Så här på fredagskvällen funderar jag på vår feministiska regering och dess symbolpolitik.
Alla vänsterfeminister både röda och gröna är väldigt engagerade i hur få kvinnor som sitter i bolagsstyrelser och anser att det ska kvoteras in fler. De förespråkar också genusneutrala förskolor. Där ska barnen leka med könsneutrala leksaker och fostras att vara lika. Jag kommer osökt att tänka på historian om de två dagisbarnen som stod och samtalade:
Det ena barnet frågade det andra
– Vad är du? Pojke eller flicka?
Det andra barnet:
– Jag vet inte!
Det första barnet:
– Jaså. Vad heter du?
Det andra barnet:
– Måns.
Det första barnet:
– Aha. Då är du en katt!
På förskolan är föräldrarna inte föräldrar utan vårdnadshavare. Det är inte mamma eller pappa som hämtar, utan förälderns namn används.
Jag undrar om vänsterfeministerna helt har missat alla verkliga problem, som en sann feminist borde reagera på?
Som Kristdemokratisk feminist, är jag mer oroad över mängden oacceptabla händelser ute i det verkliga livet, såsom könsstympning av unga kvinnor och små flickor, oskuldsoperationer, balkongflickor, barnäktenskap, pedofili, våld i nära relationer, grooming, sugardating, våldtäkter samt hedersrelaterat våld och förtryck.
Min slutsats är att allt detta är så obehagligt, att vänsterfeministerna tycker att det känns bättre att gömma sig bakom en massa genusflum, i tron att livet blir så mycket bättre om flickor inte får leka med dockor och pojkar inte får leka med bilar.
Aase Jönsson (KD) Svalöv
