Ovärdigt åldrande

Igår tillbringade jag dag och kväll på akuten. Jag förvånades över mängden åldringar i korridorerna. I livets slutskeden.   I båset intill med draperi emellan kom en av landets mest kända författare som fallit. Jag kände igen honom ganska direkt och hade gärna förmedlat min glädje över det han gjort i livet. Men han var sig inte lik. Hade drabbats av demens och uppträdde aggressivt. Hotade personalen med fysiskt våld. Väktare fick tillkallas. Hans medföljande vuxna barn grät och lämnade när situationen blev för jobbig. Dubbel sorg. En spruta senare var han lugn. Det kändes sååå ovärdigt.

Mina tankar gick till min egen pappa som tillbringade sitt nittiosjunde år på boende och sjukhus. Också en stolt man som burit livet med mycket stolthet. Slutade livet utan båda underbenen helt beroende av hjälp.

De sista två månaderna var inte värdiga. Blåslagen på grund av fall efter amputationerna. Från WC stolen då personal saknades, fall från sängen som saknade fallskydd och fall från rullstolen. Hjälplöst tillstånd. Besvikelsen syntes lång väg.

Likaså när underfoten före amputationen var fylld i såret av mängder av larver på grund av missad rengöring. Personalbrist. (det fotot håller jag för mig själv) Bristande kommunikation mellan vårdansvarig och omsorgsansvariga???

Eller då pappa låg i sängen när klockan var halv tolv smutsig med svår värk och bandage som hängde fritt.

Personalen hade inte hunnit göra honom morgonfärdig och var nu i färd med att ordna lunch för resten av de äldre. Felprioriterat och ovärdigt!

De sista två dagarna blev bra avsked. Han gillade personalen och sorgen var stor med gråt från dem när han tog sin sista suck. Värdigt!

Att bli äldre är en del av livet. Att åldras värdigt är inte alla förunnat om ens någon av åldrandeskäl. Den delen av åldrandet och dess vardag som kan påverkas av omgivningen behöver bättre identifiera vad som skapar motsatsen till ett värdigt åldrande.

Tyvärr uppehåller sig politiken alltför mycket vid teknikaliteter och huvudmannaskap av skäl som ens är rätt att kalla ideologiska. Egentligen ren dumhet! Tyvärr är också alldeles för många medborgare upptagna av andra samhällsfrågor så länge man inte utsätts för närstående som drabbas. Äldres värdighet är på det reella planet lågt värderat. Eller fråga dig själv vilka frågor som är högst prioriterade för dig när du röstar eller går igång på välfärdsfrågorna.

Men hur skapar vi värdighetsgaranti på riktigt? Det är ju vad vi vill egentligen såväl personal som beslutsfattare och anhöriga. Om vi tvingas tänka efter!