• Tre timmars väntan

    Trygghetsfrågorna kan komma att avgöra valet. Det gäller både den upplevda tryggheten och den faktiska.

    När ett brott sker kommer polishelikoptern vilket är väldigt bra sett ur ett operativt perspektiv. Samtidigt blir det en uppståndelse bland allmänheten större än då annat fordon används.Det blir en upplevd otrygghet som oftast, nästan alltid saknar relevans. Nu för tiden sker polishelikopterbesök väldigt ofta i vår kommun tidigare var det ofta i samband med hastighetskontroller numera vid rånarjakter. Ett svårlöst dilemma!

    Mer faktiskt är den tid det tar att göra en polisanmälan på 11414. Tre timmar eller däromkring. I förra veckan skedde en omfattande vandalisering vid en förskola i Bro. Gör en polisanmälan-uppmanade jag. Det gjordes med 2,5 timmars väntan i telefon. Att göra anmälan på Polisens hemsida är inte möjligt. Något annat telefonnummer får inte ges ut, avslöjar polisen. Poliser i yttre tjänst blir förstås frustrerade när de får ta emot kritik för verksamhetsbrister de inte själva har makt att förbättra. Inte heller statistiken över brottsutvecklingen blir trovärdig. Alla har inte tålamod eller tid att vänta i luren så lång tid. Men det kan väl inte vara rikspolisens strategi?

    Nästa dilemma är att alla 112-larm går före allt annat. Till dessa larm hör t.ex. snatterier med fasttagna snattare. Det innebär konkret att de områdespoliser vi har tilldelats kan beordras till en helt annan del av länet för att skriva rapport på en snattare än att fullgöra sin del av trygghetsarbetet i enlighet med både samverkans-överenskommelse och medborgarlöfte. Inte heller denna brist är möjlig för poliser i yttre tjänst att förbättra. Beslutet om prioriteringsordning ligger ovanför deras huvuden. Men snatteri??? Jag vågar påstå att ett pågående snatteri i Bro inte ens avbryts än mindre polisanmäls i de flesta fall. Det finns betydligt större problem än så med personrån och överfall som behöver stävjas även om stöld och snatteri är oacceptabelt.

    Dessa båda exempel är lika konkreta som det som överenskommits i samverkansöverenskommelse och medborgarlöfte men går inte skriva med som förbättringsområden. Det är märkligt!

    I min analys är inte bara bristen på poliser ett dilemma. Även hierarki och orubblighet i sina rutiner bidrar till både den faktiska och upplevda otryggheten. Det finns en bortre gräns för medborgarnas och kommunpolitikernas förtroende när det gäller överenskommelsernas betydelse i förbättringsarbetet. Den tiden är nog väldigt kort!

    Vi gillar dem och högaktar det arbete våra kommunpoliser och områdespoliser gör men frustreras över otrygghets-utvecklingen där vi alla måste bidra och våga tänka nytt för att vända trenden!