Fånge i bostaden-Vägras korttidsboende.

Redan före jul vägrades Lola Rigmo korttidsboende, av Gävle Kommun. Hon hade efter ett lårbensbrott i november 2018 drabbats av flera svåra följdsjukdomar som begränsade henne till bostaden på andra våningen i centrala Gävle. I snart ett halvår har hon inte varit utanför dörren. I mars/april beviljades hon särskilt boende och ställdes på kölistan. Önskemålet var att flytta närmare sina båda döttrar i Stockholmsområdet. Tre månader i kö föreskriver lagen och det är också löftet som bör innebära en bostad till sommaren.
I måndags morse hände det oväntade! Lolas ben vek sig och hon föll pladask i lägenheten. Hon kunde inte ta sig upp av egen kraft eller förflytta sig. Larmet hon bar på handleden tryckte hon på ett tiotal gånger utan att någon ryckte ut till undsättning. Det dröjde ytterligare innan hemtjänsten kom på sin ordinarie tur. De ringde till dottern i Stockholm som hastigt tog bilen till Gävle och larmade ambulans. På sjukhuset konstaterades att Lolas ben var kraftigt infekterade och felbehandlade av hemsjukvården. Efter två dygn på sjukhuset var det dags för den kommunala insatsen. Ett korttidsboende i avvaktan på en permanent plats i Stockholmsområdet, såsom läkaren förespråkade men saknade mandat att besluta. Beslutet avgörs ytterst av Gävle Kommuns biståndsbedömare och där var svaret nej. Ett erbjudande om permanent boende i Gävle gavs bara några dagar före olyckan.
-Jag straffas för att jag ett par dagar innan fallet tackade nej till erbjudande om boende på Vallongården i Gävle. Men jag kunde ju inte veta att jag skulle ramla och bli orörlig, säger Lola som nu är fången på en stol i bostaden.

Dörrarna är för smala och trösklarna för höga så bostaden tillåter inte rullstol. Till råga på allt elände är hissen ur funktion.

Hemtjänstens personal är  upprörda men saknar möjlighet att göra något åt kommunens avslag.– Så här ska du inte behöva ha det lilla gumman, sa en av personalen som sett flera äldre bli behandlade på samma sätt. Innan hon gick uppmanade hon både Lola och dottern att göra allt för att ”trycka på”.
-Jag lider med mamma, säger dottern Åsa frustrerad över att inte kunna göra något åt situationen.
– Jag är själv kommunal tjänsteman i en annan kommun men förvånad över hur både anhöriga och äldre blir behandlade här, säger Åsa.
Den fråga som förblir obesvarad är om detta avslag och andra liknande enbart beror på bristande ekonomi.

-Under veckan har jag försökt få kontakt med kommunens handläggare och bett att få bli uppringd. Under hela veckan har jag väntat på ett samtal, men ännu har mammas handläggare inte ringt, säger dottern. – Visst tyder det på en nonchalans och ointresse att ens försöka hjälpa mamma. Det känns hemskt att behöva lämna mamma så här, säger Åsa innan hon tvingas lämna hemmet och ser mamman sittandes på en stol vänta tills hemtjänsten om en stund kommer och hjälper henne till sängs.