• Upphovsrätten i multimediasamhället

    I samband med att utredningen Kulturpolitikens inriktning behandlades passade jag på tillfället att slå ett slag för upphovsmännens möjlighet att få viss del av den ersättning de går miste om  på grund av hemkopiering. Vid den tiden var skatt på inspelningsmedier det bästa kända sättet att åstadkomma åtminstone någon form av rättvisa. Därför lämnade jag in följande motion till KdS Riksting år 1996.

    Motion till KdS riksting 1996

    Upphovsrätten i multimediasamhället

    ”Kulturell frihet, mångfald och vidareutveckling skall främjas genom att kulturskaparna får goda arbets- och skattevillkor. Kulturskapare har rätt till ersättning för utnyttjandet av deras verk”, heter det i KdS kulturpolitiska handlingsprogram från 1994. Utredningen om ”Kulturpolitikens inriktning”, SOU 1995:84, där KdS har varit representerad anser att ”upphovsrättslagen bör ses och användas som en av kulturområdets grundläggande lagar och att upphovsrättsfrågorna bör vara aktiva instrument i kulturpolitiken”.

    Något förenklat innebär upphovsrätten att upphovsmän enligt lag har tidsbegränsad ensamrätt att bestämma över hur deras verk används. Upphovsrätten innefattar både den ekonomiska och ideella rätten. Den ekonomiska rätten (förfoganderätten) innebär att upphovsmännen har rätt till ersättning då någon vill framställa exemplar av verket, respektive göra det tillgängligt för allmänheten.

    Något som tidigt uppmärksammades var frågan om hemkopiering. Att spela in ett skyddat verk hemma innebär ju att upphovsmannen går miste om rättmätig ersättning. Därför fanns det en skatt på ljud- och videokassetter mellan 1982-1992, varav en mindre del av denna tillföll upphovsmännen. Utredningen resonerar om att införa en ny avgift på oinspelade band, eventuellt även på inspelningsutrustning, och låta viss del av avgiften tillfalla rättighetshavarna som kompensation för hemkopieringen.

    Den tekniska utvecklingen går framåt med stormsteg och har gett upphov till möjligheter, för mångfaldigande av konstnärliga verk, som var okända då nuvarande upphovsrättslag (1960:729) skrevs. Om vi menar allvar med att upphovsrätten är ett grundläggande instrument i kulturpolitiken måste vi vara mycket noga med att bevaka och följa upp upphovsmännens rättigheter med avseende på ny teknik för mångfaldigande och spridning av konstnärliga verk. Det är viktigt att den svenska lagstiftningen utvecklas i samma takt, och gärna som ett gott föredöme, som övriga länders.

    Undertecknad föreslår rikstinget besluta

    att KdS verkar för att en ny avgift på oinspelade band, eventuellt även på inspelningsutrustning, ska införas och att en del av denna ska tillfalla innehavarna av upphovsrättigheterna som kompensation för hemkopieringen, samt
    att KdS verkar för att svensk lagstiftning ligger långt framme internationellt, för att förebygga att den lagstadgade upphovsrätten urholkas av den informationsteknologiska utvecklingen.

    Värnamo, 1996.02.15

    Håkan Johansson