• Trygghet på metanivå

    STORSTHLM hade kallat till stort seminarium. Inbjudna var alla kommunpolitiker i Stockholms län. 350 kom. Andra seminariet av detta slag och precis som i fjol hölls det på Munchenbryggeriet. Lite svårt att hitta dit även i år. Förra året kom jag med bil och vandrade runt hela byggnaden innan jag nådde Torkel Knutssonsgatans dör till den stora seminariedelen. I var det pendel till Södrastation och promenad ner mot norr mälarstrand. Väl där såg jag två stora Beachflags med STORSTHLM. Intill fanns två portar. En hade röd matta och två vakter den andra ledde till innergården. Jag hann tänka att den röda mattan var väl påkostat och måste gälla någon lansering av någon ny företagsprodukt så jag valde den breda porten och kom fel. Den röda mattan var meningen att jag skulle beträda!!!

    Dagen handlade om Stockholms expansiva utveckling. En festlig debattör var förstås Lars Stjernkvist, S. Iklädd breda hängslen och sitt krulliga hår fick han mungiporna att småle redan från start. På bred östgötska jämförde han Stockholm och Norrköping. Han tog dock en annan jämförelse och nämnde Sollentuna i jämförelsen. Vad är Sollentuna känt för? Ingenting! Hans skämt gick hem och vi förstod alla att det som händer i Storstockholms kranskommuner oavsett vad de heter, händer i Stockholm. Men det som händer i Norrköping händer bara där och ingen annan stans.Linköping lever sitt eget liv och Norrköping sitt.Plura och Peking är från Norrköping, det vet alla. Att t.ex. Mats Sundin är från Sollentuna är underordnat Stockholm eller varför inte Annika Sörenstams uppväxt på golfbanan i Bro.

    Ett viktigt ämne för dagen var Trygghetsarbetet. Morgan Johansson, justitieministern, var inbjuden i egen hög person.Han ägnade mycket av sin tid att prata om socialförvaltningarnas brister i kommunerna och mindre tid åt det han ansvarar för???? Även Gunnar Appelgren, samordnare för polisens Mareld, debatterade ämnet Trygghet. Min reflektion var lite märklig kan tyckas. Men ämnet och berättelserna var fångande och intressanta. Dock på en metanivå. Att skjutningarna har ökat med trehundra procent från ett tiotal till trettio per år bland de tungt kriminella beskrevs som huvuduppgift att bekämpa. Av de insända frågorna att döma fanns inga invändningar. Min reflektion blev lite frågande om den otrygghet som vi kommunpolitiker med rätta får försvara mer eller enbart handlar om vardagsbrott och bristen på synliga poliser. Om det pratades det minimalt.

    Dock beskrev Appelgren och Johansson behovet av fler kameror. I Stockholm har de satts upp på de mest utsatta platserna och fler ska sättas upp under kommande år. De har nämnligen fördelen att dels registrera händelser och personer men också att flytta fokus från vittnens berättelser så att vittnen vågar träda fram tillsammans med bildernas berättelser.

    En ojämn kamp kan tyckas men den dag vi ger upp kampen får inte komma. Ordet tillsammans är i det här sammanhanget redan urvattnat men också lösningen.