man lösa med resursfördelning inom ram, svarade verksamhetschefen. – Det är också en prioriterings och organisationsfråga. Vad hade ni gjort om ni hade haft två av samma sort frågade jag utan att få svar.Och visst är det svårt för mig att invända på de ansvarstagande men väl tekniska svaren. Och ytterst så är det en politiska fråga, precis som man svarade mig med tydlig adress.

Till det här inlägget hade jag kunnat bifoga en fot full av larver, eller en blåtira av sällan skådat slag eller en äldre man  i sängen i fosterställning vid lunchtid,drogad, med halvt avtaget fotbandage men jag väljer en annan.

Gårdagens fikastund och småpratssitution där jag bad pappa räkna ut min nuvarande ålder med fotot på bordet som utgångspunkt taget 2003 och då jag fyllde femtio. Det blev för svårt! Å andra sidan hade han just kommit upp ur sängen och hade en sån där vilodag som han har ibland. Han gillade dock munken med kolafyllning!