95 och still going strong

Igår firade jag pappa som blivit 95 år. Ja må du leva uti hundrade år och fyrfaldigt leve var givna inslag i firandet. Men nog borde man sjunga 120 år eller så för att inte skicka en signal av missmod. Det som förr var ett långt liv är inte längre likadant. Fler än tidigare lever mer än hundra år och fler än idag kommer det att bli.

Men det är något visst att vara ett trettiotal personer i alla åldrar samlade att fira 95 åringen med vetskapen om att han är orsaken och sambandet som förenar oss som en gren på släktträdet.

-Det är skillnad att bli ensam när man är gammal eller när man är trettio, berättade pappa. Och han vet vad han talar om.

Ensamheten är nog den mest svåra känslan att ersätta. Många äldre bär på den.

Politiken har heller inte svaret på alla frågor även om vi oftast vill väldigt väl. Inte heller näståendes besök och telefonsamtal fyller den ensamma känslan. Men det viktiga är att trots tillkortakommanden försöka.

Jag gillar Jerzy Einhorns boktitel ”Det är människor det handlar om” och som sätter fingret på vad som är viktigt. Den dag den innebörden har förlorats är det ute med oss. Därför får vi hjälpas åt både i politiken och i nära relationer påminna varandra om vad det handlar om. Såväl gammal som ung!