• Amir ska bli ingenjör

    För åtta månader sedan kom Amir Faizie till Sverige. Efter en lång och riskfylld flykt från det krigshärjade Afghanistan kom han till slut till HVB-hemmet Lane i Brunna, Kungsängen. På den här korta tiden har han lärt sig riktigt bra svenska och drömmer om att bli ingenjör inom fordonsindustrin.

    I Brunna finns sedan några år tillbaka kommunens HVB-hem (hem för vård och boende) för ensamkommande barn och ungdomar. I fastigheten där Lane huserar finns det tolv platser. Vissa rum är enkelrum medan andra är dubbelrum. Förutom en säng finns i några rum även ett skrivbord och ett handfat.

    Utöver de tolv platserna i boendet finns tre lägenheter med tio platser, där de unga ska förbereda sig inför ett självständigt liv. Dit får de flytta när de blir 18 år och har fått uppehållstillstånd. Saknar de uppehållstillstånd måste den ensamkommande flytta till någon av Migrationsverkets flyktingförläggningar.

    – I utslussningslägenheterna har man möjlighet att bo tills man blir 21 år, under tiden ungdomarna bor där söker de aktivt bostad i hela landet berättar Carina Cedergren som är föreståndare på Lane.

    På boendet pratar alla svenska i så stor utsträckning som det bara går. Ibland måste tolk av naturliga skäl användas och det finns även personal som pratar persiska.

    – Men det är svenska som gäller på boendet. Vi använder även kroppsspråk och bilder för att utrycka oss, fortsätter Carina.

    Pratade bara pashto

    När Amir Faizie, som snart fyller 16 år, kom till Sverige hade han svårt att göra sig förstådd och förstå andra då han bara pratade pashto, ett av fyra språk i Afghanistan. I stället använde han sig mycket av att rita bilder.

    Det har han även gjort för att berätta om sin, i många lägen farofyllda, flykt från Kunar, en provins i nordöstra Afghanistan på gränsen till Pakistan (mer än 450 mil fågelvägen från Kungsängen).

    Även den här gången när han berättar om sin flykt använder han sig av bilder, men kan också berätta på svenska.

    – I byn där jag bodde sa byns chef att jag skulle gå därifrån, till Sverige och lära mig saker, utbilda mig och senare kanske kunna hjälpa byn, berättar Amir Faizie.

    Men flykten blev inte enkel. Många gånger handlade den om liv eller död. Till en början hade Amir hjälp av en guide, då de tog sig över höga berg och genom snåriga skogar. Förflyttningarna skedde oftast nattetid för att de inte skulle bli upptäckta.

    När Amir och de andra som han flydde tillsammans med kom in i Iran var det nära att flykten hade tagit slut.

    Beskjuten av polis i Iran

    – En natt kom det polis som sköt mot oss. Jag höll mig gömd i två dygn. Andra blev gripna av polisen, fortsätter Amir.

    Vid ett par tillfällen under flykten tror Amir att han hamnade i händerna på olika människohandlare. En gång slängdes han upp på en lastbil och, som han uttrycker det, stuvades som kycklingar på flaket. En gång låstes han in i en bil. Men både gångerna lyckades han komma fri igen och kunde fortsätta flykten.

    På vägen tappade han bort den grupp som han inledde flykten tillsammans med, men stötte på andra som han följde efter. Väl i Europa gömde han sig på olika tåg och var till slut framme i Sverige, som var målet.

    – När jag kom till Sverige sökte jag upp en polis. Polisen visade mig då vägen till Migrationsverket, berättar Amir.

    Från transitboende till Lane

    Första veckan fick han bo i ett transitboende, innan han blev tilldelad en plats i Upplands-Bro kommun.

    – Vi fick beskedet att Amir hade placerats i vår kommun och åkte för att hämta honom. Då hade han bara en del gamla slitna kläder på sig. Och precis som andra barn och unga som kommer till oss fick han ett startkit med mjukisbyxkor, tröja, kalsonger, strumpor och skor samt hygienartiklar och en ryggsäck, berättar Lanes föreståndare.

    När en ny ungdom kommer till boendet är det en hel del saker som ska gås igenom. Inte minst vilka regler som gäller, hur de ska sköta sig på boendet, i skolan, på fritiden med mera. Bland annat är det regler om att det ska vara helt drog- och alkoholfritt på boendet. En god man utses också, då reglerna säger att alla under 18 år ska ha en god man som svarar för kontakterna med bland annat myndigheterna och ser till att försvara den unges rättigheter.

    Volontärer hjälper till med läxorna

    Redan från början ville Amir lära sig svenska, men då det var sommar och skolan ännu inte börjat var det personalen som fick hjälpa Amir att lära sig de första svenska orden.

    Sedan skolan börjat har Amir fortsatt utveckla språket. Han får även hjälp av frivilliga volontärer som kommer till Lane för att helt ideellt hjälpa ungdomarna med läxorna.

    Nu, åtta månader efter att Amir kom till Sverige, pratar han riktigt bra svenska och kan till och med börja drömma om en framtid. En framtid som förhoppningsvis innebär att han jobbar som ingenjör. Helst ett jobb där han får chansen att ta vara på sina många idéer. Bland annat skulle han vilja uppfinna ett bilparaply som automatiskt vecklas ut när bilen är parkerad och det börjar regna eller snöa.

    Väntar på uppehållstillstånd

    Amir har ännu inte fått besked om han får uppehållstillstånd eller inte. Alla som kommer till Sverige får inte uppehållstillstånd och väntan är därför oviss. Väntan kan bli upptill två år.

    – För några år sedan tog det bara omkring fyra månader innan beslut kom. Nu kan det dröja upp till två år på grund av belastningen för Migrationsverket, förklarar Carina Cedergren.

    Carina har arbetat på Lane i mer än tre år och har under den tiden upplevt många bra stunder. Och säger att hon inte upplevt någon oro.

    – Inte heller från grannarna har vi hört något om att de blivit störda. Och förskolan bredvid har sagt att vi gärna får vara där på kvällarna, säger Carina.

    Lane har bemanning dygnet runt, vilket är ett krav som finns på alla HVB-hem.

    Tre av dem som jobbar vid Lane är Lucy Tigranjan, Monica Sörensdotter och Carina Cedergren.

    När Lane startade bjöds de närmaste grannarna in för att besöka boendet och få lära sig mer om verksamheten. Det tror Carina var mycket bra, och något som gjorde att oron minskade när grannarna visste vad som väntade.