Utslagen tillfälligt!

Häromdagen när jag klippte gräset i Burgsvik fick jag syn på en Bofink mitt på vägen. Den hade fällt ut vingarna så att den skulle verka stor. Den levde och vred på huvudet och tittade på mig men rörde sig inte mer än så. Där kan den inte ligga tänkte jag och lyfte den till sidan av vägen. Jag antog att den blivit påkörd.

Sedan fortsatte jag att klippa men kunde inte släppa tanken på att fågeln behövde min hjälp. Det är gott om ormvråkar som cirklar över närområdet hela dagar så jag förstod att det fanns flera olika hot.

Jag tog efter en stund och lyfte fågeln i handen, den försökte nafsa och få mig att släppa men bara någon sekund så var krafterna tillfälligt slut.

Jag visade den för Åsa som gjorde i ordning ett stort påskägg med bomull i botten. Där blev sjukbädden. Jag ställde den i ett mörkt garage ett par timmar och såg att den levde men inte hade flyttat sig. Fjäderskruden var som ett fjunbolster för att hålla värmen. Jag lyfte ut den i ägget och ställde den under en vindruvebuske ( blir väl ett träd så småningom). Efter ytterligare en halvtimme så tittade jag till ägget som var tomt. En liten fläck i bomullen visade att den lämnat lite spillning. Jag tittade runt och såg att förflyttat sig några meter intill husväggen och låg där uppruggad som ett dunbolster. När jag lyfte upp henne så överraskades jag av att hon helt plötsligt fick nytt liv och flög rakt in i skogen. 

Jag agerade efter tre val: 1. Göra pinan kort och avliva henne. 2. Låta henne ligga på vägen och bli påkörd. Det är ju fler än hon som går det ödet till mötes.En mer eller mindre… 3.Ta hand om henne och se om hon får liv igen.

Belöningen för min del blev en skön känsla av att ha gjort en bra sak.En mycket liten insats för världen men trots allt något litet gott. Jag kan jämföra den känslan med de andra alternativen och gissa mig till en förhärdnad som gör det lätt att upprepa hur många gånger som helst. Jag brukar själv inte alltid göra som jag nu gjorde även om jag finner det bäst.

Någon har myntat ett uttryck som jag funderat över ibland. ”Jag kan inte hjälpa alla men den som kommer i min väg kan jag försöka att hjälpa”.

Idag frågas mycket om empati och framförallt bristen på den. Jag tror att vi behöver påminna varandra om hur beroende vi själva är av empatiska medmänniskor och hur en liten god handling kan ge oss en skön känsla som biter sig fast och vi vill uppleva igen.

När vi på kvällen satt i vardagsrummet kom en liten fågel och flög mot fönstret och stannade upp någon centimeter från rutan och vände! Vi tittade förvånat på varandra och sá nänä… Om du tycker berättelsen är för gullig så kan jag hålla med. Otäckt gullig! Men den har ju likafullt hänt mig häromdagen!

I politiken möts mer och mer argument som bygger på kollektiva synsätt i stället för de unika och individuella behoven. Jag tror att risken att dras med i det kollektivistiska synsättet är förödande och smygande och rätt som det är har vi trots goda föresatser dragits in i ett viochdombeteende där individens liv, värde och fortsatta öde inte bekymrar oss.