Vad händer i förorten?

I förorterna har ny typ av otrygghet och kriminalitet utvecklats. Det överensstämmer i tid med det ökade flyktingmottagandet och löper därför risk att mer än lovligt sammankopplas. Enligt polisen finns inget samband. De kriminella är ofta födda och skolade i Sverige även om hudfärgen går att koppla till andra tankar.

Just trygghetsfrågan är för oppositionspartier vad en godisskål är för ett litet barn. Svår att avstå ifrån! Det går ganska enkelt vinna politiska poänger utan att själv bidra.

I en debatt i fredags på stockholmsradion mellan Karin Wanngård (S) och Lotta Edholm (L) blev detta väldigt tydligt.Edholm kritiserade starkt finansborgarrådet för att inte göra tillräckligt. Borta var alla argument för vad som utvecklats negativt under långa tid och det större problemet med utbildad personal såväl inom socialtjänst som polis. För lyssnare/ väljaren blev därför debatten den traditionella. Majoriteten får försvara sig och oppositionen är utan ansvar. Detta fördummar förväntningarna på medborgarna. Tyvärr finns ett belöningssystem i detta som media också eftersträvar. Man vill ha två motpoler. Men problemet kvarstår. Socialtjänsten saknar personal så kvaliteten på åtgärder brister och polisen hinner inte med det förebyggande arbetet och vardagsbrottsligheten. De gånger man syns är när brotten är begångna. Då med full kraft!

”Man kan inte luta sig tillbaka” sá det moderata oppositionsrådet vid senaste kommunstyrelse mötet. Det håller jag med om! Men det adresserade uttalandet till majoriteten var tänkt som en kritisk verklighetsbeskrivning. Att samtliga partier så sent som i december i full enighet godkänt samverkansöverenskommelsen mellan kommunen och polisen och därför knappt hunnit påbörjas- fanns liksom inte i tankarna. Bättre kan vi!

Lika lite som miljöfrågorna kan avgöras ensamt av något parti lika litet kan den kriminella ungdomsbrottsligheten lösas av ett enskilt parti. Inte ens om man har 18% av väljarstödet!!!