Extrem våldsfanatism rör oss alla

Sprängningarna i Bryssel har inneburit att det fanatiska våldet kommit oss väldigt nära. En av de drabbade på T-banan som överlevde, dock skadad, uttryckte den första tanken hon fick mitt i händelsen. -Nu har det hänt, det som var väntat!

Många frågar sig vad kan regeringen göra för att det inte ska hända oss? Vad kan kommunen göra? Görs det tillräckligt? Vad var det vi sá?

Ett fåtal fanatiker övertygade om att nå paradiset med så många otrogna dödade som möjligt, lyckas sätta skräck långt utanför vår kommun och landsgräns.

Den mediala bevakningen är välmotiverad men likafullt medverkar den till uppleva en otrygghet och rädsla som riskerar få oss att fatta fel beslut. Ett samhälle som delas i vi och dom; ett samhälle med trygga stadsdelar och otrygga områden; ett samhälle med trygga skolor och otryggare.

Att arbeta mot våldsbejakande fanatism är en ny utmaning för de flesta av oss och många brister kommer att avslöjas på vägen. Men den dagen vi ger upp och ser på varandra med vi och dom ögon har vi tagit ett stort steg i fel riktning.

Låt inget populistiskt parti eller någon vältalig politiker ge sken av att ha lösningen. Lösningen finns bara om vi tillsammans och på bred front söker bra ageranden både i det lilla och stora sammanhanget.